lördag 12 september 2015

"Djävulens tonsteg" av Hans-Olov Öberg

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 216
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Benny Modigh 1
Förlag: Kalla kulor
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: E-bok
Källa: Rec ex
Utläst: 24 augusti 2015






Första meningen: De klara tonerna från gossopranen lyfter från läktaren och svävar framåt i domkyrkan.

Baksidetext
Västerås i oktober 1978. Jimmy Magnusson och kompisen Elias Fagervik skall just in i repetition med gosskören när Jimmy minns en grej han måste fixa.

Elva timmar senare hittas pojken brutalt mördad i trappan från körläktaren i Domkyrkan. Har någon anledning att ta livet av en gossopran eller är det en galnings verk?

Den unge polisinspektören Benny Modigh - lika känd för sin pricksäkra intuition som en svaghet för syntmusik - hamnar i utredningens centrum och får god hjälp av den före detta krigskorrespondenten Annelie Fri.

Samtidigt kokar det i Västerås undre värld. Är det förberedelser för frisläppandet av den ökände bankrånaren Sverre Näslund, eller finns kopplingar till körmordet?

Svaren på gåtorna är lika oväntade som smärtsamma och får samtliga inblandade att fundera över människans gränslösa förmåga till ondska.

Min kommentar
Jag älskar 70-talet. Det var då jag blev tonåring och upptäckte att det fanns en stor värld utanför min egen lilla. Musiken som skapades var genial och ingen hade hunnit tröttna på TV-serier utan Familjen Macahan gjorde i hyfsat ensamt majestät sitt intåg i våra vardagsrum. Hur skulle jag då kunna motstå en bok som utspelar sig 1978 och där det redan på baksidan nämns saker som sjuttiotalsfärger och Familjen Macahan?

Det allra första som drabbar mig är Elias helt osannolikt osympatiska och otrevliga mamma. Vilken förfärlig människa. Och då vet jag ändå inte allt. Jag lider med stackars Elias som måste växa upp med en sådan tyrann. Hans reflektioner och tankar är för övrigt väldigt trovärdiga, men jag tycker han är lite läskig.

Polisen Benny Modigh är lite ovanlig för att vara i en svensk deckare, han har varken drog- eller relationsproblem. Men det kanske å andra sidan inte var så vanligt på 70-talet? Han verkar i alla fall vara en trevlig prick och jag blir lite nyfiken på vart den där antydan om medial förmåga ska ta vägen. Och det som verkar bli en relation med journalisten.

Tidsmarkörerna är, i mitt tycke, inte speciellt många, men de som är där (mest musik, men även lite TV och flipperspel) är bra. Musiken tar för övrigt väldigt mycket plats, det är säkert jätteintressant och effektfullt för musiker men bara lite trist utfyllnad för mig. Det är väl också ganska tidtypiskt att det förutsätts att en mördare har motiv för att döda en 12-åring. Här vimlar det av karaktärer, av vilka väldigt många är fullständigt ovidkommande. Jag är inte speciellt glad i när man stoppar in mängder av människor som inte fyller någon funktion.

Språket blev jag ganska förvirrad av, det är rent märkligt. Bland annat har det gått inflation i kolon och övrig kommateringen är underlig. Ibland är det korthugget och ofullständiga meningar för att i nästa stycke bli tillkrånglat och utbroderat. Ibland är det presens och ibland är det imperfekt. Det är möjligt att det fanns en mening med allt det, men den undgick mig i så fall.

Jag tycker det hela är en aning förutsägbart, i alla fall vad gäller vem. Det gissade jag vid första mötet, h*n betedde sig väldigt underligt. I slutet händer det dock en del oväntat och jag blir väldigt nyfiken på följder och liknande. Det är en väldig massa lösa trådar i denna, men kanske får man svaren i nästa del som utspelar sig tio år senare. Och jag älskar 80-talet också.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 2,7 och genomsnittet 3,11 (beräknat på 17 betyg).
Goodreads hade den 2,0 i genomsnitt (beräknat på 4 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Djävulens tonsteg: Lotten, Bokhyllan och Bokofil.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

8 kommentarer:

  1. Jag gillade ju det mesta med den här boken, men allra mest 70-talet :-) Samt att den inte föll helt inom mallen för moderna svenska deckare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror det var mest språket som avskräckte mig mest och i andra hand alla musikaliska utsvävningar. De delarna kunde lika gärna ha varit på grekiska eller något annat språk jag inte kan :)

      Radera
  2. Jag började på den men blev liggande kvar i läsplattan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju en väldigt tunn bok och ganska snabbläst, trots allt tyckte jag ju att den var spännande, men den tog mig inte med storm.

      Radera
  3. Visst helt okej, men komisk deckare (som den utgavs för att vara) - var det verkligen det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, speciellt rolig tyckte jag inte att den var.

      Radera
  4. Jag var barn på 1970-talet och hade tyckt det vore roligt med en deckare som utspelar sig då. Men jag känner mig inte jättepepp på den här...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som gick fel här, jag älskar 70-talet. Du får läsa Lottens recension, som jag länkat till, då kanske du ändrar dig :)

      Radera