torsdag 17 oktober 2019

Hett i hyllan #218

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Och så ännu en från bokrean 2016.
Den danska serien om Konrad Simonsen, av Lotte och Søren Hammer, är en serie jag ännu inte har börjat läsa. Ensamma hjärtans klubb är tredje delen. De två första står också i hyllan och har redan varit med i Hett i hyllan.

Man kan nog säga att jag brukar gilla danska deckare och thrillers. Rent generellt så verkar de vara bra på det och miljön brukar jag känna igen mig lite i. Även om jag inte är i Köpenhamn riktigt så ofta som jag faktiskt skulle vilja. Det kanske är dags för en långhelg i Köpenhamn och då skulle det ju passa med första boken i den här serien...

Så här står det på baksidan:
Köpenhamn augusti 2008. Kriminalkommissarien Konrad Simonsen återvänder till våldsroteln i Köpenhamn efter en allvarlig hjärtattack. Med hänsyn till hans vacklande hälsa får han utreda ett lågprioriterat fall som rör en brevbärares död. Det som från början ser ut som ett olycka utvecklar sig till en misstänkt mordhistoria. Det finns en viktig ledtråd till ett olöst fall med en försvunnen skolflicka långt tillbaka i tiden. Utredningen tar en annan vändning när det visar sig att en katolsk pastor vet mer om händelsen än han får avslöja på grund av sitt tysthetslöfte. En skolskjutning i Köpenhamn leder oväntat spåren till den avlidne brevbäraren.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 16 oktober 2019

"Knutar och kors" av Ian Rankin

Författare: Ian Rankin
Titel: Knutar och kors
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 222
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Knots and crosses
Översättare: David Nessle
Serie: John Rebus 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1987 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 18 september 2019




Första meningen: Flickan skrek bara en gång.

Baksidetext
"Men här, i Edinburgh! Det är ju otänkbart."

Det "otänkbara" är att två flickor har försvunnit och hittats mördade. Och nu är en tredje flicka försvunnen; förmodligen har hon gått samma tragiska öde till mötes. Kommissarie John Rebus som röker och dricker för mycket, och vars egen dotter har flyttat ifrån honom tillsammans med hans desillusionerade före detta hustru är en av de många poliser som är på jakt efter mördaren.

Rebus är själv jagad av sitt förflutna. Och snart börjar han få anonyma brev med knutar på snören, tändstickor i kors och förbryllande innehåll som leder honom in i en lek vars regler han inte känner till. En lek på liv och död.

Min kommentar
För drygt tio år sedan läste jag en del i den här serien, den sextonde boken, om John Rebus. Jag tyckte inte speciellt mycket om den. Trots att jag faktiskt läste den när jag var på plats i Skottland och Edinburgh. Den där John Rebus var ingen sympatisk person. Knutar och kors är första delen i den här evighetslånga serien och det är första gången den översatts till svenska (2014). Av olika anledningar så har den blivit stående oläst i hyllan, men nu tyckte jag att Rebus skulle få en chans till.

Miljöbeskrivningarna är inte speciellt många, förutom vid ett tillfälle. Då kändes det å andra sidan som att författaren plötsligt kom på att han kunde göra reklam för sin stad. Jag tycker ändå att jag fick tillräckligt för att känna in Edinburgh och helt klart tillräckligt för att återkalla bilder från när jag var där.

Det är förvånansvärt få karaktärer här och det kändes uppfriskande att de inte bara slängdes in i historien för att fylla ut den. John Rebus själv är inte sympatisk i den här första delen heller, men nu förstår jag i alla fall varför. Med den bakgrunden är det svårt att bli något annat. Han känns helt klart mer intressant nu när jag var med från början. Förmodligen kräver en karaktär av hans kaliber att man liksom får växa ihop med honom. John Rebus verkar också vara mallen för den moderna deckarpolisen. Han röker för mycket, dricker för mycket och han är usel på relationer. Det är egentligen bara musiklyssnandet som saknas.

Jag tänker inte ett dugg på att den är skriven redan 1987. Det är visserligen ingen som ringer med mobiltelefon och ingen som kollar Facebook, men det är inget som jag reflekterar över. Knutar och kors har åldrats väl.

Något som gjorde mig lite förvånad är att det inte är morden i sig som står i fokus. Vi får inga detaljer alls, bara ett konstaterande att nu har det minsann försvunnit en flicka till. I stället är det bakgrunden till morden som är det viktiga. Det är imponerande att en så gedigen historia kan rymmas på runt 220 sidor och jag kan inte låta bli att fundera på varför författare i dag inte kan skriva så här få ord.

Tyvärr känns epilogen som ett hastverk. Lite som "nu skiter jag i det här och knyter ihop säcken". Det är synd att de få meningarna är det sista man läser och förmodligen det jag kommer att minnas mest.

Jag tycker att jag inte riktigt fick grepp om de inblandade, men det finns ju drygt 20 delar till. Där kan jag lära känna eventuella återkommande karaktärer. För jag tror nog att jag kommer att fortsätta läsa serien.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat 36 905 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Knutar och kors: Johannas deckarhörna, Bokomaten och Annikas litteratur- och kulturblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 15 oktober 2019

Tisdagstrion: Bäst just nu

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Bäst just nu.

Ännu ett besvärligt tema, som jag inte alls vet hur jag ska tolka. Är det böcker jag har läst nyligen, som har varit bra? Ska de då vara nyutgivna? Jag väljer en helt annan tolkning. Böcker som är sprillans nya, som jag inte har läst än (nästan), av författare som finns på min autobuy-lista. Alltså sådana som jag litar på är bra. Riktigt bra.

1. Albino av Mons Kallentoft & Anna Karolina är sjätte delen i Herkulesserien. En serie som är så bra att jag slukar böckerna så fort jag får dem. I stort sett. Läser den just nu.
2. Ett kallt fall av Peter May är första delen i en ny serie av mannen som alltid lyckas trollbinda mig.
3. Främlingen av Elly Griffiths är inte en ny bok om Ruth Galloway utan verkar vara fristående. Jag är säker på att även denna är bra.

måndag 14 oktober 2019

Film: Venom (2018)

Titel: Venom
Originaltitel: Venom
Genre: Science fiction
Regissör: Ruben Fleischer
Manus: Kelly Marcel, Jeff Pinkner, Scott Rosenberg
Skådespelare: Tom Hardy, Michelle Williams, Riz Ahmed, Scott Haze, Reid Scott
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 112 min
Serie: -
Såg den på Viaplay 13 september 2019





Handling
En av Marvels största, mest komplexa karaktärer äntrar scenen när journalisten Eddie Brock blir värd för den utomjordiska symbioten Venom. Eddie har länge försökt avslöja den ökände grundaren av Life Foundation, geniet Carlton Drake - en besatthet som förstört hans karriär och förhållandet med flickvännen Anne Weying. När han undersöker ett av Drakes experiment, förenas utomjordingen Venom med Eddies kropp, och plötsligt har han otroliga superkrafter och förmågan att göra i stort sett vad han vill. Förvriden, mörk, oförutsägbar och driven av raseri, tvingar Venom Eddie att kämpa för kontrollen över de farliga egenskaperna, vars styrka är både skrämmande och berusande. När Eddie och Venom behöver varandra, blir föreningen allt starkare. Var slutar Eddie och var börjar Venom?

Min kommentar
Venom har funnits på min radar väldigt länge och för någon vecka sedan såg jag att den fanns på Viaplay. När sedan en annan bokbloggare gav filmen en femma så bestämde jag att den skulle bli fredagsfilmen. När jag sa det på jobbet så sa en kollega att han gillade den. En annan kollega sa dock "Lycka till."...

Den här filmen har egentligen många beståndsdelar som krävs för att jag ska gilla, bland annat humorn borde ha passat mig. Dock består den mest av one-liners, som jag visserligen gillar, men inte hela tiden. Men någonting annat skavde ordentligt. Logiken var så bristfällig att jag faktiskt vred mig i soffan. Jag klarar ett visst mått av inkonsekvens och motsägelser och toleransen är till och med högre när det handlar om den här typen av film, men här blev det bara för mycket.

En ny upptäckt för mig är att jag tydligen har svårt för Tom Hardy. Jag har sett honom i ett flertal filmer, tydligen, men de tre senaste (Venom, Dunkirk och Child 44) har fått mig att inse att jag inte gillar honom. Varför har jag ingen aning om och jag vill gärna bli överbevisad (får kanske ta och se om Inception, då kanske DiCaprio överskuggar ogillandet).

När scenen med den högljudde grannen som möter Venom kom sa jag till sambon att det där nog kunde bli den bästa scenen i hela filmen. Jag hade rätt. Filmen engagerade mig aldrig, även om den var underhållande. Den är dessutom under två timmar lång, vilket väl får betraktas som ovanligt i Marvels värld.

Jag vet inte vilken typ av film Venom vill vara, det känns som att den vill vara alla genrer på en gång. För mig blev slutresultatet en parodi, men det känns liksom inte som att det var meningen.



Letterboxd hade den 2,8 i genomsnitt (beräknat på 137 703 betyg).
IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 302 120 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 13 oktober 2019

Smakebit på søndag: Albino

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Det blev en jobbig vecka, den första efter semestern, men nu är den över (tyvärr ser nästa vecka ännu värre ut). Läsningen har gått riktigt bra och ljuspunkten i veckan har varit att läsa ett manus av min svenska favoritförfattare.

Igår läste jag ut Sjuka själar av Kristina Ohlsson, en bok som värmt hyllan i flera år. Varför? Kan man undra. Den var ju bra. Precis som allt annat hon har skrivit. Nu på morgonen är det alltså dags att påbörja en ny bok och det blir den hett efterlängtade sjätte delen i Herkulesserien, Albino av Mons Kallentoft och Anna Karolina. Är den lika bra som förra delen så har jag lite andnöd att se fram emot.

Min smakebit är från sida 16-17:
    "Hjälp!" Bara ett hest raspande. Han harklar sig och tar ett djupt andetag, skriker nedifrån magen. "Hjälp!"
    Han lägger ner huvudet igen, och grenarna över honom suddas ut. Ett mörker närmar sig från sidorna, förminskar hans redan så snäva synfält. En yrsel och matthet han aldrig tidigare har upplevt. Som om livet håller på att lämna honom. Han försöker att lyfta armen som de måste ha skadat på något vis, men det går inte. De svinen! Vad fan har de gjort? Krossat den? Han anstränger sig på nytt, lyfter huvudet för att se efter.
    Hyperventilerar av upptäckten han gör.
    Det finns ingen arm.
    Bara en stump som det sipprar blod ifrån, som landar i den isande snön.

lördag 12 oktober 2019

"På väg mot döden" av Stephen Booth

Författare: Stephen Booth
Titel: På väg mot döden
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 379
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The murder road
Översättare: Jan Malmsjö
Serie: Ben Cooper och Diane Fry 15
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 september 2019




Första meningen: Vägbanan var våt den natten, som alltid när det värsta inträffar.

Baksidetext
Det finns bara en väg till den pittoreska engelska byn Shawhead i Peak District. Och en väg därifrån. På den vägen hittas tidigt en morgon en övergiven lastbil med olycksbådande blodfläckar på insidan.

Lastbilschauffören Mac Kelsey hittas snart mördad, slarvigt nedgrävd intill en stenmur och kriminalinspektör Ben Cooper får ta hand om utredningen. Han möts av märkligt tystlåtna och fientligt inställda bybor. Men kan det verkligen gömma sig en mördare bland dem?

Så hittas ytterligare en person död, den här gången tycks det röra sig om självmord. Den döde, en man vid namn Scott Brooks, har lidit av en långvarig depression sedan hans fru Ashley omkommit i en bilolycka åtta år tidigare. Den mördade lastbilschauffören Mac Kelsey tycks ha befunnit sig på olycksplatsen. Finns det ett samband eller rör det sig bara om en slump?

Min kommentar
Återseendet med Cooper och Fry i augusti gick så bra att jag bara var tvungen att göra om samma misstag igen. Jag trodde inte att jag skulle få en överdos av bara två böcker på en månad. Jag hade fel. Det kan i och för sig också bero på att På väg mot döden inte är lika bra.

Min allra första reaktion när jag börjar läsa är ett "Yay!". Det som antyddes i typ sista meningen i förra boken var riktigt. Tyvärr så gör Booth det väldigt enkelt för sig här, när han väjer för det som är jobbigt och svårt att beskriva, som till exempel känslor och kärlek. Här får man nöja sig med enkla meningar av typen. " De har en relation." alternativt "Relationen är över.". Inte för att jag vill ha romantiska deckare, men allvarligt talat. Lite mer kött på benen kan man väl få. Allt krut läggs på att beskriva miljön och det blir på tok för mycket av den varan. Varenda sväng på vägen, vartenda hus och varenda sten beskrivs. Känns det som.

En av mina favoritkaraktärer, Gavin Murfin, pensionerar sig och det gör mig lite ledsen. Han har varit en uppfriskande karaktär. Glädjande nog så dyker han upp för ett litet gästspel. Diane är en annan favorit, men hon verkar få en mindre och mindre roll för varje bok. Här är hon knappt med, vilket är trist för det är hon som är intressant. Ben är mest dryg och trist. Nu har han dessutom blivit chef. Tyvärr inte en speciellt bra chef. Han känns inte äkta. Det blir mer som att han vet att man borde säga/göra något och så krystar han fram något. Det börjar också en ny inspektör i teamet. Han känns inte ett dugg intressant.

Jag har problem med motivet i På väg mot döden, det är otroligt krystat. Polisernas utredning lämnar också en del att önska. De "glömmer" att fråga sig en ganska viktig fråga i sammanhanget [spoiler]Om det verkligen var rätt chaufför som dödades.[/spoiler]. I just det här fallet var det inte relevant, men det visste de ju inte. Det blir snårigt, rörigt och väldigt tillkrånglat. Dessutom fuskar Booth genom att utelämna information, som läsaren inte får ta del av förrän långt senare. Nu vet man visserligen vem som är skyldig redan från början, men här är det varför som är intressant.

På väg mot döden blir aldrig riktigt intressant. Kanske mest för att jag nu på allvar saknar att Cooper och Fry jobbar ihop. Detta är inte längre en serie om Cooper och Fry, det handlar bara om Ben.

Nu har jag faktiskt inga fler böcker olästa i den här serien. I alla fall inte i hyllan. Det finns, just nu, ytterligare tre delar. På engelska. Den sextonde delen är översatt till svenska. Hur jag ska göra med det återstår att se.

Goodreads hade den 3,82 i genomsnitt (beräknat på 1 147 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om På väg mot döden: Mysterierna, Deckardags och DAST Magazine.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 11 oktober 2019

Efterlängtade nya böcker

Det sipprar in lite nytt här emellanåt. Det är alltid kul. Speciellt när det är hett efterlängtade böcker.

Tana French har gått från att jag inte var så glad i henne till att bli en favorit. Så kan det också gå. Det svarta trädet är tydligen en fristående bok och hör inte till Dublin Murder Squad. Den låter väldigt spännande. Tack till Modernista!

Den helt osannolikt efterlängtade sjätte delen i Herkulesserien, Albino av Mons Kallentoft och Anna Karolina, är äntligen här! Alldeles oavsett vad annat som kan tänkas hända så bara ska den klämmas in, med vaselin om nödvändigt, i oktober. Tack till Bookmark Förlag!

En bok jag faktiskt kände mig tvungen att köpa kom också. Henrys hemlighet av Kristina Ohlsson är tredje delen i serien om Martin Benner. Även denna är hett efterlängtad.

torsdag 10 oktober 2019

Hett i hyllan #217

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Än så länge har vi inte nått slutet på de olästa från bokrean 2016.
Väster om friheten av Thomas Engström är första delen om den före detta Stasi-agenten Ludwig Licht.

Jag vet inte om jag blev lockad av den här serien direkt när första boken kom, men jag vet att jag gillade hur böckerna bands samman av titlarna när fler delar släpptes. Och att man kunde gissa att det skulle bli fyra böcker. Spionhistorier har nog alltid varit en favoritgenre, det är något där som tilltalar mig. Alla fyra delar är släppta så det är fritt fram att börja läsa. När som helst.

Så här står det på baksidan:
Ludwich Licht är en före detta Stasi-agent som varit informatör åt CIA. Numera är Licht frilansande problemlösare och krögare. Handlingen utspelar sig i Berlin, där den gamla världsordningens monument möter en ny era. Vem är vän, vem är fiende och vilka vakar över vår frihet?

Marrakech, juli 2011: tre amerikaner hittas brutalt mördade på en barberarsalong. Morden tystas ned. En vecka senare ringer en kvinna till amerikanska ambassaden i Berlin och hävdar att hon har information om dådet. CIA:s chef i Berlin inser att han är något stort på spåren. Han kontaktar sin före detta agent, Ludwig Licht, som får i uppdrag att förhöra kvinnan. Fallet visar sig snart ha bråddjupa förgreningar och jakten på en av USA:s svurna fiender kan börja.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 9 oktober 2019

"Nightflyers" av George R R Martin

Författare: George R R Martin
Titel: Nightflyers
Genre: Science fiction
Antal sidor: 150
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Nightflyers
Översättare: Ylva Spångberg
Serie: -
Förlag: Bookmark Förlag
Utgivningsår: (original) 1980 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 9 september 2019




Första meningen: När Jesus från Nasaret hängde döende på sitt kors passerade volcryn, inom ett år från hans lidande, på väg utåt.

Baksidetext
När en vetenskaplig expedition gör sig redo att söka efter en mytomspunnen utomjordisk ras är det bara skeppet Nightflyer som står tillgängligt. Besättningen består endast av kaptenen Royd Eris, som presenterar sig genom ett spöklikt hologram.

Kaptenens ovillighet att visa sig för forskarna är dock inte det enda som orsakar oro. Med i expeditionen finns en telepat som från första stund känner av en farlig närvaro. De är inte ensamma ombord på Nightflyer.

Endast forskaren Melantha Jhirl har nu möjlighet att lösa mysteriet. När allt fler oförklarliga händelser inträffar faller det på hennes bord att utreda om hotet är verkligt.

Men först måste hon hålla sig levande.

Min kommentar
När jag fick ett mejl om den här boken från förlaget så blev jag eld och lågor. En gammal bok av George R R Martin! Jag har inte läst Kampen om järntronen (men sett TV-serien), men på 90-talet läste jag en av hans böcker, Harmagedon rag, som jag tyckte väldigt mycket om. Nightflyers är dessutom en science fiction (blandad med skräck) så jag var inte nödbedd alls. Jag var bara tvungen att läsa den.

Jag har inte läst speciellt långt innan jag får Alien-vibbar. Och då menar jag den första Alien-filmen, den från 1979. Nightflyers är en helt annan historia, men den har samma känsla. Det är klaustrofobiskt, lite att vara instängd i ett utrymme som man inte kan lämna, ihop med andra människor. Som man inte vet om man kan lita på. Tyvärr så är det mer tell än show här och det som författaren vill förmedla med alla sina ord når inte riktigt ända fram till mig. Jag hade velat ha mer händelser och agerande i stället för en massa ord. Vissa påståenden upprepas väldigt ofta, för att banka in det i medvetandet antar jag, men jag blir bara less.

Karaktärerna är inte många, bara en handfull, men de blir aldrig riktigt riktiga. De känns platta. Själlösa är nog ett bra ord. Dialogen upplever jag som lite krystad. Människorna har spännande titlar, nästan allihop, och jag förstår nog inte hälften av dem. Jag gillar att de där volcryn som de jagar är så mystiska och att jag, förmodligen, vet lika mycket om dem som forskaren.

Idén är jätteintressant och Nightflyers var nog riktigt bra för 40 år sedan, men nu är det en historia som liknar många andra (egentligen är det ju tvärtom). Utförandet är kanske inte det bästa. Och George R R Martins egenhet att ta död på alla började tydligen långt innan Game of thrones. Nightflyers har för övrigt blivit en TV-serie på Netflix. Hur de har lyckats göra den här lilla, tunna boken till tio en-timmarsavsnitt kan jag inte förstå, men det har jag tänkt ta reda på.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,56 i genomsnitt (beräknat på 3 188 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Nightflyers: Vargnatts bokhylla och, C.R.M. Nilsson.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 8 oktober 2019

Tisdagstrion: Sverige i dag

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Sverige i dag.

Det här temat vet jag inte riktigt vad jag ska göra med. Vad är egentligen Sverige i dag? Jag har i alla fall valt svenska böcker som jag har läst ganska nyligen, som beskriver/handlar om något som jag tycker gäller för Sverige i dag.

1. En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson är förra årets enda fullpoängare. Den handlar om vad föräldrar kan tänkas göra för sitt barn och hur alla tolkar allt olika.
2. Störst av allt av Malin Persson Giolito börjar med en skolskjutning i Djursholm och vad som kan tänkas ligga bakom den.
3. God jul av Jonas Karlsson beskriver hur det kan gå till när man i kommunhuset vill fixa något juligt utan att det kostar något och hur viktigt det är med information.

måndag 7 oktober 2019

Film: The Equalizer 2 (2018)

Titel: The Equalizer 2
Originaltitel: The Equalizer 2
Genre: Action
Regissör: Antoine Fuqua
Manus: Richard Wenk
Skådespelare: Denzel Washington, Pedro Pascal, Ashton Sanders, Orson Bean, Bill Pullman
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 116 min
Serie: -
Såg den på DVD 6 september 2019





Handling
Den tillbakadragna före detta CIA-agenten Robert McCall försörjer sig på privata, farliga uppdrag. Efter att han kommit tillbaka från ett väl utfört sådant så får han kort därpå reda på att hans gamla väninna Susan blivit brutalt mördad. Fast besluten om att ställa gärningsmännen till svars, på sitt eget sätt, så ger han sig av på en blodig jakt där ingen i hans framfart skonas.

Min kommentar
Jag är ju otroligt svag för Denzel Washington. Det händer ofta att jag ser en film bara för att han är med i den. Jag kan nog inte komma på en enda dålig film han har varit med i. Han har heller aldrig någonsin gjort en uppföljare. Förrän nu. När sambon hittade The Equalizer 2 i filmhyllan på sitt jobb så sa jag till honom att bara rycka den.

Det är skillnad på hämnare och hämnare. Den ena sorten gillar jag, den andra inte. Vari skillnaden ligger har jag ingen aning om, men The Equalizer 2 är den första sorten. Jag kommer inte riktigt ihåg ettan och det stör mig lite, men det funkar. Sambon hade precis sett om ettan så han rekapitulerade den kort och snabbt.

Jag gillar ju bäst när huvudkaraktären sätter "vanliga" människor på plats och därför är själva uppbyggnadsfasen den bästa delen i filmen. När allt brakar löst så blir det för mycket standardaction och väldigt förutsägbart. Huvudhistorien känns lite för svag.

Denzel Washington är perfekt i den här rollen. Också. Men det syns att han börjar bli gammal nu. Pedro Pascal är kul att se (han ser helt annorlunda ut utan mustasch), men jag skulle nog inte påstå att detta är en av hans bättre roller.

Jag kommer aldrig att kalla den här filmen för dålig, men den är inte lika bra som ettan.



Letterboxd hade den 3,0 i genomsnitt (beräknat på 24 500 betyg).
IMDb hade den 6,7 i genomsnitt (beräknat på 105 100 betyg).
Jag ger den 3,5.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 6 oktober 2019

Smakebit på søndag: Pärlan som sprängde sitt skal

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har börjat läsa Pärlan som sprängde sitt skal (The pearl that broke its shell) av Nadia Hashimi. Den handlar om två kvinnor i Afghanistan; Rahima, som lever i nutid (tror jag) och hennes mormors farmor Shekiba. En förfärlig historia, eller två faktiskt, jag kan inte komma på något annat ord, som gör en arg, ledsen, förundrad och en massa andra saker. Ibland nästan mordisk. Nadia Hashimi är född i USA, men hennes föräldrar är båda från Afghanistan och de flydde därifrån i början av 70-talet.

Min smakebit är från sida 348:
    Soldaterna skyfflade ner jord runt Benafsha tills hon var begravd till bröstet. Hon fortsatte att försöka vrida sig och sno sig, men hon stod djupt nere i marken och armarna var bundna intill kroppen, orörliga. När jord samlades runt henne rörde hon sig mindre, men stönade högre. Shekiba blundade och hörde klagoropen: "Allahu akbar. Allahu akbar. Allahu..."
    Plötsligt ett gällt skrik. Shekiba tittade förvånat upp. En smal, mörk rand hade bildats ovanför ögongallret i Benafshas burka. Tre stenar låg intill henne.
    Det har börjat.

lördag 5 oktober 2019

"Ett ohyggligt avslöjande" av Louise Penny

Författare: Louise Penny
Titel: Ett ohyggligt avslöjande
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 445
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The brutal telling
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Armand Gamache 5
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2017
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 september 2019




Första meningen: "Allihop?"

Baksidetext
En septembermorgon skakas den lilla byn Three Pines av en chockerande upptäckt. På Oliviers bistro - den naturliga knutpunkten för det fridsamma livet i byn - påträffas liket av en äldre man, dödad genom ett våldsamt slag mot bakhuvudet.

När kommissarie Armand Gamache anländer till platsen konstaterar han till sin förvåning att ingen tycks ha en aning om vem den döde mannen är. En märklig omständighet i denna slutna värld där alla känner alla. Någon ljuger - frågan är bara vem.

Sakta men metodiskt börjar Gamache och hans kollegor bana sig en väg genom de lögner som döljer sig under den förrädiskt idylliska ytan. Sökandet leder dem så småningom ut i den täta skogen som omger Three Pines, och vid slutet av en slingrig stig väntar en häpnadsväckande hemlighet.

Min kommentar
Ett ohyggligt avslöjande är femte delen om Armand Gamache och den känns lite annorlunda mot de andra, men inte på något dåligt sätt. Jag är så glad att jag kom på att jag kunde följa årstiderna i den här serien. Nu blir de ju liksom lästa och än så länge är de riktigt bra.

När jag läser de här böckerna så känns det lite som att komma hem. Speciellt som vi nu återigen befinner oss i den lilla mysiga byn Three Pines (även om vi också gör en liten avstickare till British Columbia). Det dyker upp lite nytt blod i byn, här kan nog speciellt Dominique bli speciellt intressant och vi får även träffa karaktärer som vi inte lärt känna tidigare. Även Gamache hittar lite nytt blod i lärlingen Paul, han kan nog också bli intressant att följa. Jag hoppas i alla fall att han återkommer.

Jag känner mig lite besviken på Oliviers förändring och tycker väl egentligen inte att jag har sett den sidan hos honom tidigare. Däremot så fortsätter Peter Morrow att bekräfta känslan jag fick redan i första boken. Ruth är fortfarande min solklara favorit av byborna, nu med lite konkurrens av anden Rosa. Jean Guy har en lite mer nedtonad roll här, det gör inte så mycket. Det finns så många andra härliga karaktärer. Den lilla avstickaren till British Columbia och haida-folket är intressant. Jag älskar att läsa och lära nytt. Även Kanada har alltså behandlat sin urbefolkning illa.

Louise Penny är en formidabel berättare och efter femte boken så känns det faktiskt som att jag känner de här personerna. De är mina vänner/grannar. Här finns inga onödiga och störande förklaringar och dialogerna är ofta korta och effektiva.

I Ett ohyggligt avslöjande gör vi en rejäl djupdykning ner i människans innersta. Där det inte är så ljust och vackert utan mer det mörkaste mörka. På det viset tycker jag att den skiljer sig från de tidigare delarna, men det är ändå en hög mysfaktor här. Jag förstår att det låter konstigt, men så är det. Det finns, nästan hela tiden, en liten ådra av humor. En väldigt lågmäld och torr sort. Som jag gillar.

Jag gillar egentligen inte när en historia spiller över i nästa del, men när upplösningen är som den är här så får den fortsätta så länge den vill. Tills den har rättat till sig. Jag vägrar tro på det slutet. Nu får det dröja ända till februari innan jag läser nästa del, som utspelar sig under Vinterkarnevalen i Quebec.

Avdelningen för olika funderingar:
Vad var det egentligen Annie försökte berätta för sin far?

Goodreads hade den 4,23 i genomsnitt (beräknat på 3 549 betyg).
Jag ger den 4,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Ett ohyggligt avslöjande: Bokstunder, Annikas litteratur- och kulturblogg och Fiktiviteter.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 4 oktober 2019

Månadsbokslut september 2019

Antal lästa böcker i september 2019: 8

57. Livets & dödens villkor av Belinda Bauer
58. Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny
59. Nightflyers av George R R Martin
60. På väg mot döden av Stephen Booth
61. Knutar och kors av Ian Rankin
62. Disekvilibrium av Oskar Källner
63. Sexstrejken av Åsa Hellberg
64. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Antal lästa sidor: 2484
Genomsnitt/dag: 82
Genomsnitt/bok: 310

Snittbetyg: 3,62
Ingående i serie: 4
Påbörjade serier: 2
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 0

Drama: 2
Kriminalroman: 3
Science fiction: 2
Thriller: 1

Boktolvan: 1 (10/12)
E-böcker: 0 (2/12)
Finish that series: 1 (14/18)
Hyllvärmare: 5 (35/36)
Vi möts igen: 0 (6/6)
Sist på serien?: 1 (5/6)

Kvinnor: 3
Män: 5
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 2
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 1
Biblioteksböcker/e-lib: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 5

Antal nykomna böcker: 4
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Ett ohyggligt avslöjande av Louise Penny
Månadens överraskning: Knutar och kors av Ian Rankin
Månadens besvikelse: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Månadens roligaste: -
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Nightflyers av George R R Martin

Kommentar:
Det blev ännu en mellanmjölksmånad och nu börjar jag nästan bli orolig för att jag har blivit blasé. Eller liknande. Tre böcker fick fyra i betyg, en fick en trea och resten fick 3,5. Det är ju inte jätteimponerande. Sidantalet blev varken bu eller bä. Kanske lite mer bä än bu. Man kan säga att läsningen hängde upp sig med Vindens skugga, som tog en evighet att läsa.

Fyra böcker ingår i olika serier, men bara en av dem ingår i utmaningen Finish That Series. Den är också den senast översatta. Eller var. Jag ligger ganska bra till i den utmaningen. Det blev även en bok i Sist på serien? och den boken ingår även i Boktolvan. Jag ligger i fas eller lite före i båda de utmaningarna. Fem hyllvärmare hann jag med och även där ligger jag lite före. Fem av böckerna var recensionsexemplar.

Fyra nya böcker försökte hitta en plats i hyllan, alla recensionsexemplar. En av dem bad jag om, de andra var överraskningar. Ingen bok lämnade hyllan.

Om månadens bästa: Ett ohyggligt avslöjande hade inte jättehård konkurrens.
Om månadens överraskning: Jag hade inte förväntat mig speciellt mycket av Knutar och kors, den allra första delen om John Rebus.
Om månadens besvikelse: Tyvärr så passade inte Vindens skugga mig, i alla fall inte så bra som jag hade hoppats.
Om månadens roligaste: Inget kul alls i september.
Om månadens mysigaste: Inget mysigt heller, tyvärr.
Om månadens otäckaste: Det finns vissa saker som skrämmer mig mer än annat och Nightflyers innehåller en del av de sakerna.

torsdag 3 oktober 2019

Hett i hyllan #216

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det är fortfarande ett gäng olästa kvar från bokrean 2016.
Barnflickan av Hanna von Corswant är jag egentligen lite förvånad över att jag köpte.

Jag tror faktiskt inte jag har hört något positivt alls om den, men jag kunde bara inte stå emot. Handlingen påminner om en film jag har sett, som var helt okej. Det betyder ju förstås inte att boken är det, men jag tycker den låter spännande.

Så här står det på baksidan:
Karin anländer till en liten by i Frankrike för att jobba som barnflicka. Men inget är som hon tänkt sig. Inte bara det stora ödsliga huset med sin enorma trädgård och sina minst sagt udda invånare skrämmer henne, utan framför allt det faktum att det inte finns något barn där. Madame Louis påstår att de förlorat sin son och att hon i stället ska hjälpa till i hushållet. Karin stannar kvar, kan inte förmå sig själv att vända hem, eftersom hon är på flykt undan hemska minnen.

Gradvis försöker Karin anpassa sig efter Madame och Monsieurs önskemål samtidigt som hon försöker förstå vad det är som sker runtomkring henne. Madame visar ett egendomligt intresse för Karins person. Hon köper nya kläder åt henne, övervakar vad hon äter och visar ett underligt intresse för hennes månatliga blödningar. Droppen blir när Karin får håret avklippt i sömnen.

Karin lär känna Jean-Claude, en ung man från byn, och här ser hon en möjlighet till flykt. Hon berättar vad som händer och till en början verkar han villig att tro henne. Men det dröjer inte länge förrän hon börjar misstänka att Jean-Claude är i maskopi med de andra. Varför vill inte Jean-Claude hjälpa henne? De andra byborna tittar konstigt på henne, vad är det de tror om henne? Karin känner att paret Louis har någonting annat planerat för henne, men vad? Hon måste fly från huset snart, hon behöver hjälp. Men hur?

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 2 oktober 2019

"Livets & dödens villkor" av Belinda Bauer

Författare: Belinda Bauer
Titel: Livets & dödens villkor
Genre: Thriller
Antal sidor: 317
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The facts of life and death
Översättare: Leif Janzon
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 2 september 2019




Första meningen: Det hade inte slutat regna på hela sommaren, och det smala vattendraget som delade Limeburn strömmade häftigare än Ruby Trick hade sett under hela sitt tioåriga liv.

Baksidetext
"Ring till din mamma."
"Vad ska jag säga?"
"Säg adjö."

Det är så det börjar.

Unga kvinnor terroriseras i trakten kring kustorten Limeburn i sydvästra England. Tioåriga Ruby Trick följer med sin arbetslöse far, John, på nattliga bilfärder för att beskydda dem och jaga vad som snart visar sig vara en mördare. Samtidigt tycks havet anstränga sig till det yttersta för att sluka den lilla byn, som från andra hållet hotas av den vilt växande skogen.

Min kommentar
Livets & dödens villkor har stått och värmt sin plats i bokhyllan väldigt länge nu, vilket egentligen är ganska konstigt. Belinda Bauer kanske inte är en favoritförfattare, men jag har gillat de fyra böcker jag tidigare har läst av henne. Visserligen lite olika mycket, men de har varit bra. Så trots att varken boken eller författaren ingår i någon utmaning i år så tyckte jag att det minsann var dags att ta tag i den.

Jag vet inte varför jag blir överraskad av barnrösten som är den viktiga berättaren här. Barn som berättare hör inte till mina favoriter. Boken fick en lite tuff start på grund av detta, men ganska snart hade jag vant mig. Ruby Trick är spot-on. Jag gillar henne inte, hon är elak och en del andra inte så positiva saker, men vilken tioåring är inte det. Belinda Bauer är riktigt bra på att få mig att se saker ur ett barn ögon. Det är extra otäckt när man själv, som vuxen, förstår vad det egentligen är barnet ser och hör.

Naturen är en egen karaktär och miljöbeskrivningarna får mig att se exakt hur allt ser ut. Och känns. Och luktar. För mig blir det väl bra efter ett tag och jag tycker att naturen som karaktär kliver en aning över gränsen till för mycket.

Precis som det sig bör för en bok av Belinda Bauer så är det mörkt och skitigt, fattigt och eländigt. Hon är väldigt skicklig i att förmedla kunskap utan att trycka ner den i halsen på läsaren. Det uppskattar i alla fall jag. Pappa/dotter-relationen har hög igenkänningsfaktor.

Jag var tidigt säker på vem som var mördaren, vilket ju alltid är lite tråkigt, men det förstör inte alltför mycket av upplevelsen. Det här är ingen deckare utan mer en thriller så det är inte brottet som står i fokus. Det är relationerna i familjen Trick som är det viktiga och det är de som gör boken.

Livets & dödens villkor är Belinda Bauers femte bok och det är också den femte jag läser. Jag skulle säga att den tillhör mellanskiktet av de böckerna. Det är inte nervkittlande, det är inte nagelbitande och det är inte ovisst (vad gäller mördaren), men det är spännande ändå på något sätt.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,93 i genomsnitt (beräknat på 1 474 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Livets & dödens villkor: Johannas deckarhörna, C.R.M. Nilsson och Bibliotekskatten.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 1 oktober 2019

Tisdagstrion: Höstkänsla

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Höstkänsla.

Ett passande tema nu när oktober är här. Även om jag själv befinner mig i sommar och sol i Spanien just nu. Det är det dock snart slut med för om någon dag går flyget hem igen. Till hösten. Det slumpade sig så att de två första jag hittade var noveller så jag tänkte helt enkelt satsa på noveller den här veckan.

1. Höstgärning av Stephen King är också känd under namnet Stand by me, en väldigt känd film. En fantastisk novell (och film) om ett gäng pojkar i tolvårsåldern som ger sig ut på en lång vandring för att titta på ett lik. Nej, det är ingen skräck.

2. Saken som åt Danny Smith av Johan Ring utspelar sig i början av oktober. Av en ren slump så läste jag den exakt samma dag som den utspelar sig och även andra förutsättningar var samma. Det var läskigt.

3. Trojanerna av Lova Lovén börjar med en massaker på en högstadieskola i Malmö. Nattfjärilar är inblandade. I allra högsta grad. Vi har mängder av sådana flygfän här på hösten.