söndag 17 februari 2019

Smakebit på søndag: Enda vägen

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Ännu en helg utan sociala måsten. Det gäller att ta vara på dem nu för snart brakar det löst med alla födelsedagar igen.

I dag har jag börjat läsa en bok som jag har längtat efter att sätta tänderna i, ända sedan jag läste Aldrig ensamma för runt en månad sedan. Enda vägen av Anna Jakobsson Lund är sista delen i trilogin Systemet. De två första böckerna har varit fantastiskt bra och gissa om jag är spänd på att få veta hur allt slutar.

Min smakebit är från sida 11.
Ava rycker till när det knackar på dörren, rätar ut fingrarna och försöker slappna av. Hos Angus kommer det folk alla tider på dygnet, det är säkert bara några handlare.
    Det är ingen hemlighet att de är i skyskrapan. Den enda som är ute efter dem är Isa, och hon skulle aldrig ge sig på dem här. Inte när hennes plan redan är förstörd.
    Angus reser sig långsamt ur soffan. Det är tidigt, Ava är bara vaken för att läkaren var här nyss. Hon ska gå in och lösa av Levi om en stund, försöka övertala honom att sova lite.
    Chockstaven träffade honom bara delvis, men det är inget att leka med. Hon vill bara att han vilar, men han är så jävla tjurig. Kurar bara ihop sig med huvudet mot armarna vid Leymahs fotände när han inte klarar att vara vaken längre.
    Hon förstår hur han känner, men det är fortfarande korkat.

lördag 16 februari 2019

"Vad Milo såg" av Virginia Macgregor

Författare: Virginia Macgregor
Titel: Vad Milo såg
Genre: Feelgood
Antal sidor: 363
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: What Milo saw
Översättare: Kerstin Herloff
Serie: -
Förlag: Stimpla Publishing
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 januari 2019




Första meningen: Milo satt vid datorn på trappavsatsen och lyssnade på det svischande ljudet från brandslangen på uppfartsvägen.

Baksidetext
Nioåriga Milo Moon har retinitis pigmentosa: hans syn blir successivt sämre och han kommer så småningom att bli helt blind. För tillfället ser han världen genom ett litet titthål och lägger märke till saker som andra människor missar. När Milos älskade gammelfarmor Lou blir dement och flyttar in på vårdhemmet Förgätmigej inser han snart att något inte står rätt till på boendet. De vuxna vill inte lyssna, så med vårdhemskocken Tripi och sällskapsgrisen Hamlet till hjälp bestämmer sig Milo för att avslöja missförhållandena och demaskera den lömska syster Thornhill.

Min kommentar
Det här är nog den bok som har gett mig mest dåligt samvete. Vad Milo såg är ett (överrasknings)recensionsexemplar. Från hösten 2014. Den har egentligen aldrig lockat riktigt eftersom jag oftast har väldigt svårt för barn som berättare. Till slut kände jag mig ändå redo för att ge den ett försök.

Karaktärerna är väldigt schablonmässiga och man skulle nog kunna säga att alla motsvarar de eventuella fördomar man kan ha. Trots det, eller kanske tack vare, så gillar jag dem. Även när de irriterar mig. Och det gör de. Ofta. Som till exempel Milos pappa, han är en riktig typ. Han låter sin farmor flytta in med familjen. Han skaffar en gris som husdjur (en minigris som förmodligen inte alls är en mini). Sedan lämnar han familjen för en annan kvinna. Farmor och gris lämnar han kvar. Utan att bry sig om hur den plötsligt ensamstående mamman ska klara allt ekonomiskt och tidsmässigt. Och oj, vad jag stör mig på alla vuxna som behandlar Milo som mindre vetande bara för att han är ett barn.

Det är intressant att följa Milo och hur han ser på världen. Min bror ser den ungefär på samma sätt, dock inte på grund av samma sjukdom utan på grund av en stroke. Eller jag trodde i alla fall att det skulle vara jämförbart, men riktigt så där ser inte min brors verklighet ut.

Vad Milo såg är en väldigt söt liten historia, med ett tyvärr inte helt osannolikt tema. Den är både snabbläst och lättläst, men jag blir aldrig riktigt berörd. Det är alldeles för puttenuttigt och sentimentalt för det. Jag kan inte låta bli att fundera över vem som är målgruppen. Det känns som att den kanske passar bättre för yngre.

Även om nu Milo får betraktas som en av de mer (i brist på ett passande svenskt ord) likable barnberättare jag har träffat så blir det lite för banalt och barnsligt för mig.

Avdelningen för olika funderingar:
Brittiska poliser bär vanligtvis inte vapen, bara specialutbildade gör det. Jag ser det som högst osannolikt att den uniformerade polis som besöker Milos skola skulle vara en av dem.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,78 i genomsnitt (beräknat på 1 548 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Vad Milo såg: Lottens bokblogg, Mias bokhörna och hyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 15 februari 2019

Hittade böcker och bokbyte

För två veckor sedan var jag ju i Varberg på läsretreat och hotell Gästis, som vi bor på, har ett bokälskarpaket som innebär att man får botanisera i deras bokhyllor och plocka med sig upp till fem böcker. I år var jag betydligt mer seriös med den här biten och kollade noga i alla hyllor jag såg. Det blev ändå bara fyra, men det är fyra som är väldigt noga utvalda.

Kate Atkinson har jag hört mycket gott om så Mänsklig krocket var ett givet val. Pojken i resväskan av Lene Kaaberbøl och Agnete Friis är första delen i en serie som jag länge har varit sugen på. Jaktsäsong är en bok av Mats Strandberg som jag aldrig har hört talas om, men jag brydde mig inte ens om att kolla vad den handlade om. Han är tillbaka av Timur Vermes har jag läst mycket om och jag är väldigt nyfiken på den.

Det ingår också ett bokbyte i läsretreten och Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout blev mitt kap.

torsdag 14 februari 2019

Hett i hyllan #183

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så ett snabbt hopp till början av december 2015.
Jag vann både Fadersmord och Fotografiet i en tävling hos Bookmark Förlag då i december. När jag fattade vem den Carina Bergstedt var som hade skrivit dem så läste jag snabbt den första. Fotografiet, som är andra delen i serien om Anna Eiler, står dock fortfarande oläst.

Jag gillade verkligen Fadersmord och Carina Bergfeldt imponerade lika mycket om författare som reporter. Hon har en osviklig förmåga att berätta något så att man fattar. Både som författare och reporter. Jag hoppas att hon har tid att skriva fler böcker och jag ska nog försöka ta tag i den här boken. Snart.

Så här står det på baksidan:
Inslingrad i näckrosornas stjälkar ligger en styckad kropp. Ett styckmord får invånarna i Skövde att hålla andan. Inte minst drabbad känner sig reportern Julia Almliden som har personliga skäl att oroas av upptäckten. Polisassistenten Anna Eiler får i uppdrag att utreda fallet, och en efter en kommer gruvliga hemligheter ur det förflutna upp till ytan. Men vad är det som gör att alla vittnen vill skydda den man som skadat så många?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 13 februari 2019

"Aldrig ensamma" av Anna Jakobsson Lund

Författare: Anna Jakobsson Lund
Titel: Aldrig ensamma
Genre: Science fiction
Antal sidor: 358
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Systemet 2
Förlag: Annorlunda Förlag
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Danskt band
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 januari 2019




Första meningen: Lite mjölk har fastnat på Los underläpp.

Baksidetext
När Systemet inte är det största hotet - vem väljer du att lita på?

Tillbaka i huvudstaden. Allt ser ut som vanligt, men ingenting är sig likt. Samtidigt som de högklassade förbereder sig för val planerar rebellerna ett attentat som ska ändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor. Lögn, myt och sanning trasslas ihop och snart vet hon inte vem hon kan lita på. Levi kämpar mot vansinnet. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är. Att han är stark nog att kontrollera sin förmåga. Han måste tro henne om han ska kunna rädda sin syster.

Ava, Levi och Leymah tvingas ta hjälp av gamla vänner och oväntade bundsförvanter för att få den kunskap de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har räknat ut sanningen?

Min kommentar
För snart två år sedan läste jag första delen i den här serien, Tredje principen. Dystopier har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, till och med innan jag visste att det fanns ett namn för dem. Trots att jag verkligen gillade förra boken och trots att jag blev rekommenderad att läsa böckerna ganska tätt inpå varandra så har det dröjt. Alldeles för länge. Jag ber om ursäkt på förhand för att jag inte på något sätt kan göra den här boken rättvisa.

Jag är fortfarande imponerad över världsbygget, hur allt faktiskt verkar hänga ihop och hur jag känner igen mig trots att det är väldigt långt in i framtiden. Om jag någonsin tvekade så talade omslaget väldigt tydligt om för mig exakt var jag befinner mig. Det underlättar när jag skapar mina egna bilder.

Personligen så avskyr jag när saker berättas för mig, jag föredrar alla gånger att saker visas för mig. Så som det görs i Aldrig ensamma. Här finns inga onödiga förklaringar om hur karaktärerna är, i stället visar de mig det genom allt de säger och gör. Jag känner mig så lugn och trygg och jag älskar det.

Det som sticker ut och gör i alla fall de här två första delarna speciella är just karaktärerna. Alla de tre huvudpersonerna berör mig på ett helt osannolikt sätt. Jag lever mig in i karaktärerna och känner allt som de känner. Jag bryr mig om dem, eftersom de känns som mina vänner. Levi är nog fortfarande den som berör mig mest, men Leymah är jag nog mest nyfiken på. Det känns som att jag inte vet något alls om hennes bakgrund. När det gäller Ava så säger jag som Levi: Ava är inte alls samma person som när jag träffade henne första gången. Hon växer väldigt mycket i Aldrig ensamma. Det bästa/finaste som kan hända när jag läser en bok är att karaktärerna blir mina vänner, att jag vill hänga med dem. Det händer här.

Jag gillar verkligen att det inte väjs för svåra ämnen. Och hur man genom vänskap kan hantera i stort sett allt. Just hur Levi, Leymah och Ava bryr sig om varandra och litar på varandra känns så uppfriskande. Det brukar ju inte vara så. Något annat som är uppfriskande är att slippa den där obligatoriska kärlekstriangeln. Det är inte heller speciellt mycket romantik. Den som ändå spirar lite här är så fin och mysig att jag till och med tycker om det.

Det enda som stör lite är att jag inte kommer ihåg så mycket från Tredje principen, vad som hände där. Mycket av det kommer tillbaka (tror jag) efter ett tag, men det finns inga tillbakablickar eller förklaringar alls.

Den enda faran med att läsa en sådan här bok som uppslukar en är att jag, på riktigt, höll på att missa att gå av bussen. Det var rena turen att jag tittade upp och insåg att det var hög tid att trycka på knappen. Det är fantastiskt att något som är så långsamt berättat kan vara så otroligt spännande. Tredje delen, Enda vägen, har jag redan plockat fram till den prioriterade hyllan...

Goodreads hade den 4,25 i genomsnitt (beräknat på 76 betyg).
Jag ger den 4,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Aldrig ensamma: Bokhuset, C.R.M. Nilsson och Tusen sidor.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 12 februari 2019

Veckans topplista: Alla hjärtans dag

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Alla hjärtans dag.

Suck. Det här temat alltså. Det passar inte mig alls. Jag är inte alls glad i romantik i böcker, i alla fall inte den smöriga, sliskiga typen som brukar finnas där. Det verkar dock finnas en typ av romantik som får mitt hjärta att slå; den som överlever döden. Jag har åtminstone två sådana böcker högt upp på min topplista. De andra får jag krysta fram.

1. Entry Island av Peter May utspelar sig inte (bara) på Hebriderna, men en motsvarande karg ö utanför USA:s östkust funkar bra också.
2. Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan dyker upp här igen.
3. PS: Jag älskar dig av Cecelia Ahern funkar lika bra som film, men det är en helt annan historia då.
4. Tills tiden skiljer oss åt av Oskar Källner är en novell och handlar väl mer om besatthet än kärlek. I mina oromantiska ögon.
5. Mitt hjärta går på av Christoffer Holst är en helt fantastisk feelgood som nästan knockade mig.

måndag 11 februari 2019

Film: Split (2016)

Titel: Split
Originaltitel: Split
Genre: Skräck
Regissör: M Night Shyamalan
Manus: M Night Shyamalan
Skådespelare: James McAvoy, Anya Taylor-Joy, Haley Lu Richardson, Jessica Sula, Betty Buckley
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: USA
Längd: 117 min
Serie: -
Såg den på C More 11 januari 2019





Handling
Kevin har tjugotre personligheter, dokumenterade av hans betrodda psykolog, Dr. Fletcher . Men en ligger fortfarande begravd långt in i Kevins medvetande, i väntan på att en dag materialiseras och överta alla andra personligheter. Hans mörka tankar får honom att föra bort tre tonårsflickor, ledda av den driftiga och observanta Casey. När väggarna mellan Kevins olika persona börjar knaka i fogarna inleds en kamp för överlevnad hos alla de som finns inom honom - en kamp som snart också innefattar de som finns runt honom.

Min kommentar
Jag upptäckte till min förvåning att vi har inte mindre än sex stycken presentkort på SF Bio (Filmstaden låter så töntigt). När jag kollade vad som går/kommer på bio upptäckte jag en film (två faktiskt, men den andra kommer senare), Glass, som verkade intressant. Vid närmare kontroll såg jag att den var en uppföljare till Split, som jag ju då så klart var tvungen att se först.

Grundidén är bra och det är spännande. Jag glömde dock helt bort att jag tittade på en film av M Night Shyamalan, eftersom det inte fanns något övernaturligt alls med. Förrän mot slutet. Faktum är att filmen är riktigt bra. Ändra fram till MONSTRET. Där blev det bara löjligt. Utan den lilla detaljen så hade nog filmen fått en fyra i betyg.

James McAvoys namn borde egentligen stå i rollistan x 4, minst. Han är helt fantastisk. I alla sina personligheter. Anya Taylor-Joy är också helt suverän. Det måste vara skönt att spela en tjej som inte bara gråter och skriker. Det är i alla fall riktigt skönt att se en. Anledningen till det är ju tragisk, förstås. Jag hoppas att man kan vara tuff utan att ha varit utsatt för det hon blev utsatt för.

Av slutscenerna kan man kanske dra vissa slutsatser inför nästa film. Den verkar i alla fall gå ihop lite med Unbreakable, om man säger så. Spännande!



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 1 178 betyg).
IMDb hade den 7,3 i genomsnitt (beräknat på 309 724 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 10 februari 2019

Smakebit på søndag: Förlorat ansikte

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

En helt oplanerad helg har jag framför mig. Eller ja jag har ju en del att göra, men inga sociala måsten står på agendan. Det är skönt. Läsa kommer jag nog inte att hinna speciellt mycket, men vi får se.

Boken jag läser nu är tredje (och sista?) delen i Anna Karolinas serie om Amanda Paller, Förlorat ansikte. Den släpptes hösten 2015 så det är ju ett tag sedan och om det inte är sista delen så önskar jag nog att det i alla fall är sista delen som har trådar tillbaka till den allra första delen. Det blir liksom lite tjatigt.

Min smakebit är från sida 178.
Dörren öppnades och Jeanette, som var fackligt ombud, kom in i rummet tillsammans med mannen från särskilda enheten som skulle förhöra Amanda. Hon hade begärt att ha en facklig representant närvarande. Inte för att hon kände att hon behövde stödet. Mer för att köpa sig tid och hinna lägga upp en plan för vad hon skulle säga. Drygt två timmar hade hon haft på sig. Hennes strategi: inte svara på någonting. Inte förrän den allvarliga mannen med det snaggade håret la fram fakta. Bevis på vad hon och Samir hade gjort. Det var först då hon hade möjlighet att hitta på förklaringar som kunde fria henne från misstankarna.

lördag 9 februari 2019

"Minnets slutna rum" av Jan Bertoft & Håkan Tängnander

Författare: Jan Bertoft & Håkan Tängnander
Titel: Minnets slutna rum
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 317
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Vanja Ek 1
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: (original) 2019 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 januari 2019




Första meningen: De senaste veckorna hade han ofta undrat hur det skulle kännas att skjuta en annan människa.

Baksidetext
Kriminalinspektör Vanja Ek blir kallad till en exklusiv lägenhet i centrala Stockholm. Lägenhetsinnehavaren, en känd festfixare, kulturpersonlighet och samhällsdebattör, har blivit skjuten mitt i ett parti schack. Alla dörrar är låsta och mördaren tycks ha gått upp i rök.

Det spektakulära mordet skakar om landet och jakten på mördaren väcker upp minnen från Vanjas mörka förflutna. Minnen som plågar henne alltmer. Samtidigt pyr konflikterna inom polisen och regeringskansliet börjar visa ett förvånansvärt stort intresse för mordet.

Min kommentar
När jag fick ett mejl om den här boken lockades jag så mycket av det där "spektakulära mordet" att jag inte kunde tacka nej. Nu i efterhand kan jag tycka att det är ett felaktigt ordval. Det är liksom inte mordet som är spektakulärt. Vad det handlar om är det låsta rummets mysterium. Vilket ju lockar mig minst lika mycket.

Vi kom ganska på kant med varandra från start, boken och jag. Början av historien är fullspäckad av Vanjas tillbakablickar och jag blir både trött och frustrerad över att intrigen hela tiden avbryts av dem. Ofta på ett krystat sätt. De kunde med fördel ha spridits ut genom hela boken. Då hade, kanske, inte heller allt varit så förutsägbart. När jag nu ändå är inne på Vanja så är det ett evinnerligt tjat om hur otroligt, osannolikt vacker hon är. Och hur ful hon var innan operationen. Det gör ingen glad. Det kanske bara är jag, men jag har svårt att se en kvinna säga till en annan kvinna "med det utseendet kan du få vem som helst". Det gör inte heller någon glad. När Vanja tittar på sig själv i spegeln så låter hon som en man som tittar på en kvinna. Det blir ganska besynnerligt. De andra karaktärerna får inget utrymme alls. Inte ens Vanjas kollegor, som jag har svårt att hålla isär.

Bokens upplägg känns lite märkligt. I början är utredningen så vansinnigt detaljerad och varje dag är indelad i minst två långa kapitel. En bit in kan man plötsligt hoppa flera dagar framåt och de dagar som är med är mer som sammanfattningar. Det är då det börjar hända grejer. Då blir det intressant och spännande.

Jag gillar utredningsarbetet i Minnets slutna rum, det känns som ett faktiskt arbete. Det är vare sig slump eller tur som hittar ledtrådar. Tyvärr verkar det vara ett måste att den utredande polisen har personliga kopplingar till brottet. Jag kan inte ens börja förklara hur less jag är på det. För att inte tala om hur less jag är på att den utredande polisen alltid hamnar i livsfara. Inget av detta torde vara speciellt vanligt i verkligheten. Framför allt så är det inte ett dugg spännande, utan bara sjukt förutsägbart och tråkigt. Huvudpersonen lär ju inte dö.

Vanja har en väldigt komplicerad bakgrund och det känns som att vi fick veta allt om den. Finns det då något kvar att vara nyfiken på? Ja, det tror jag nog. Faktiskt. Åtminstone så mycket att jag vill läsa nästa del.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 2 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Minnets slutna rum: Bokraden, Signerat Dezmin och Jenniesboklista.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 8 februari 2019

Mera nytt

Böcker har en förmåga att komma till mig...

En liten överraskning dök upp först, Lust att döda av Anki Edvinsson. Jag vet faktiskt inte om jag har sett till den här tidigare, men den låter ju onekligen intressant. En debut är det också. Tack till MiMa Förlag!

Och så gick sambon och vann en bok på jobbet. Han skickade en bild på alla han hade att välja på och jag skrek faktiskt lite när jag såg att Frida Moistos Som nitroglycerin fanns där. Den har synts precis överallt i mitt flöde den senaste tiden. Även denna är en debut.

torsdag 7 februari 2019

Helgfrågan v 6 (7 - 10 februari)

Nu är det minsann snart helg, igen och en bra inkörsport är Mias Helgfrågan.

Veckans fråga är: Har du hittar några "måsten" att köpa på bokrean?

Jag har faktiskt knappt hunnit titta, men ett par måsten har jag hittat. Tror jag. Men jag låter det vara osagt. Jag har tänkt ägna en stund i helgen åt att gå igenom utbudet.

Veckans bonusfråga är: Följer du några tips för att inte åka dit på alla förkylningar som går nu?

Nej, egentligen inte, men jag äter sushi ungefär en gång i veckan och då äter jag upp all ingefära. Utan att jinxa det nu, hoppas jag, så har jag bara varit förkyld en gång sedan jag började äta sushi. Och det var några år sedan nu.

Hett i hyllan #182

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ett snabbt hopp till mitten av november 2015.
Även som död sig lik av Hans-Olov Öberg dök upp som en överraskning en dag.

Jag har läst tre andra av den här författaren och de är generellt väldigt snabblästa och lite kul. Ändå står den här boken oläst efter så lång tid. Den är väldigt tunn, bara 200 sidor, så den borde inte ta speciellt lång tid att läsa. Och visst låter den väl lite spännande?

Så här står det på baksidan:
Försommarvindarna sveper in det lilla mässingsbruket Skultuna i en bedräglig värme. Återföreningen för kullen som gick ut Persboskolan för trettiofem år sedan närmar sig, och ett sjuttiotal avgångselever väntas till Brukshotellet. En av dem är Tony Hammar, som närmar sig uppväxtorten med blandade känslor. Nyfikenheten kring vad som hände med dem som aldrig låtit tala om sig kämpar mot en märklig ångest över att behöva redovisa sin egen livsresa. Glädjen över att få träffa de man aldrig riktigt lyckats släppa varvas med oron över att stöta på de man svurit att aldrig se mer. Taggen i hjärtat efter sveket sitter kvar och smärtar ännu. Kanske ges nu möjlighet att reda ut alltsammans?

Festligheterna får ett abrupt slut. Men vem är egentligen offer och vem är förövare i en samling människor där alla är sig lika, men ingen egentligen kände någon?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 6 februari 2019

"Står dig ingen åter" av Anna Karolina

Författare: Anna Karolina
Titel: Står dig ingen åter
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 349
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Amanda Paller 2
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 januari 2019




Första meningen: Hon tog upp den översta kniven ur bestickslådan.

Baksidetext
En kvinna mördar sin sjuåriga dotter och polisen hittar ingen annan förklaring än att hon var påverkad av det hallucinogena preparatet "badsalt", även känt som "kannibaldrogen" MDPV. När flera liknande mord sker i Stockholm blir det polisens högsta prioritet att komma åt den som levererar den livsfarliga drogen, maffialedaren Milorad Kraljevic.

På eget bevåg nästlar sig den unga ambitiösa polisen Amanda in i kretsarna kring maffialedaren. Risken att bli avslöjad är stor. Och inte blir den mindre när Adnan dyker upp igen. De har haft ett hemligt kärleksförhållande, men han har under några år varit på flykt från rättvisan som misstänkt polismördare. Att han är far till hennes tvillingar har hon lyckats hålla hemligt till nu. Men när ett av barnen blir kidnappat sätts allt på spel.

Samtidigt är ett nytt parti "badsalt" på väg in i landet och risken är hög att drogen skördar nya offer.

Min kommentar
När jag läste första delen i den här serien, Stöld av babian, överraskades jag av det otroligt rappa språket, brutaliteten och humorn som låg där och lurade hela tiden. Naturligtvis köpte jag på mig andra delen (två gånger faktiskt), men av någon okänd anledning så har den fått stå där och bli dammig. Nu är den äntligen läst.

Dammig är något som man inte blir när man läser Står dig ingen åter. Här finns ingen tid för den att lägga sig. Det börjar helt sanslöst grymt och jag ser verkligen fram emot att fortsätta läsa. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer. Tempot är det inget fel på, det är så att man tappar andan. Språket är fortfarande rappt. Det är väldigt spännande. Ändå kan jag inte fångas på riktigt av den här historien.

Amanda känner jag att jag inte längre kan tro på. Hon tänker hela tiden att hon inte vill/får utsätta barnen för fara. Det är i stort sett det enda hon gör. Och jag kommer nog alltid att ha svårt att svälja poliser som bryter mot lagen. Det går emot allt jag tror på (vill tro på?). Adnan växer i den här boken. Jag har mer förståelse för honom nu. Ärkesvinet Magnus är inte med speciellt mycket, men han ger mig kalla kårar. Pia, stackars Pia, är den som jag kan relatera till. Hon känns mest grundad och normal. Jag kan bara hoppas att hon någon gång får träffa en man som är snäll och inte en som slår eller är självupptagen.

Det som nog faktiskt stör mig mest i den här boken är användningen av så kallade cliffhangers. Väldigt många kapitel avslutas med att något mycket dramatiskt händer, då är kapitlet slut. Sedan återberättas i stället det som hände, när allt har löst sig. Jag kan ju erkänna att det funkade två eller kanske till och med tre gånger, men att göra så i parti och minut är lite som "vargen kommer". Till slut suckar jag bara och vänder blad.

Nästan ingenting handlar om det avskyvärda brottet som allt börjar med. I stället går det mesta ut på att mörka/komma undan det som hände i förra boken. Tre år tidigare. Vissa trådar förstår jag inte vad de gör där och när allt är slut så känner jag mig osäker på om allt verkligen gick ihop. Jag känner mig lite övergiven och ute i det blå.

Även om nu detta inte alls blev som jag hade tänkt mig så är boken ändå väldigt bra. Inte realistisk (hoppas jag). Men bra. Jag blir helt klart underhållen och visst är jag nyfiken på vad som ska hända med Amanda och Adnan. Vilken tur att jag redan har nästa bok och att den står på läslistan för i år. Och allvarligt, skulle inte detta bli en fantastisk film?

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 77 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Står dig ingen åter: Tankar från en samlares hjärna, Boklysten och Breakfast book club.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 5 februari 2019

Veckans topplista: Varmare breddgrader

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Veckans topplista som sköts av Johannas deckarhörna.

Veckans tema: Varmare breddgrader.

?

Nej, det är inget misstag med ? här ovanför. Jag förstår inte alls temat, men jag gissar då...

1. Shantaram av Gregory David Roberts (Australien). Utspelar sig i Indien. Bland annat. Visst, den är lite för tjock, men den är bra.
2. Projekt Rosie av Graeme Simsion (Australien). En av de roligaste böcker jag har läst.
3. Torsdagsänkorna av Claudia Piñeiro (Argentina). Nästan som en deckare, men ändå inte.
4. Bastarden från Istanbul av Elif Shafak (Turkiet). Om den turkisk-armeniska konflikten, eller nja, men det är kärnpunkten i det hela.
5. Den tyska flickan av Armando Lucas Correa (Kuba). Jag trodde att jag visste allt om andra världskriget. Men icke.

måndag 4 februari 2019

TV-serie: Modern Family #8

Titel: Modern Family
Originaltitel: Modern Family
Genre: Komedi
Skapad av: Steven Levitan, Christopher Lloyd
TV-bolag: ABC
Skådespelare: Julie Bowen, Ty Burrell, Jesse Tyler Ferguson, Eric Stonestreet, Ed O'Neill
Premiär: 2016-09-21
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 22
Avsnittslängd: ca 25 min
Såg den på Netflix januari 2019





Handling
Claire kämpar för att hålla ordning på Pritchett’s Closets. Phil och Jay gör affärer med varandra. Det hettar till i Glorias hot sauce-företag medan Cam och Mitchell försöker hantera sin tweenie, Lily. Samtidigt kämpar Manny och Luke sig genom sista året i high school.

Min kommentar
Den här åttonde säsongen köpte jag faktiskt aldrig och jag är ganska nöjd med det. Nu i efterhand. I stället tittade vi på Netflix, där även nästa säsong finns. Jag tycker nog egentligen att den här serien borde ha avslutats när den var på topp, för någon säsong sedan. Den klarar inte riktigt att vara speciell längre utan det blir väldigt mycket samma likadant.

Mitch och Cam är fortfarande roligast, det verkar inte förändras. Luke får äntligen visa sig vara duktig på något, det gillar jag. Medan Alex inte längre lyckas med allt. Haley vinner i längden och även hon verkar vara smart, på sitt sätt. Castle (Nathan Fillion) dyker oväntat upp, men hans karaktär gillar jag inte.

Det som jag tycker skiljer den här säsongen från de tidigare är att familjemedlemmarna verkar komma närmre varandra. Att de till slut verkar komma över gamla oförrätter. Att de alltid ställer upp för varandra. Det blir ännu tydligare här. Som till exempel det resten av familjen Dunphy gör för Phil på hans pappas bröllop. Eller Mitch och Jay på det där hotellet.

Den här säsongen blev jag mer berörd än vad jag brukar bli och det verkar tyvärr vara på bekostnad av skratten. Och det är ju för skratten som jag tittar på den här serien.



TV Time har serien 7,9 i genomsnitt.
IMDb har serien 8,4 i genomsnitt (beräknat på 305 243 betyg).
Jag ger säsongen 3,5.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Ant-Man and the Wasp (2018)

Titel: Ant-Man and the Wasp
Originaltitel: Ant-Man and the Wasp
Genre: Science fiction
Regissör: Peyton Reed
Manus: Andrew Barrer, Gabriel Ferrari, Chris McKenna, Paul Rudd, Erik Sommers
Skådespelare: Paul Rudd, Evangeline Lilly, Michael Peña, Randall Park, Hannah John-Kamen
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 118 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 4 januari 2019



Handling
I efterdyningarna av Captain America: Civil War tampas Scott Lang med konsekvenserna av sina val, både som superhjälte och som pappa. Medan han kämpar för hitta balansen mellan sitt privatliv och hans ansvar som Ant-Man, konfronteras han av Hope van Dyne och Dr. Hank Pym med ett nytt viktigt uppdrag. Scott måste än en gång sätta på sig dräkten och lära sig slåss tillsammans med The Wasp då teamet jobbar ihop för att avslöja hemligheter från deras förflutna.

Min kommentar
Nej, jag är inget Marvel-fan, men av någon väldigt underlig anledning så verkar jag alltid se dem. Jag gillade ju den första Ant-Man så steget var ju inte speciellt långt till att se även denna uppföljare. Jag har en känsla av att jag kanske skulle uppskatta de här filmerna mer om jag visste mer om Marvel-universumet, men om det vet jag väldigt lite.

När filmen börjar inser jag att jag nog inte kommer ihåg speciellt mycket från den förra, förutom humorn och tekniken verkar jag minnas absolut ingenting. Vilket kanske säger en del om den. Trots allt. Humorn känns inte alls lika rolig, vilket får mig att undra om det kanske är andra manusförfattare till den här. Och ja, det är det ju. Det är bara Paul Rudd som är samma. Det bytet var uppenbarligen ett nerköp. Den fräcka tekniken är ju kvar i alla fall och det är nog den som höjer filmen i mina ögon. Det är verkligen superläckert. Tänk att ha sitt hus i fickan och att bara smälla upp det där man känner för att bo ett tag.

Paul Rudd är precis lika bra som han brukar, han har en förvirrande närvaro. Michael Peña har en större roll i den här (tror jag) och det är oftast han som är kul. Även om nu två av favoritscenerna är med Paul Rudd, själva starten på filmen och när han använder en lastbil som sparkcykel. Laurence Fishburne dyker upp och han är alltid bra. Även Michael Douglas och Michelle Pfeiffer gör sitt jobb.

Innan jag började skriva det här så läste jag vad jag hade tyckt om första Ant-Man och jag kan inte låta bli att skratta när jag inser att jag även i denna stör mig mest på en ganska liten detalj i sammanhanget. Det går inte att triangulera med bara en mätpunkt. En annan liten grej som stör mig är att jag hela filmen undrar vem Wasp är. Jag såg inte till en enda geting (det visade sig vara Hope van Dyne som skulle föreställa en geting). The Ghost blir bara för mycket och jag klarar knappt att se henne (hennes människotyp, närmare bestämt) i bild.

Som vanligt är inte filmen slut när den är slut utan man måste se klart eftertexterna också. Trots det kanske låga betyget så kan jag tänka mig att se om denna. Gärna precis efter att jag har sett den första Ant-Man.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 552 betyg).
IMDb hade den 7,2 i genomsnitt (beräknat på 176 551 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 3 februari 2019

Smakebit på søndag: Vågspel

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen är jag på läsretreat i Varberg och det har blivit en del läst, men mycket av tiden går faktiskt åt till att äta och annan social samvaro. Det är ganska skönt att vara här, men i dag ska jag ju tyvärr hem igen.

Boken jag hade hoppats läsa ut i helgen, Vågspel av Ann Rosman, var nog lite tjockare än jag hade tänkt så kanske blir den inte utläst förrän på tåget hem. Den har i alla fall passat bra att läsa nu när jag äntligen är på min älskade västkust. Även om nu en stor del av bokens handling utspelar sig på och omkring Orkneyöarna. Men hav som hav, tänker jag och väljer en smakbit som jag verkligen kan relatera till.

Min smakebit kommer från sida 308.
    Själv satt hon med ett leende på läpparna. Det var något magiskt med öar, kanske hade det att göra med att de var omslutna av vatten, kanske var det platsen i sig som gjorde henne varm i bröstet. Eller känslan av att hon befann sig på ofattbart gammal mark där fynd av stenyxor, nålar av ben och spännen till klädedräkter fortfarande gjordes. Vetskapen om att det fanns mer kvar att hitta i de frodigt gröna kullarna. Och så detta hav! Ena stunden vänligt sinnat och glittrande, nästa stund svart, hotfullt och utmanande. Allt sammantaget väckte det någon form av urkraft i henne, gjorde att hon kände att hon levde.

lördag 2 februari 2019

Månadsbokslut januari 2019

Antal lästa böcker i januari 2019: 7

01. Göteborg rouge av Håkan Tendell
02. Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem
03. Mantor av Karolina Bjällerstedt Mickos
04. Står dig ingen åter av Anna Karolina
05. Minnets slutna rum av Jan Bertoft & Håkan Tängnander
06. Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund
07. Vad Milo såg av Virginia Macgregor

Antal lästa sidor: 2477
Genomsnitt/dag: 79
Genomsnitt/bok: 353

Snittbetyg: 3,78
Ingående i serie: 6
Påbörjade serier: 3
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 2

Fantasy: 1
Feelgood: 1
Kriminalroman: 3
Science fiction: 1
Thriller: 1

Boktolvan: 1 (1/12)
E-böcker: 0 (0/12)
Finish that series: 1 (1/18)
Hyllvärmare: 3 (3/36)
Vi möts igen: 0 (0/6)
Sist på serien?: 1 (1/6)

Kvinnor: 4
Män: 3
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 6
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 4
Biblioteksböcker/e-lib: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 4

Antal nykomna böcker: 6
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund
Månadens överraskning: Offer utan ansikte av Stefan Ahnhem
Månadens besvikelse: -
Månadens roligaste: Göteborg rouge av Håkan Tendell
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: -

Kommentar:
För mig känns det som att jag har läst jättemycket den här månaden, men sidantalet är återigen nere på ganska mediokra siffror. Jag måste nog börja vänja mig vid detta nya normala. Betygsmässigt var det helt okej. En bok höjde medlet och ingen bok fick lägre än 3,5 (än en gång vill jag poängtera att 3,5 är ett bra betyg, i min värld i alla fall).

Så många serier... Sex av sju ingår alltså i någon serie. Tre påbörjades, varav en faktiskt ingår i Sist på serien. En färre, två alltså, läste jag senast utgivna i. Ingen av dem ingår i Finish That Series. Fyra lästa recensionsexemplar blev det också, fler än så är nog svårt att hinna med på en månad så jag är jättenöjd. Tre hyllvärmare hanns med och det är enligt plan.

Ett tag såg det ut som att det bara skulle bli svenska böcker (i original alltså) och jag funderade på om jag kanske skulle byta ut den sista boken mot en svensk också. Sedan tyckte jag att den hade väntat tillräckligt länge på att bli läst och nu kände jag för den, så det blev en brittisk till slut.

Utmaningsmässigt ser det bra ut, även om jag nu inte är helt klar över hur jag har tänkt med Finish That Series. Där blev det bara en bok, Står dig ingen åter, och även om jag inte vill kalla den för en besvikelse så var den inte alls lika bra som första delen. Månadens bok i Sist på serien blev en riktig succé och nu undrar jag lite varför jag inte har läst Stefan Ahnhem tidigare.

Sju nya böcker ramlade det in. En är en försenad julklapp, eftersom Adlibris skickade fel bok, en vann sambon på jobbet och resten är recensionsexemplar. En av dem hade jag tackat ja till och den är läst. Jag har en jättehög med böcker som väntar på att flytta hemifrån, men ingen av dem gjorde det i januari.

Om månadens bästa: Så sjukt bra. Aldrig ensamma är sjukt bra.
Om månadens överraskning: Jag anade att jag skulle gilla Offer utan ansikte, men med en så hemsk huvudperson så är jag lite överraskad över hur mycket jag gillade den.
Om månadens besvikelse: Nej, jag blev inte besviken på någon.
Om månadens roligaste: Göteborg rouge är den roligaste bok jag har läst på länge.
Om månadens mysigaste: Jag skulle inte vilja kalla någon av dessa för mysig.
Om månadens otäckaste: Ingen riktigt otäck heller.

>

"Mantor" av Karolina Bjällerstedt Mickos

Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos
Titel: Mantor
Genre: Fantasy
Antal sidor: 332
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Till Esperani 1
Förlag: Fafner Förlag
Utgivningsår: (original) 1998 (min) 2018
Format: Häftad
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 januari 2019




Första meningen: Salen var mycket stor och kvällen så mörk att det bleka ljus som föll in genom fönstren inte förmådde lysa upp rummet till taket.

Baksidetext
Vem är Esperani som alla på teatern Fågelgården pratar om? Och vilka är fritänkarna, vars torn bränns ned varje år på Vårfestens afton?

Mantor är en ung adelsman som flyr från ett krig som hans land utkämpat i generationer. Han byter identitet och blir flöjtist på en teater i det fjärran Pyros, ett kulturellt och religiöst centrum där teaterkonst och gudsdyrkan är intimt sammanflätade.

Mantor har kommit undan kriget, men i Pyros lurar andra faror. Templet och Högsta prästinnan håller staden i ett järngrepp, och många av invånarna är beredda att göra vad som helst för att upprätthålla religionens makt.

Min kommentar
Det kom ett mejl från en av mina favoritförfattare, tillika förläggare. Det visade sig att hans förlag ger ut en nyutgåva av en bok (ja, hela serien faktiskt, det är en trilogi) han gillade väldigt mycket. Jag erkänner villigt att jag automatiskt blir nyfiken på böcker som författare som jag gillar gillar. Det borde ju liksom hänga ihop. Alltså tackade jag ja till Mantor.

Efter den korta prologen så suckade jag trött. Där var den igen, den där himlastormande ögonblickliga kärleken. Suck igen. Men det var bara alldeles där i början, sedan blev det en helt annan bok.

Om du vill läsa en annorlunda fantasy så kan jag verkligen rekommendera denna. Här finns inga långa (tråkiga) vandringar, inga drakar, inga magiska svärd/stavar och inte speciellt mycket magi. Den som finns befinner sig mer på nivån vanlig folktro och örtmedicin. Världen vi befinner oss i är som vår egen värld och den befolkas av vanliga människor. Gränsen mellan ond och god är hårfin och skiftande. Till min stora förvåning är den också samhällskritisk och den lyckas riktigt bra med det, helt utan pekpinnar.

Mantor själv har jag så svårt för. Han är egentligen allt det där i en människa som jag inte alls gillar. Han är självgod, feg och lättpåverkad. Han tror på den som han har pratat med senast. Han är fördömande mot andra, tills han själv befinner sig i samma situation. Han är fullständigt inkapabel till att tänka själv. Jag vet inte om han bättrade sig i slutet, men jag hoppas det.

Det är religionen som får bära hundhuvudet här, men jag kan tänka mig att den symboliserar allt som får en människa att tro att hon kan köpa lycka. Den här religionen är rent förfärlig. Du förstår kanske själv när den bön alla ber innefattar orden "må vi alltid leva under deras fot". Alltså, jag får rysningar.

Ett flertal gånger blir jag riktigt överraskad över händelser, det händer saker som inte är jättevanliga i böcker. Kan man väl säga. Bäst tycker jag ändå om de intressanta diskussionerna uppe i trädet. För övrigt min egen favoritplacering som barn.

Jag tycker att det var en aning för tydliga ledtrådar till vad som hade hänt, det som väl ska vara mysteriet i boken. Förvånad blev jag i alla fall inte. Men det här är bra och jag hoppas att fortsättningen kommer snart.

Goodreads hade den 3,5 i genomsnitt (beräknat på 8 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Mantor: Bokhyllan, Läsfåtöljens bokblogg och Tusen sidor.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.