lördag 25 november 2017

"Kåda" av Ane Riel

Författare: Ane Riel
Titel: Kåda
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 240
Originalspråk: Danska
Originaltitel: Harpiks
Översättare: Helena Ridelberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2017
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 november 2017




Första meningen: Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor.

Baksidetext
Det är inte alltid så lätt för Liv att förstå sin omvärld. Då är det tur att hon har en pappa som Jens, som är så duktig på att förklara allting: Varför mamma blivit så stor att hon inte kan lämna sovrummet, varför man inte ska gå i skolan. Och framför allt varför man måste döda farmor...

Min kommentar
Kåda blev jag nyfiken på redan när jag gjorde i ordning listan på kommande böcker för september och jag blev väldigt glad när den dök upp på hallgolvet. Men riktigt sugen på att läsa den blev jag inte förrän bland annat Johannas deckarhörna stämplade den som fullpoängare.

Miljön är väldigt snäv eller vad man ska säga, mestadels befinner vi oss på den lilla överbelamrade gården där Liv och hennes familj bor. Jag har inga som helst problem att se allt framför mig, kanske var gårdarna där jag växte upp inte riktigt så fulla av skräp, men det räcker för att min fantasi ska kunna spinna vidare.

Min första reaktion när jag börjar läsa är att språket nästan känns som om boken är en dokumentär. Det menar jag som en bra sak. På något sätt känner jag att jag sitter utanför och tittar in. Det är ett väldigt avskalat språk, pragmatiskt och osentimentalt, men samtidigt vackert. Det är nästan för vackert för att det ska bli riktigt otäckt. Det blir inte heller så där tårdrypande sentimentalt som det skulle ha kunnat bli. Vi får se det mesta genom Livs ögon och jag brukar ju ha lite svårt för barn som berättare, men eftersom Liv inte är något vanligt barn så funkar det.

Det är inte många karaktärer här, i stort sett bara Livs familj och det räcker mer än väl. Det är helt omöjligt att inte känna sympati med dem allihop. Jens som urskuldar allt han gör med att han "hjälper". Maria som helt enkelt inte orkar mer. Och så Liv förstås. Liv som tror att alla lever som de gör. Man tänker inte alltid på hur lätt det är att förvanska ett barns "normalt". Jag blir så otroligt ledsen när jag läser detta. Min hjärna värjer sig och mitt hjärta gråter. Det som gör mig mest ledsen är att alla väljer att titta bort. Utom den utomstående nykomlingen, som ser allt med andra ögon. Det är så klart svårt att se galenskap som smyger sig längre och längre ner, men ändå.

Ane Riel använder sig ofta av antydningar, att saker ska hända längre fram. Det är alltid något hemskt, det förstår man. När det väl händer så radas den ena hemska detaljen efter den andra upp och det blir till och med värre än man tänkte.

Av någon anledning så tänker jag filmiskt när jag läser, det kan bero på alla tydliga bilder jag ser inne i mitt huvud. Faktum är att jag tror att det här skulle kunna bli en väldigt bra film.

Jag känner lite att mina ord inte riktigt räcker till för att beskriva den här boken. Det här är en otroligt tragisk historia och hur någon kan välja att kalla den kriminalroman övergår mitt förstånd. Vad den är är ett familjedrama. En tragedi.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 4,2 (beräknat på 6 betyg).
Goodreads hade den 4,19 i genomsnitt (beräknat på 220 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Kåda: Johannas deckarhörna, Boktanken och Deckarbibblon.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 24 november 2017

Ibland ska man ha lite tur också

Jag brukar ju med en dåres envishet påstå att jag inte vinner saker. Ibland har jag fel.

Annette på Just nu - just här hade en utlottning där man kunde vinna Mons Kallentofts senaste bok om Malin Fors, Bödelskyssen. Jag vann. Nu är serien komplett, i alla fall ett tag gissar jag. Gissa vem som ska ta med den här serien i sin Finish That Series Challenge för nästa år... Tack Annette!

Och minsann, dök det inte upp en överraskning också. Den här hösten har varit bra på det viset. Humöret har inte alltid varit på topp, men då dyker det upp en bok och får mig att må bättre. Liz Nugents Tyst väntan blev jag nyfiken på när jag gick igenom intressanta boksläpp för oktober. Den kan nog passa mig. Tack till Modernista!

torsdag 23 november 2017

Hett i hyllan #119

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det verkar ha varit något slags pocketrea i juni 2014...
Sommaren 2010 läste jag min första bok av Linwood Barclay och jag tyckte den var riktigt bra. Därför har det ju varit lätt att köpa på sig ett gäng. Tro dina ögon var den femte jag köpte (tre av dem har jag läst) och det är ännu en gång så att jag inte förstår varför en bok fortfarande är oläst.

Linwood Barclay skriver spännande böcker, kanske är det varken "bra" eller "fint" och inte speciellt trovärdigt heller, men det handlar ofta om nagelbitarspänning. Ganska ofta är det precis vad jag vill ha och behöver. Dessutom brukar det vara något klurigt mysterium i fokus och tja, vad ska jag säga; problemlösning är något som jag går igång på.

Jag får nog se till att läsa de olästa jag har av honom så jag kan köpa några till...

Så här beskrivs boken på baksidan:
Thomas bor med sin far i Promise Falls och tillbringar sina dagar med att utforska och memorera världens städer. Men han lämnar inte sitt rum utan tar sig längs varenda gata och gränd via hemsidan whirl360. När Thomas far omkommer i en olycka kommer broder Ray till barndomshemmet, där han försöker anpassa Thomas till ett vanligt liv utan datorn.

Ray blir mer och mer irriterad över att Thomas hävdar att han arbetar för CIA. Thomas visar honom ett foto från en gata i New York där det ser ut som någon blir mördad i ett fönster, och Ray ger efter för broderns tjat och åker dit för att undersöka. Ray är helt säker på att inget finns att finna, men han har fel. Det hela utvecklas till en minst sagt obehaglig situation. Kan det vara så att Thomas talar sanning? Vad hände egentligen i fönstret på Orchard Street? Vad är det för hemlighet som Thomas vägrar berätta för honom?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 22 november 2017

Kommande böcker december 2017

Fyra intressant boksläpp i december. Fyra! Det är ju nästan så att man skulle hinna läsa allihop för en gångs skull.

Ditt livs affär av Fredrik Backman
Genre: Drama
Serie: -
Antal sidor: 80
Utgivningsdatum: 2017-12-01
Förlag: Bokförlaget Forum

Från Bokus
Det är natten före julafton, en grå kvinna kommer gående genom sjukhusets korridorer för att hämta en av oss. Hon bär en pärm med alla våra namn uppskrivna i: En cancersjuk 5-åring som sitter ensam och målar sin favoritstol röd, en 20-åring som putsar ölglas på en krog han älskar, en 45-åring som kör en dyr bil ursinnigt genom mörkret i jakt på något att krocka med. Ett av våra liv måste tas, om inte ett annat ges frivilligt. Men det räcker inte att någon bara dör, för ett liv är inte det som händer när det tar slut, ett liv är allt som hände fram till dess.

Jag är ganska säker på att jag inte kommer att köpa den här just nu. Mer än en krona per sida är i dyraste laget för mig. Men någon gång ska den bli min.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.



I den kalla, mörka jorden av Stuart MacBride
Genre: Kriminalroman
Serie: Logan McRae (9)
Antal sidor: 608
Utgivningsdatum: 2017-12-01
Förlag: HarperCrime

Från Bokus
Polisinspektör Logan McRae utreder ett fall med en försvunnen person när han och hans kollegor hittar en kropp i skogen. Den döde är naken, med händerna bundna bakom ryggen och en påse tejpad över huvudet. Men är det personen de letar efter eller någon helt annan?

Utredningen försvåras när McRaes före detta chef tar över fallet, och den nya överintendenten också kräver att få bli involverad. Dessutom ligger Wee Hamish Mowat, ledare för Aberdeens undre värld, för döden, och rivaliserande gäng i hela Storbritannien har ögonen på hans revir. Ett krig är på väg att bryta ut och vare sig han vill det eller inte står Logan McRae mitt i skottlinjen.


Jag har ju inte lyckats hitta de första delarna i den här serien, men jag fortsätter att leta.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.



Bödeln av Chris Carter
Genre: Kriminalroman
Serie: Robert Hunter (2)
Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2017-12-15
Förlag: Jentas

Från Bokus
I en av Los Angeles kyrkor, på själva trappan upp till altaret, ligger en prästs blodiga kropp. Strax därpå upptäcker kriminalteknikerna att siffran 3 skrivits med blod på offrets bröst.

Först tror kriminalinspektör Robert Hunter att det rör sig om ett rituellt mord. Men när fler mördade personer dyker upp i utredningen måste han tänka om. Alla offren har dött på det sätt som skrämmer dem mest. Deras värsta mardrömmar har bokstavligt talat blivit verklighet. Men hur kunde mördaren veta om detta? Och vad kopplar ihop offren som på ytan inte verkar ha någon anknytning till varandra alls?

Hunter är på jakt efter en svårfångad och sadistisk mördare som verkar kunna ta sig in i sina offers tankar. En mördare som kan känna av vad som skrämmer dem mest. En mördare som gör vad som helst för att uppnå sitt vansinniga mål.


Den låter ju ganska makaber den här...

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.



Intrigo av Håkan Nesser
Genre: Noveller
Serie: -
Antal sidor: 511
Utgivningsdatum: 2017-12-23
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
I Intrigo finns några av Håkan Nessers, en av våra mest älskade berättare, bästa romaner och noveller samlade i en volym: Rein, Kära Agnes, Ormblomman från Samaria samt All information i fallet. Dessutom den nyskrivna kortromanen Tom. Berättelserna utspelar sig i och runt den fiktiva staden Maardam och kretsar alla kring ämnen som flykt, skuld, hämnd, försoning och hemligheter som kommer upp till ytan. Boken knyter an till de tre filmerna i Intrigo-trilogin, internationella storfilmer regisserade av Daniel Alfredson med bland andra Ben Kingsley och Tuva Novotny i rollerna. Filmerna kommer upp på svenska biografer 2018-19.

Men hallå. Vad är detta? Den här är ju ett måste.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

"I det förflutna" av Kate Morton

Författare: Kate Morton
Titel: I det förflutna
Genre: Drama
Antal sidor: 552
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The distant hours
Översättare: Ann Björkhem
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 november 2017




Första meningen: Det började med ett brev.

Baksidetext
Edie Burchill och hennes mamma har aldrig stått varandra nära, men ett gammalt brev som varit på villovägar sedan andra världskriget dyker plötsligt upp och väcker starka känslor till liv. Edie får veta att mamman som trettonåring skickades från London till ett slott på landsbygden som krigsbarn. Men vad hände där? Edies nyfikenhet är väckt och eftersom hennes mamma sluter sig som en mussla beger hon sig till det mystiska Milderhurst Castle för att hitta lösningen på sin mors gåta.

På slottet öppnade sig en ny värld för flickan från London, fylld av litteratur och fantasi. Familjen som bodde där bestod av yngsta dottern Juniper, tvillingarna Persephone och Seraphina samt fadern Raymond Blythe, författare till gotiska romaner. De excentriska systrarna visar sig bo kvar än idag och Edie får kontakt med de gamla damerna. Juniper har inte varit sig lik sedan hon övergavs av sin fästman i ungdomen och tvillingarna har skött henne under större delen av sina liv, innanför slottets isolerande murar.

Edie börjar förstå vad hennes mamma var med om för så länge sedan, men andra hemligheter finns också gömda på slottet och pockar på hennes uppmärksamhet. Sanningen om vad som egentligen hände i det förflutna har väntat länge nog på att någon ska gräva fram den.

Min kommentar
Kate Morton har jag hört talas om, mycket, sedan jag började bokblogga. Många verkar älska det här och trots att jag kanske kände mig lite tveksam till genren (vad den nu är) så tyckte jag att jag i alla fall borde prova. Den här boken köpte jag på bokrean 2013 så den har ju stått där ett tag. I år tog jag med den på min boktolva, så att den säkert skulle bli läst. Nu är det äntligen gjort.

Här finns, naturligtvis, två trådar. En i "nutid", men den utspelar sig 1992 och så en dåtid, mellan 1939 till 1941. Vi befinner oss oftast på ett gammalt slott på den engelska landsbygden, både då och nu, och det borde ju vara en tacksam miljö. Tyvärr så förstör alla detaljerade beskrivningar det mesta för mig. Varenda liten detalj ska behandlas. Även det som är solklart förklaras. Flera gånger. Detta är som allra värst i då-tråden och jag tappar omedelbart intresse och fokus när vi hoppar tillbaka dit.

I det förflutna är så ordrik att jag bara blir trött, här kan vi verkligen snacka om överanvändning av adjektiv. De är så många att man skulle kunna tapetsera med dem. Det tar en evighet att komma till poängen när något spännande och mystiskt ska berättas, vilket ju naturligtvis gör att jag har lessnat långt innan vi kommer dit. Det hade inte varit några som helst problem att skära bort minst 150 sidor här.

Boken är inte bara trist och långsam, den har sina ljuspunkter. Jag är mest förtjust i nutidshistorien och det beror nog faktiskt bara på Edie. Hon är den enda som riktigt intresserar mig. Edie har en härlig självdistans, som känns uppfriskande, och så älskar hon böcker. Här finns många referenser till böcker och läsning. Kärleken till böcker genomsyrar hela historien. Lite humor finns också och det är väl mest Edie som står för den. Det finns också ett helt gäng liknelser som jag gillar, men även de är för många.

Det stora mysteriet var egentligen inte speciellt svårt att lista ut. Vad som egentligen hände i det förflutna gissade jag ganska snabbt. Inte hur och varför (min variant var mycket mer intressant), men väl vem. Jag gillar ändå slutet, att allt hänger ihop, men jag saknar lite något att fundera på efter läsningen. Inget lämnas åt fantasin och det finns inte minsta lilla förlupen oknuten tråd.

Större delen av boken lyssnade jag på och Angela Kovacs gör ett riktigt bra jobb, men inte ens hon kan rädda upp en trist bok.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,6 (beräknat på 230 betyg).
Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 53 839 betyg).
Jag ger den 3,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om I det förflutna: Bokhyllan, Lion's Library och Boktanken.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 21 november 2017

Veckoutmaning: Bästa och sämsta filmatiseringarna

Veckans utmaning på Kulturkollo: Böcker som blivit film eller TV-serier.

Vi är nyfikna på vilka som är de bästa respektive sämsta filmatiseringarna av kända böcker. Som en bonus får ni gärna lägga med en "jag kan inte fatta att de valde DEN skådespelaren till DEN rollen – det är ju helt galet fel"-reflektion, om ni har någon.

Jag har ju sett otaliga filmer som baseras på böcker, men det är inte alltid så att jag har läst boken. Alltså är det inte alltid möjligt att jämföra, men bra filmer är i alla fall Ciderhusreglerna, Sjöfartsnytt, Choklad och När lammen tystnar.

För att återgå till frågeställningen så måste ju bästa filmatiseringen vara Harry Potter. Här har de lyckats med precis allt. Det är imponerande. Sagan om ringen är också ett exempel, filmerna till och med bättre än böckerna. Min förvåning var också stor när det visade sig att En man som heter Ove gjorde sig väldigt bra på film. Trots att Rolf Lassgård spelade Ove.

Filmatiseringar av Stephen Kings böcker går ju inte alltid så bra, men det finns några exempel, faktiskt. Som filmerna Nyckeln till frihet och Stand by me som bygger på hans noveller. Och så är det ju Shining (den med Jack Nicholson), så klart, och Den gröna milen. Nu när jag faktiskt tänker efter så är de många. Några fler är Bag of bones, Carrie (den äldre versionen), Langoljärerna, Lida, Cujo, Christine, Död zon... Nu hoppas jag också mycket på The dark tower och nya Det.

När det gäller sämsta filmatiseringen så är mitt svar alltid samma: Liftarens guide till galaxen. Då menar jag den som kom 2005. Min enda fråga är: Varför?

Felcastingar har jag varit med om, men att komma ihåg dem är en helt annan sak. Jag vet att jag inte alls tyckte att Chloë Grace Moretz var någon bra eller trovärdig Carrie i den nya versionen. Och jag vet att jag tyckte att Jimmy Perez i TV-serien Shetland var helt fel, men det är ungefär de jag minns. Det finns fler, det vet jag. Kanske klarnar det lite när jag läser andras förslag.

Veckans topplista: Böcker jag inte tyckt om hittills i år

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Böcker jag inte tyckt om hittills i år.

Inte tyckt om... det där är ju lite klurigt. Jag vet liksom inte riktigt var gränsen ska gå.

Om jag ska gå efter de utdelade betygen så har en bok fått en etta, en har fått en tvåa. Sedan har vi nio stycken som har fått en trea. En trea är ju fortfarande ganska OK, eller ja, det är vad en bok har innan jag börjar läsa och där läggs det till/dras ifrån vid behov. Två av de som fått en trea sticker ut lite, på ett negativt sätt så de får också vara med här. Det blir fyra böcker och det får faktiskt räcka med det den här veckan.

1. Röd vinterängel av Tove Birkeland Brandt finns det egentligen inte så jättemycket positivt att säga om.
2. Ferdydurke av Witold Gombrowicz är absurdism till fulländning. Den passade inte riktigt mig, men den var obetalbar.
3. I det förflutna av Kate Morton var inte alls min grej. Många ord, så många att det är farligt nära ordbajseri. Den hade dock sina ljuspunkter.
4. Magikerna av Lev Grossman beskrivs som en blandning av Harry Potter och Narnia. Det blir det inte bara för att man låter någon gå på en trollkarlsskola och hitta en väg till en annan värld.

måndag 20 november 2017

Film: The Finest Hours

Titel: The Finest Hours
Originaltitel: The Finest Hours
Genre: Drama
Regissör: Craig Gillespie
Manus: Scott Silver, Paul Tamasy, Eric Johnson, Casey Sherman & Michael J. Tougias (bok)
Skådespelare: Chris Pine, Casey Affleck, Ben Foster, Eric Bana, Holliday Grainger
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på Netflix 3 november 2017




Handling
År 1952 inträffade en av de värsta stormarna som någonsin drabbat östkusten i New England då en oljetanker utanför Cape Cod bokstavligen slets itu ute på havet. Fyra medlemmar ur kustbevakningen ger sig ut i stormen i en liten livbåt, trots kyla och skyhöga vågor. Under de rådande omständigheterna lyckas de ändå rädda mer än trettio sjömän som varit instängda på det snabbt sjunkande fartyget.

The Finest Hours är berättelsen om deras heroiska uppdrag som fortfarande anses vara den största räddningsaktionerna i kustbevakningens historia.

Min kommentar
Vi har fortfarande stora problem med att välja fredagsfilm hemma. De filmer jag har förbeställt släpps inte än på ett tag och att hitta någon riktigt bra på någon av streamingtjänsterna verkar hopplöst. Jag blev så desperat att jag till sist verkligen kollade på det där mejlet som kommer varenda vecka med helgtips. Där hittade jag The Finest Hours. Eftersom hav alltid har fascinerat mig så var ju den här filmen ganska självklar, när jag väl fick veta att den fanns.

The Finest Hours utspelar sig 1952 och vi befinner oss nästan längst ut på den lilla tarmen som sticker ut från Massachusetts. Vi befinner oss i alla fall där till att börja med. Större delen av filmen utspelar sig ute på havet. För det mesta är det väldigt snyggt filmat, men ibland är det så konstigt att det plötsligt är kav lugnt och helt tyst, för att i nästa stund återigen vara storm med gigantiska vågor och rejält oljud. Det kan jag inte för mitt liv förstå att man kan missa när man sätter ihop filmen. Det stör mig.

Det här är lite som The Perfect Storm och även The Finest Hours bygger faktiskt på en verklig händelse. Naturligtvis måste jag ju googla och så vitt jag kan förstå så stämmer filmen ganska bra med verkligheten. I slutet av filmen visas en del autentiska bilder på de inblandade och jag kan ju direkt erkänna att det ger pluspoäng.

Skådespelarna är generellt sett bra, inga storverk kanske, men ett gediget jobb. Förutom att jag kanske har lite svårt för Chris Pine. Han är nog inte världens mest trovärdiga skådis. Hans flickvän däremot gillar jag, mycket, hon har en härlig attityd, som kanske inte var så vanlig i det här området 1952.

Filmen är nära två timmar lång, men det tänker jag inte alls på. Det är från vanligt normalt spännande till andlöst hela tiden. Detta är en film som helt klart förtjänar mer uppmärksamhet.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 269 betyg).
IMDb hade den 6,8 i genomsnitt (beräknat på 48 431 betyg).
Jag ger den 4,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 19 november 2017

Smakebit på søndag: Fadersmord

En smakebit på søndag är ett stående inslag på och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Efter sexton veckors utbildning och korvstoppning så har jag lite tid för att andas. Det behöver jag. Nu finns det mycket att hinna ikapp med. Helgen är dessbättre helt oplanerad, det passar mig väldigt bra just nu.

Jag har äntligen börjat läsa min första bok av Carina Bergfeldt, Fadersmord, och om hon skriver lika bra som hon pratar så kommer det här att bli bra på riktigt. Varje gång hon dyker upp i rutan så tystnar sambon och jag och bara lyssnar. Det tog mig förresten ganska lång tid innan jag begrep att författaren och journalisten var samma person.

Min smakebit är från sida 17.
Det var dags. Dags att sluta fantisera om hans död och i stället börja planera den.
     Jag svalde, visste knappt var jag skulle börja. Öppnade ett nytt fönster på datorn och gick in på Google där jag skrev ordet "yrkesmördare". Pekfingret skakade när jag tryckte på enterknappen.
     Artontusentrehundra träffar.
     Jag scrollade igenom resultaten men det var bara en enda röra. En etymologisk förklaring av ordet, betyg på filmen "Schakalen" och en artikel från Expressen som berättade att exvärldsmästaren i boxning, Mike Tyson, galen av svartsjuka en gång i tiden hade anlitat en yrkesmördare för att döda Brad Pitt.
     Suck.
     Vad hade jag förväntat mig? Att det skulle dyka upp en länk till det perfekta mordet? Kanske, om jag ska vara ärlig.

lördag 18 november 2017

"Hus vid världens ände" av Åke Edwardson

Författare: Åke Edwardson
Titel: Hus vid världens ände
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 413
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Erik Winter 11
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2017




Första meningen: Han hade börjat räkna stenarna i Paseon.

Baksidetext
Efter tio romaner med kriminalkommissarie Erik Winter lämnade Åke Edwardson honom liggande på botten av en swimmingpool i en turistort i Spanien, Nueva Andalucía. Vi visste inte om han var död eller levande. Men nu vet vi. Erik Winter klarade sig, men alla år som kriminalkommissarie vid polisen i Göteborg hade tagit ut sin rätt. Han var mycket nära en irrebarabel hjärnblödning, och fick finna sig i att kliva av, att vila.

Efter två år är Erik Winter tillbaka i tjänst, någorlunda återställd men med en obotlig tinnitus som ständigt sällskap. Aneta Djanali är där, Fredrik Halders är där, Bertil Ringmar är där, allt är nästan som vanligt. Och knappt har han hunnit börja jobba igen förrän det där alltför bekanta obehaget kryper in i hans tankar.

För det första fall han får är ett synnerligen obehagligt mordfall nära Stora Amundön i södra Göteborg. En kvinna och hennes två små barn hittas brutalt knivmördade i ett hus på ön, i ett hus vid världens ände. Men mirakulöst nog hittar man också ett spädbarn vid liv i ett av rummen i husen, medtaget av uttorkning men oskadat.

Vem mördade familjen så besinningslöst? Och varför skonades babyn? Var det för att barnet skulle få leva eller för att det skulle dö en utdragen plågsam död?

Min kommentar
Erik Winter är inte död! Det trodde jag och många med mig efter slutet i den tionde delen. Den som skulle bli den sista. Sedan fegade Åke Edwardson ut, eller vad man ska säga, och skrev åtminstone två böcker till. Detta är alltså elfte delen och den utspelar sig ungefär två år efter Den sista vintern.

Anledningen till att jag började läsa de här böckerna var faktiskt att de utspelar sig i Göteborg. Jag flyttade ju ifrån min kära hemstad 1998 och blev överlycklig när jag kunde återvända dit med hjälp av Åke Edwardson och Erik Winter. Det är som vanligt helt fantastiskt att gå omkring på Göteborgs gator, höra alla ljud (spårvagnarna är allestädes närvarande), se alla platser och känna lukten av havet. Jag bara älskar det.

Den här serien är kanske inte den "vanliga" deckaren, den fokuserar väldigt mycket på huvudpersonens inre liv och Erik Winter har till och med blivit ännu mörkare. Om det nu är möjligt. Han grubblar mycket och hans tankar drar ofta åt det filosofiska hållet. Whiskyn, jazzen och maten är också närvarande. Winters kollegor har även de blivit mörkare och mer filosofiska, vilket känns lite märkligt, men jag kan köpa det. Ibland känns det nästan som att man befinner sig i någons feberdröm, så förvirrat kan det bli när det är som värst.

För mig var det lite som att möta en gammal vän och jag kom snabbt in i det Winterska universumet igen. Jag kände igen i stort sett allt, förutom att det nog var mer av allt än i de tidigare böckerna. Rent generellt kan man nog säga att jag inte borde ha gillat Hus vid världens ände, den innehåller så mycket av sådant som jag inte tycker om. Det är mycket upprepningar, många feberdrömslika funderingar, det är olidligt långsamt och mycket händer bara i huvudet. Ändå gillar jag. Det är något här som gör att jag bara inte kan sluta läsa. Visst, det är långsamt, men det är eftertänksamt och det är väldigt spännande. Det enda som egentligen stör mig är dialogerna. De känns som kulsprutor, men de är ändå långsamma. Mycket märklig sensation.

Jag hade kommit nästan ända till slutet när jag tänkte att det var så skönt att poliserna varken var personligt inblandade eller i livsfara. Det skulle jag aldrig ha gjort. Så blev det ju naturligtvis även här och jag börjar bli outsägligt less på det. Synd att det spårade ur på slutet.

Kanske beror det här otippade gillandet på att jag helt enkelt har saknat Erik Winter, men jag är glad att jag har en bok kvar att läsa.

Boktipsets estimerade betyg var 3,8 och genomsnittet 3,3 (beräknat på 81 betyg).
Goodreads hade den 3,43 i genomsnitt (beräknat på 136 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Hus vid världens ände: Boksnoken, Tankar från en samlares hjärna och LitteraturMagazinet.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 17 november 2017

Två till

Det fortsätter att droppa in böcker. Till min stora tacksamhet och glädje.

Jag har ju visserligen bara läst en bok av Anna Karolina (den första i serien om Amanda Paller), men den var verkligen min typ av bok. När jag såg att hon skulle släppa en ny, fristående, så kunde jag bara inte stå emot. Sjusiffrigt ramlade ner i brevlådan i förra veckan. Tack till Bookmark!

Sedan kom Herrefolket av Lisa Hågensen. Det är andra delen i hennes serie Purebred, som ska bli en trilogi. Dystopisk YA. Det kan ju inte gå fel. Jag är väldigt nyfiken på hur det ska gå för Thorbi, Whanzi, Laban, Keidra och allihop. Tack till Lisa!

torsdag 16 november 2017

Helgfrågan v 46 (16 - 19 november)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Hör du till dem som vill skriva en egen bok? Vad skulle den handla om?

När jag var yngre så ville jag bli författare. Jag skrev massor av små skräckhistorier när jag var ganska liten, men när jag blev lite äldre så byttes det ut mot dikter (jajamän) och faktiskt en början på en bok som skulle handla om en ishockeyspelare (joho då) som blir allvarligt skadad under en match och hans väg tillbaka. Det "manuset" ligger i någon låda i förrådet. Liksom dikterna.

Bonusfråga: Har du börjat "tjuvlyssna" på julmusik än? Någon favorit?

Jag är lite allergisk mot julmusik och vill undvika den så länge som det bara går. Det är väl egentligen först när julen närmar sig ordentligt som jag klarar att lyssna på på den, men det är inget jag väljer själv. Sambon däremot, vid första advent så börjar han lyssna och sedan fortsätter det. Tack och lov så är det mest på jobbet.

Min absoluta julfavorit är O helga natt och då sjungen av någon karl med rejäl pipa, som Tommy Körberg eller Roger Pontare.

Hett i hyllan #118

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så hoppar vi till juni 2014, nu går det undan...
Detta får nog betraktas som en sensation, men jag har faktiskt inte läst Stephen Kings Att skriva. Kanske egentligen främst för att jag inte längre när några drömmar om att bli författare.

Att jag köpte den, trots de saknade författardrömmarna, berodde nog på att min samling inte var komplett och att de som läst den sa att den även handlade om Stephen Kings liv, alltså lite som om det vore hans memoarer. Vem är jag att motstå en sådan bok? I alla fall att köpa.

Så här beskrivs boken på baksidan:
Sällan har väl en bok om skrivandets hantverk varit så glasklar, så användbar och så avslöjande. Stephen Kings självbiografiska ATT SKRIVA inleds med en suggestiv berättelse om Kings barndom och hans tidiga fixering vid skrivandet. Ett pärlband av klara minnesbilder från uppväxtåren, skoltiden och den svåra tiden som ändade i hans första roman, Carrie, ger läsaren en annorlunda och oftast mycket rolig bild av hur en författare danas. Stephen King övergår därefter till skrivandets verktyg - hur man skärper och mångfaldigar dem genom övning och hur författaren alltid måste ha dem tillgängliga.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 15 november 2017

Från A till Ö: H - Humor

H - Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.

Det här är ju ett lite jobbigt läge. Det är ju faktiskt formulerat som den roligaste boken. Inte en rolig bok. Jag är inte helt säker på vilken som är den absolut roligaste, men jag minns att när jag läste Douglas Adams Liftarens guide till galaxen så fick jag kväva mina skratt när jag låg och läste på natten. Det här gäller ju tyvärr endast första boken, inte de senare fyra (eller fem) i trilogin. Men jag tycker fortfarande att det är roligast om jag väljer en bok som jag har skrivit om här på bloggen. Så mitt val blir en helt annan och den är inte bara ha ha-rolig, den är också väldigt tänkvärd.

Bilden är länkad till mitt inlägg.
Människorna av Matt Haig

tisdag 14 november 2017

Veckans topplista: Amerikanska deckare/thrillers

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Amerikanska deckare/thrillers.

Jag trodde detta skulle bli svårt av en helt annan anledning än den jag upptäckte. Eftersom jag själv tycker att jag läser väldigt mycket amerikanskt så tänkte jag att det skulle bli omöjligt att välja. Riktigt så var det tydligen inte.

Om jag sorterar på amerikanska deckare/thrillers som jag läst efter att jag startade bloggen och som fått ett högre betyg än 3,5 så har jag bara elva att välja mellan. Vem hade kunnat tro det. Nåväl, dessa fick äran att delta den här veckan.

1. Mörka platser av Gillian Flynn. Min första Flynn och fortfarande den jag tycker har varit bäst.
2. Kritikern av Dean Koontz. Inget mästerverk, kanske, men så spännande och rolig. Faktiskt.
3. Vem är Evan Smoak? av Gregg Hurwitz. Den överraskade mig. Trodde inte alls den skulle vara så bra.
4. Det som göms under sten av Thomas H. Cook. Den lät egentligen inte alls speciellt bra, men även denna överraskade.
5. Triptyk av Karin Slaughter. Det dröjde länge innan jag läste min första Slaughter, men det kommer definitivt att bli flera.

måndag 13 november 2017

TV-serie: Stranger things - Säsong 2

Titel: Stranger things
Originaltitel: Stranger things
Genre: Skräck
Skapad av: Matt Duffer, Ross Duffer
TV-bolag: Netflix
Skådespelare: Winona Ryder, Finn Wolfhard, Gaten Matarazzo, Millie Bobby Brown, Natalia Dyer
Premiär: 2017-10-27
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 9
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på Netflix november 2017





Handling
Ett år har gått sedan vi lämnade den lilla staden Hawkins. Inget har egentligen klarats upp. Barb är fortfarande försvunnen. El också. Will har konstiga episoder då han liksom försvinner in i sig själv. Dustin hittar ett husdju, en helt ny art. Till slut förstår Wills närmaste vad de där episoderna egentligen är. Och vad husdjuret är.

Min kommentar
Det är ju ingen hemlighet att när jag väl såg första säsongen av Stranger things, långt efter alla andra, så föll jag pladask. När jag tittade på den så var det lite som att förflyttas tillbaka till barndomen och 80-talet. En helt fantastisk upplevelse. Förväntningarna på denna andra säsong var ju skyhöga.

Det bär mig emot att säga det, men jag blev lite besviken på vart serien är på väg. Nu känns det som att det är betydligt mer King än Spielberg, vilket väl egentligen borde vara en bra sak, men nu menar jag King på det där... mindre bra sättet. Detta är inte alls samma typ av historia som första säsongen. Här finns betydligt mer splatter och inzoomade bilder och monstret, som jag tyckte var helt OK tidigare, blev bara lite smått löjligt här. Gåtan är inte lika mycket i fokus utan nu blir det mer jakt och blod. Det är alldeles uppenbart att manusförfattarna försöker göra det mörkare och läskigare, men den här typen av läskig funkar inte för mig. Det läskiga verkar också ha ersatt humorn, som nästan är helt borta.

Med det sagt så... alltså musiken i den här serien är ju helt genial. Jag älskar ju 80-talsmusiken, som jag anser vara den bästa någonsin. Historien är för det mesta bra och vänskapen är fortfarande i fokus. Nu finns det dock några fnurror på tråden. Pojkarna börjar ju bli större och då blir ju så klart flickor mer intressanta. Speciellt om flickorna är lika coola som de själva är. Den blomstrande "romantiken" skildras på ett riktigt bra sätt. Även om jag kanske tycker att fnurrorna får lite för mycket fokus.

Det som stör mig allra mest den här säsongen är den lilla sidohistorien med El och "punkarna". För mig blev den bara ett enda stort VA? Vad i hela friden var den med för? Var det verkligen nödvändigt? Och var det verkligen nödvändigt att ta död på [spoiler]Bob. Nu när mamma Byers äntligen var lite lycklig[/spoiler],

Säsongsavslutning: [spoiler]El har stängt porten till... ja, vad det nu är för plats. Sluscenen är under Snow Ball-dansen, alla hittar en flicka att dansa med, alla är lyckliga. Zoomar ut. Till upside-down. Monstret reser sig över skolan.[/spoiler]



TV-serier.nu hade säsongen 4,7 i genomsnitt.
IMDb hade hela serien 8,2 i genomsnitt (beräknat på 51 622 betyg).
Jag ger säsongen 4,0.


Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien finns inte att köpa än.

Film: Kungens hologram

Titel: Kungens hologram
Originaltitel: A Hologram for the King
Genre: Dramakomedi
Regissör: Tom Tykwer
Manus: Tom Tykwer, Dave Eggers (bok)
Skådespelare: Tom Hanks, Alexander Black, Sarita Choudhury, Sidse Babett Knudsen, Tracey Fairaway
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 98 min
Serie: -
Såg den på C More 27 oktober 2017





Handling
Den misslyckade affärsmannen Alan Clay reser till Saudiarabien i ett sista desperat försök att undvika konkurs, betala sin dotters college-avgifter och slutligen åstadkomma något bra. Han försöker pitcha sin idé till kung Abdullah om ny holografisk teknik för att få kontraktet för kungadömets IT-tjänster.

Min kommentar
Den här filmen fick jag syn på redan för två veckor sedan, men då valde vi en annan. Nu var det äntligen dags för den här med Tom Hanks. En film jag faktiskt hade missat helt och hållet.

Eftersom vi bara gick på skådespelare så hade vi ingen aning om vad filmen handlade om och faktum är att jag efter att ha sett filmen fortfarande är lite osäker. Jag förstår inte alls premisserna. Varför var de tvungna att vara där? Framför allt så förstår jag inte vad filmen vill förmedla eller ens vara. Förmodligen är det något filosofiskt som är grunden, men det späds ut och försvinner i alla sidospår. Men vill filmen vara en komedi? Drama? Reseguide? Romantisk? Allt på en gång verkar vara det rätta svaret.

Det är ändå en lite småmysig film och Tom Hanks är ju alltid bra, så även här. De andra karaktärerna/skådespelarna känns bara som utfyllnad och gör inget större väsen av sig. Förutom chauffören Yousef, spelad av Alexander Black. Han är faktiskt bäst av alla. Kulturkrockar är också alltid kul att se och det blir ju några sådana. Naturligtvis.

Två dagar efter jag såg den så har jag glömt i stort sett hela filmen. Av slutet finns det inte minsta spår i mitt minne. Den är en bagatell. Dock en underhållande sådan. Nu i efterhand så förstår jag varför jag aldrig har hört talas om Kungens hologram och min största undran är vad i hela friden en skådespelare som Tom Hanks gör här.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 207 betyg).
IMDb hade den 6,1 i genomsnitt (beräknat på 29 748 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 12 november 2017

Smakebit på søndag: Kåda

En smakebit på søndag är ett stående inslag på och stafettpinnen har nu tagits över av den norska bokbloggen Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen blev lite bättre än jag hade befarat. Egentligen skulle vi ha varit på kalas igår, men det blev inställt. Födelsedagsbarnet fick feber under natten så 6-årskalaset ställdes in. Det är ju jättetråkigt att behöva ställa in sitt kalas, men för min del blev det bra. Jag ligger oerhört långt efter med det mesta hemma, så en hel oväntad ledig dag behövdes. I dag ska vi dock på middag för att fira sambons pappa, men då handlar det om en kvarts resväg, inte 1,5 timme.

Igår började jag läsa Kåda av Ane Riel, en bok som börjar bli något av en snackis. Jag tror att jag redan förstår varför, trots att jag inte har kommit så långt än.

Min smakebit är från sida 62.
Elses oroliga misstanke att bråten också höll på att ta över inomhus skulle visa sig stämma.
     Hon hade svårt att hitta plats för sina väskor i det vita rummet, och det fanns inte mycket vitt att se på längre eftersom sakerna hade hopat sig långt uppåt väggarna. Silas fina sovrumsmöblemang var gömt bakom halvfärdiga projekt från verkstaden och något som såg ut som skräp från tippen. Här fanns allt från konservburkar och ljuskronor till skidor och kuddar och gamla tavelramar. Alltsammans i en sorglig röra. Om hon bara kunde förstå vad det skulle användas till?
     Else hade övervägt att be om att i stället få sitt gamla rum på övervåningen, men när hon såg det ändrade hon sig omedelbart. Hon föredrog det vita rummets högar av föremål framför det älghuvud som förskräckt bligade ner på henne från fotänden av den säng hon en gång hade sovit i.
     Det verkade inte som om det fanns något utrymme kvar mellan sakerna på Hovedet.

lördag 11 november 2017

"Mindfulness för losers" av Christoffer Holst

Författare: Christoffer Holst
Titel: Mindfulness för losers
Genre: Feelgood
Antal sidor: 285
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Bokfabriken
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 oktober 2017




Första meningen: I morse när jag kom in på Hot Clip, satte på kaffebryggaren och tog en tugga av min runda frukostmacka trodde jag att den här dagen skulle bli som alla andra i mitt liv.

Baksidetext
Pamela Perssons liv är inte precis perfekt. Hon är 27 år och bor fortfarande hemma i källaren hos sina föräldrar i den jämtländska byn Solvik. Jobbet på frisörsalongen Hot Clip ger varken nog med pengar eller stimulans och alla människor i byn, inklusive hennes gamla tjejkompisar, ser ner på henne efter hennes medverkan i dokusåpan Heta nätter.

När Pamelas största intresse i livet, den amerikanska skådisen Wade Crust, är på väg till Stockholm för en filminspelning ser Pamela sin stora chans. Hon måste fly från allt som är mörkt i Jämtlands skogar till allt som glimrar i storstaden.

I Stockholm träffar Pamela den mopedåkande muskelbyggaren Sebbe och den nästan diplomerade mindfulnesscoachen Gloria. Samtidigt som det amerikanska stjärnbesöket närmar sig kryper allt hon lämnat i Solvik tätt inpå. Och frågan är vad Pamela egentligen letar efter?

Min kommentar
Tidigare i år läste jag min första Christoffer Holst (Mitt hjärta går på), redan då visste jag att det helt klart skulle bli fler för den var riktigt bra. I slutet av oktober blev mörkret alldeles för dystert och mitt behov av feelgood var extremt stort. Då plockade jag fram Mindfulness för losers som botemedel. Jag var faktiskt lite... inte nervös eller orolig, men det var lite jobbigt att börja läsa den. Mina förväntningar var ju skyhöga, men samtidigt så tänkte jag att han omöjligt hade kunnat skriva en så bra bok igen.

Pamela (Pameeela, inte Paaamela) känns, för mig, betydligt yngre än sina 27 år. Hennes föräldrar behandlar henne som en minderårig. Kanske beter hon sig lite som en sådan också. Vilket som eventuellt har orsakat det andra är omöjligt att gissa. Jag gillar henne egentligen inte alls, men det är något hos henne som ändå får mig att bry mig om hur det ska gå. Jag känner för henne och vill att det ska gå bra. Att hon ska lyckas hitta det hon letar efter. Vad det nu kan vara. Hon är som hon är och ber inte om ursäkt för det. Även om jag nu inte gillar alla hennes val så kan jag inte annat än respektera en människa som står upp för sig själv.

I början av boken träffar vi på den berömda bymentaliteten. Det är verkligen inte lätt att växa upp i en liten by där alla känner (till) alla. Speciellt inte om man gör något som betraktas som dumt. Christoffer Holst har en osviklig förmåga att sätta fingret på människors egenheter och företeelser. Den här boken är lite av en kavalkad av märkvärdiga storstadsbor och trångsynta småstadsbor och jag gillar speciellt att båda grupperna får en släng av sleven.

En perfekt feelgood, tycker jag, ska även ha en del svärta. Det finns det inte alls här, inte i egentlig mening. Om man nu inte räknar otroligt pinsamma episoder dit. För sådana finns det gott om. Ibland blir jag nästan genererad å Pamelas vägnar, men bara nästan. Hon går alltid ur de här situationerna med huvudet högt och det är väl det som gör att det inte blir outhärdligt pinsamt.

Jag saknar lite en karaktär att riktigt ta till mitt hjärta, den som kommer närmast är nog Sebbe. Han ber inte heller om ursäkt för sig. Det finns ingen Chavve eller Pontus här för detta är ingen ny Mitt hjärta går på, vilket kanske hade varit förmätet att vänta sig. Mindfulness för losers är ändå en underbar bok och framför allt så får den mig att må bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 2,9 (beräknat på 14 betyg).
Goodreads hade den 3,08 i genomsnitt (beräknat på 38 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Mindfulness för losers: Lottens bokblogg, Carolina läser och Bloggbohemen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.