söndag 15 december 2019

Smakebit på søndag: Häxan

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Den här helgen var det äntligen dags för sambon att få sin väldigt försenade födelsedagsmiddag (han fyller i oktober), men schemat har varit så fulltecknat sedan dess att det varken funnits tid eller ork. Så igår var vi ute och åt weekendebuffé på Rosegarden. Mums. Annars är helgen skönt oplanerad. Kanske är det dags att börja göra lite julgodis, men det kan nog hinnas med mellan läsning, filmtittande och pusslande. Nu är det bara en vecka kvar till julledigheten. Det orkar jag!

Läsningen har gått lite bättre och det kan bero på bättre böcker. Eller så är de bättre för att läsningen känns lättare. Den eviga frågan om hönan och ägget... Just nu läser jag i alla fall tionde delen i Camilla Läckbergs serie om Patrik och Erica. Häxan är en rejäl bok på precis över 600 sidor, men det går väldigt lätt att läsa eftersom jag är intresserad av människorna som befolkar boken. Det här är faktiskt den sista boken i årets utmaningar, när den är utläst så är alla avklarade.

Min smakebit är från sida 388:
    När Sam cyklade iväg en stund senare stod Erica länge och tittade efter honom. Något hos honom hade berört henne på djupet. Medlidandet med den svartklädda pojken som inte hade fått den uppväxt han förtjänat skavde i bröstet. Hon undrade hur det skulle forma honom. Vilken man han skulle bli som vuxen. Och hon hoppades innerligt att den smärta som strålade ut från honom inte skulle leda honom fel. Att någon skulle fånga upp honom på vägen och fylla hålen som det förflutna skapat.
    Hon hoppades innerligt att någon skulle älska Sam.

lördag 14 december 2019

"Rooster Bar" av John Grisham

Författare: John Grisham
Titel: Rooster Bar
Genre: Thriller
Antal sidor: 375
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Rooster Bar
Översättare: Kjell Waltman
Serie: -
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 28 november 2019




Första meningen: När året nu närmade sig sitt slut firades julhelgen som vanligt, men hemma hos familjen Frazier fanns det inte mycket att glädjas över.

Baksidetext
Mark, Todd och Zola började sin juristutbildning för att bidra till en bättre värld. De trodde helhjärtat att utbilda sig till jurist innebar att man utbildade sig till att göra gott i samhället. Men nu, på tredje året i utbildningen, inser de att de har blivit lurade. De har alla tre tvingats ta dyra studielån för att ha råd med den privata utbildningen. En utbildning som visar sig vara så värdelös att eleverna knappt lyckas gå ut med fullständiga betyg eller därefter få något jobb inom juridik. De upptäcker att skolan ägs av en skum typ som dessutom är knuten till en bank som specialiserat sig på just studielån... Ju mer Mark, Todd och Zola gräver kring skolans ekonomi, desto märkligare saker dyker upp. På deras stamkrog The Rooster Bar, börjar de smida en plan för att avslöja skolans ägare...

Min kommentar
Ända sedan jag läste min allra första John Grisham (Firman, 1994) så har han hållit sig i toppskiktet av mina favoritförfattare. Hans böcker kommer nog alltid att ligga på min auto-buy-lista, men trots det så har jag på något sätt glömt bort att läsa dem. Därför kom den oväntade förfrågningen på Instagram som en väldigt glad överraskning och jag tackade omedelbart till boken för att läsa den direkt när den dök upp med posten.

Det var många år sedan jag läste en av Grishams advokatthrillers och det kan vara så att jag har glömt bort hans stil. Jag blev lite överraskad av det lite torra språket. Man skulle kunna kalla det för motsatsen till poetiskt. Ibland kändes det som att läsa en polisrapport (tror jag) och det var lite som en uppräkning av händelser..

Efter att ha läst baksidetexten så förväntade jag mig en helt annan historia och jag tror att jag hade uppskattat den förväntade berättelsen mer än den som det hela blev. Huvudpersonerna här är inte de vanliga underdogs som Grisham brukar berätta om. Todd och Mark är så arroganta och helt utan moralisk kompass att det är omöjligt för mig att gilla dem och heja på dem. Deras arrogans gör att de fattar riktigt korkade beslut. Det ena värre än det andra. Utan att ens reflektera över hur deras beslut kan påverka andra, oskyldiga, människor. De skyller på att de är offer och tycker att det ger dem rätt att ta den breda vägen. Man är inte ursäktad för att livet är tufft. Jag har så otroligt svårt för när människor som man måste kunna lita på blir brottslingar. Den här biten hade inte alls behövts.

Det finns alldeles för många sidohistorier i den här berättelsen, förmodligen för att få med så mycket som möjligt av olika samhällsföreteelser. Jag kan tycka att man inte alls behöver ta upp alla världens orättvisor i samma bok.

Hela den här historien bygger tydligen på en tidningsartikel som Grisham läste och som handlade om det som torde vara bokens grundhistoria. Jag har inga problem att se detta som ett möjligt scenario och jag är väldigt tacksam för att Sverige har ett helt annat system när det gäller högre utbildning.

Jag kan inte ranka Rooster Bar som någon av Grishams bästa, men den är intressant. Om man inte har svårt att känna sympati för arroganta lurendrejare så kan den nog vara riktigt bra.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,62 i genomsnitt (beräknat 62 106 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Rooster Bar: Kan inte hitta någon.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

fredag 13 december 2019

Fullbordad utmaning 2019:2

Detta är en sådan bra utmaning och förhållandevis enkel att det faktiskt är nionde året som jag kör den. Den startade hos enligt O och går ut på att läsa tolv nya författare under året och det är en utmaning som passar mig jättebra, eftersom jag oftast läser betydligt fler. Det brukar alltså inte vara någon utmaning i egentlig mening.

Även i år tycker jag att jag fick ihop en bra blandning av genrer. En del av dem är helt klart utanför min bekvämlighetszon (om jag nu har en sådan) medan andra nog är lite mer på gränsen och någon är spot on.

Detta är en lite farlig utmaning för jag lyckas alltid hitta nya favoriter som jag vill läsa mer av. I år blev det fem solklara sådana; Kelly Rimmer, Andy Jones, Pernilla Ericsson, Stefan Ahnhem och Yrsa Sigurðardóttir. Även Anna Lihammer och Viveca Sten kommer definitivt att få åtminstone en chans till. De har ju serier som det är lätt att fortsätta läsa. Om jag ramlar över någon mer bok av Nadia Hashimi eller Emma Donoghue så kommer jag nog att plocka upp den också. Ett ovanligt bra resultat skulle jag vilja påstå.

Den där författaren som jag har hört så mycket om i flera år, Carlos Ruiz Zafón, kommer jag med största säkerhet att läsa en bok till av, eftersom den redan står i hyllan, men han får nog betraktas som årets besvikelse. Den boken passade mig inte alls. Inte heller Charlotte Aquilonius bok föll mig i smaken och det blir nog inte fler av henne.

Resultatet blev, betygsmässigt, en femma, sex fyror, tre 3,5, en trea och en tvåa, vilket ger genomsnittet 3,71. Det är bättre än förra året (3,59) och nästan fyra i medel måste ju betraktas som fantastiskt bra. Som vanligt så är bokbilderna länkade till mina inlägg.

   Betyg 5


   Betyg 4


   Betyg 3,5

   Betyg 3


   Betyg 2

torsdag 12 december 2019

Hett i hyllan #226

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Bokrean är slut, men vi befinner oss fortfarande i mars 2016.
Och sedan aldrig mer av Cecilia Lindblad kom snälla Ulrica med en dag.

Precis som Ulrica är jag inflyttad till Skåne och jag gillar att läsa böcker som utspelar sig här. När hon erbjöd mig boken så var jag inte sen att tacka ja. Tyvärr är jag väldigt mycket senare med att läsa den. Detta är första delen i en serie om polisen Monica Blom och det har kommit åtminstone en del till. Om inte annat så borde jag läsa den för att veta om jag ska läsa andra delen...

Så här står det på baksidan:
För polisinspektör Monica Blom blir det en händelserik början på det nya jobbet när hon efter några år i Linköping flyttar tillbaka till sina gamla hemtrakter i södra Skåne. En man hittas död i en badhytt på stranden i Skanör. Kort därefter återfinns en kvinna mördad i sitt hem. Två fall som till en början verkar helt åtskilda men som visar sig ah kopplingar långt tillbaka i tiden. Medan Monica jobbar hårt både för att återknyta gamla kontakter och lösa sina första fall upptäcker hon att någon bevakar henne, och hon har sina misstankar om vem det är. Händelser i det förflutna påverkar de inblandade i utredningen, och Monica får all anledning att fundera på sitt beslut att flytta tillbaka.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 11 december 2019

"Mannen som lekte med dockor" av Magnus Jonsson

Författare: Magnus Jonsson
Titel: Mannen som lekte med dockor
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hatet 1
Förlag: Modernista & Louise Bäckelin Förlag
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 23 november 2019




Första meningen: Andetagen var korta och snabba.

Baksidetext
Krypteringsexperten Linn Ståhl arbetar med sin doktorsavhandling på KTH när kriminalpolisen hör av sig och ber om hjälp med en utredning av ett makabert mord. En ung kvinna har hittats mördad i en lägenhet på Södermalm i Stockholm och omsorgsfullt styrts ut som en porslinsdocka.

Linn har varit medlem i Antifascistisk aktion en organisation som är svartlistad av Säpo och är tidigare dömd för brott mot rikets säkerhet. Så det är under ömsesidig misstänksamhet hon börjar arbeta tillsammans med kriminalpoliserna Rickard Stenlander och Erik Svensson. Samtidigt som mördaren gäckar polisen vinner högerextrema krafter ny terräng i Sverige. Frågan är om Linn och polisen alls drivs av samma motiv...

Min kommentar
Boken med den här underbara och läskiga titeln dök upp som en överraskning för väldigt längesedan. Det finns ingen egentlig anledning till att den har förblivit oläst. Förutom den vanliga; så många böcker, så lite tid. När jag började gräva i mina dåliga samveten så fastnade blicken äntligen på den så nu var det dags.

Jag har förstått det som att de som känner till miljön (mestadels Söder, Stockholm) är alldeles lyriska över de detaljerade beskrivningarna över gator, hus, platser och så vidare. För mig blir det bara intetsägande redogörelser som tar plats. Det enda jag egentligen tycker är mysigt det är när Linn susar fram genom stan, men då är det frihetskänslan som är grejen.

Karaktärerna är egentligen inte speciellt många och jag har egentligen inte svårt att hålla isär dem, men de känns för tunna för att de ska kännas på riktigt. De är dock intressanta och har potential. Detta är ju trots allt första delen i en trilogi så man kan ju inte räkna med att få veta allt. Den ena kriminalaren, Rickard, är en av dessa tretton på dussinet som kopplar av med musik. Jag är lite less på just den egenskapen, det gäller särskilt när musiken inte har någon igenkänningsfaktor alls, men hans musiksmak är kul och annorlunda. Han känns väldigt normal, men han retar mig till vansinne när han på en sida ondgör sig över alla som kollektivt skuldbelägger polisen för åsikter som några få har, för att bara några sidor längre fram kalla alla med rakade huvuden för rasister. Självgoda hycklande människor gör mig så förbannad. Vem är egentligen mest fördomsfull?

Fördomar är för övrigt det stora temat här och för mig blir det alldeles för många karaktärer med alldeles för många fördomar. Åt alla håll. Det mesta här är väldigt mycket antingen svart eller vitt. Förutom någon enstaka karaktär som funderar över om h*n eventuellt har varit alltför kategorisk. Den här lilla detaljen räddar faktiskt boken från att bli ett politiskt brandtal.

Jag är definitivt vare sig en krypteringsexpert eller hacker, men ämnet intresserar mig mycket. Här finns väldigt många detaljer även om det och ibland får jag känslan att saker och ting inte stämmer riktigt. Eller att Linn, som är väldigt säkerhetsmedveten, inte tänker på säkerheten på sin egen dator.

Brottet som titeln anspelar på gör inte mycket väsen av sig utan hamnar lite i skymundan bakom Linns historia. Det är många, många trådar som spretar åt alla möjliga olika håll, vilket gör det rörigt. Det blir lite ointressant när historien förgrenar sig så mycket. Många trådar förblir dessutom hängande utan att knytas upp. Eftersom en helt annan historia hade fokus så är sannolikheten stor att det är den som fortsätter i uppföljarna.

Mannen som lekte med dockor känns överdriven och osannolik på så många plan, men jag tror att jag kommer att ge nästa bok en chans. Något säger mig att jag var på helt fel humör för den här boken just nu.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,14 i genomsnitt (beräknat 152 betyg).
Jag ger den 3,0.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Mannen som lekte med dockor: Lottens bokblogg, Bokstunder och Annikas litteratur- och kulturblogg.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 10 december 2019

Tisdagstrion: Litteraturpristagare

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Litteraturpristagare.

Jag skulle inte säga att jag har noll koll på pristagare, men den är inte heller speciellt stor. När jag väljer böcker att läsa så väljer jag inte utifrån eventuella pris utan vad jag eventuellt kan gilla. Så det här temat blev svårt...

1. Silvervägen av Stina Jackson vet jag med bestämdhet blev årets bok 2019 och dessutom även årets svenska kriminalroman 2018. Utspelar sig högt upp i norr och första halvan är magisk, sedan blir den mera en ordinär deckare/thriller.

2. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2015. Det som är så fantastiskt med den här boken är att den utan pekpinnar och utan minsta moraliserande förklarar att allt inte är svart eller vitt. Att det inte bara är offret som är offer.

3. Flugornas herre av William Golding är den senaste Nobelpristagaren jag läst och tyckt om. Han fick priset 1983...

måndag 9 december 2019

TV-serie: Mr Mercedes #2 (2018)

Titel: Mr Mercedes
Originaltitel: Mr Mercedes
Genre: Thriller
Skapad av: David E. Kelley
TV-bolag: AT&T
Skådespelare: Brendan Gleeson, Harry Treadaway, Justine Lupe, Jack Huston, Breeda Wool
Premiär: 2018-08-22
Produktionsland: USA
Antal avsnitt: 10
Avsnittslängd: ca 50 min
Såg den på C More oktober-november 2019





Handling
Två år har gått sedan Bill och Holly stoppade Brady från att spränga konstmässan. Brady ligger på sjukhuset, i koma, okontaktbar. Bill och Holly har startat en firma, "Finders keepers", där de tar ströjobb som privatdetektiver. Bill är fortfarande besatt av Brady och håller noga koll på honom. Trots att det inte finns något hopp alls om att han ska vakna och kunna ställas inför rätta. Eller?

Min kommentar
Förra sommaren såg jag ju första säsongen av den här serien och jag har längtat en del efter att sätta ögonen i nästa. Lite orolig var jag över hur de skulle lösa andra boken, som egentligen är en helt egen historia. Jag hade inte behövt fundera på detta, det visar sig att de helt sonika hoppar över andra delen. Och egentligen tredje också. Andra säsongen är knappt lik böckerna alls. Det ändras friskt. Läggs till och dras ifrån. Jag har inga invändningar mot detta, egentligen.

Uppbyggnadsfasen är lång. Väldigt lång. Det ska inte behövas i en säsong två. Jag tappar inte intresset, men jag är inte heller speciellt sugen på att fortsätta titta. Därför tog det också evigheter att se de här ynka tio avsnitten.

Andra säsongen skiljer sig markant från den första. Säsong ett skildrar mänsklig ondska, den som kan drabba vem som helst, och det är det som gör det läskigt. I andra säsongen byter serien skepnad från hårdkokt thriller till sci-fi. Allt blir väldigt abstrakt och långt ifrån verkligheten. Här är vi riktigt långt ifrån det som King är så extremt bra på, att skildra den vanliga människan i en ovanlig situation. Tyvärr blir det inte alls lika läskigt. Ungefär halvvägs in i säsongen så tar det sig ändå och blir hyfsat spännande.

Brendan Gleeson (Bill) och Justine Lupe (Holly) gör den här serien så värd att se. De är rent fantastiska. Även Harry Treadaway (Brady) är grymt bra. Så bra att jag tycker genuint illa om honom.

Något som stör mig oerhört mycket här är att det två gånger refereras till Frankenstein, när det egentligen är hans monster man menar. Jag vet att det är en bagatell, men på det här viset så fortsätter ju folk att tro att det var monstret som var Frankenstein.

Tredje säsongen går redan på C More och jag kommer självklart att se den. Vad den kommer att handla om är jag dock inte människa att begripa.

Säsongsavslutning [spoiler]Brady har ju så klart vaknat upp och av någon anledning ger han upp frivilligt. Under rättegången skjuter Lou honom rakt i ögat och han dör.[/spoiler]



TV Time har serien 8,7 i genomsnitt.
IMDb har serien 7,9 i genomsnitt (beräknat på 13 128 betyg).
Jag ger den 3,5.
Serien är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Serien kan inte köpas än.

Film: Earthquake bird (2019)

Titel: Earthquake bird
Originaltitel: Earthquake bird
Genre: Drama
Regissör: Wash Westmoreland
Manus: Wash Westmoreland, Susanna Jones (bok)
Skådespelare: Alicia Vikander, Naoki Kobayashi, Riley Keough, Yoshiko Sakuma, Kiki Sukezane
Utgivningsår: 2019
Produktionsland: USA
Längd: 107 min
Serie: -
Såg den på Netflix 15 november 2019





Handling
Det är slutet av 80-talet. Lucy är tolk, översättare och så kallad expat som flytt sitt förflutna i Sverige. I Tokyos neonljus, de japanska traditionerna och landets kultur hittar hon en passande själslig rustning.

Sedan träffar hon Teiji, nudelkock, fotograf som får den annars tillknäppta Lucy att öppna sig en liten aning. När en annan vän presenterar Lucy för den nyanlända Lily Bridges börjar Lucys rustning krackelera.

Min kommentar
Jag antar att det inte bara är jag som följer vissa skådespelare och ser deras filmer, oberoende av vad de handlar om och utan att ens egentligen veta exakt vad de handlar om. En av dem, för mig, är i alla fall Alicia Vikander och när jag såg att Earthquake bird skulle visas på Netflix så planerade jag snabbt så att vi kunde se den samma dag den kom.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, det enda jag visste var att filmen bygger på en bok. Det visade sig att detta var ännu en underlig, mörk, feberaktig och drömlik film med Alicia Vikander. Jag funderade lite på om boken kanske skulle vara bättre, men att döma av betyget på Goodreads så är det i så fall marginellt.

Det är väldigt rörigt och förvirrat. Karaktärerna är underliga och jag bryr mig inte ett dugg om dem. Jag får inte veta något om dem, egentligen, ingen bakgrund, inga drivkrafter. Ingenting. Det finns heller ingen riktig kemi mellan karaktärerna, i alla fall ingen som motsvarar den som borde finnas där enligt berättelsen. Det skrapas bara på ytan. Mysteriet är inget mysterium, lösningen var i det närmaste glasklar efter runt en kvart. Resten är en hyfsat intressant transportsträcka.

Alicia Vikanders prestation är dock på topp, hon gestaltar en trasig, förvirrad och psykiskt instabil kvinna på ett trovärdigt sätt. I boken är tydligen Lucy britt, men i filmen tar man vara på Alicias svenska brytning. Att hon har lärt sig japanska för rollen är helt otroligt. Jag kan inte japanska, men för mig låter det ju bra.

Jag vet inte vad den här filmen vill vara, för mig är den varken thriller eller kriminalare. Den är inte ett dugg spännande och saknar helt psykologisk nerv. Alicias val av film att göra har den senaste tiden verkligen inte varit lysande. Men det är som vanligt kul att se henne.

Tyvärr känner jag mig tvungen att ha med den här lilla avdelningen här...
Avdelningen för olika funderingar:
[spoiler]Två saker sker här som helt saknar förklaring. När Lucy vänder tillbaka till Teijis bostad för att söka igenom den så dyker Teiji upp efter bara en liten stund. Det första han säger är att han måste gå tillbaka till jobbet. Varför i hela friden vände han överhuvudtaget? Vid ett tillfälle sov Lily över hos Lucy, tror jag. Varför? Och varför låg de på golvet?[/spoiler]



Letterboxd hade den 2,7 i genomsnitt (beräknat på 1 076 betyg).
IMDb hade den 6,0 i genomsnitt (beräknat på 1 594 betyg).
Jag ger den 3,0.
Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan inte köpas än.

söndag 8 december 2019

Smakebit på søndag: Ön

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Julen närmar sig med stormsteg och jag ser verkligen fram emot att vara ledig i nästan två veckor. Det känns som att jag behöver det. Den här helgen försöker vi bara ta det lugnt. Inga planer, förutom TV-tittande, bloggande och naturligtvis det där hopplösa julpusslet som jag har börjat lägga.

Läsningen går fortsatt trögt, men nu har jag satt ögonen i en snabbläst liten sak. Andra delen om den isländska polisen Hulda Hermannsdóttir, Ön av Ragnar Jónasson. Det är lite svårt att hitta ett bra ställe att ge ett litet smakprov från, allt verkar avslöja på tok för mycket, så jag fick hoppa tillbaka en rejäl bit. Till själva upprinnelsen. Tror jag.

Min smakebit är från sida 34:
    Han ruskade försiktigt på henne. Så vacker hon var när hon sov. Hon reagerade inte, men började äntligen visa livstecken när han viskade till henne att frukosten var klar.
    "Frukost?", sa hon, öppnade ögonen till hälften, gäspade. "Va?"
    "Ja, jag gick ut och handlade."
    "Handlade?"
    "Nej, jag bara skojar. Jag har gjort ett par mackor åt dig."
    Hon log och viskade: "Tack, men jag är egentligen ganska trött fortfarande. Kan vi spara det till senare?"
    "Javisst. Vill du sova vidare?"
    "Det skulle vara skönt."
    Benedikt kom att tänka på naturen utanför, den här lilla obebodda dalen hade definitivt gjort intryck på honom. "Okej, gör det. Jag kanske tar en promenad och ett litet bad."
    "Ja, visst, vad bra", sa hon och vände sig om. "Ta god tid på dig."

lördag 7 december 2019

"Det tredje tecknet" av Yrsa Sigurðardóttir

Författare: Yrsa Sigurðardóttir
Titel: Det tredje tecknet
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 379
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: þriðja táknið
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Þóra Guðmundsdóttir 1
Förlag: Damm förlag
Utgivningsår: (original) 2005 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 november 2019




Första meningen: Tryggvi, vaktmästaren, tittade sig förvånat omkring.

Baksidetext
En ung tysk student hittas mördad och torterad på universitetet i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan. Þóra, en kvinnlig isländsk advokat, åtar sig fallet och inser snabbt att det finns förgreningar långt bakåt i tiden samt utanför öns gränser. Och till den nordvästra delen av Island, där de isländska häxbålen brann. Þóra får inblick i en värld hon inte trodde existerade.

Min kommentar
Yrsa Sigurðardóttir har stått på min vill-läsa lista ända sedan jag köpte Det tredje tecknet för drygt åtta år sedan. Man kan verkligen fråga sig varför den har stått oläst så länge och tro mig, det gör jag.

Det dröjer inte många sidor (två? tre?) innan jag inser att den här Þóra kommer jag att gilla att hänga med. Hennes självironiska tankar är roliga på riktigt. När sedan hennes tillfälliga(?) medarbetare Matthew dyker upp så blir det ännu bättre. Deras kemi och jargong är härlig. Det är sannerligen inte vanligt att jag skrattar när jag läser deckare med gruvliga mord, men här gör jag det.

Jag har läst en del andra isländska författare och Det tredje tecknet liknar inte de böckerna överhuvudtaget. Trots det ganska makabra mordet så är detta inte alls lika mörkt och kargt som det "brukar". Allt runt omkring är mycket ljusare, främst tack vare Þóras personlighet. Det är också smart att slänga in en utomstående, som inte begriper det isländska. På det viset kan man få in det speciella på ett naturligt sätt.

Tempot är långsamt och det dras ner ännu mer av all information om historiska personer och dokument. Framför allt så blev det lite rörigt och jag tappade ofta tråden där. Själva brottet försvann också i alla historieutvikningar. Det var intressant, men för mycket.

Det tredje tecknet är inte någon speciellt spännande bok när det kommer till nagelbitarfaktor, men jag hålls ändå i ett järngrepp. Þóra är definitivt en trevlig bekantskap och nu är jag glad för att jag redan har flera av de efterföljande delarna.

Goodreads hade den 3,58 i genomsnitt (beräknat 7 969 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Det tredje tecknet: Lottens bokblogg, Bokstunder och Böcker emllan.

Boken kan inte längre köpas som ny.

fredag 6 december 2019

Månadsbokslut november 2019

Antal lästa böcker i november 2019: 5

72. Ett kallt fall av Peter May
73. Tennison av Lynda La Plante
74. Det tredje tecknet av Yrsa Sigurðardóttir
75. Mannen som lekte med dockor av Magnus Jonsson
76. Rooster Bar av John Grisham

Antal lästa sidor: 2040
Genomsnitt/dag: 68
Genomsnitt/bok: 408

Snittbetyg: 3,4
Ingående i serie: 4
Påbörjade serier: 4
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 1

Kriminalroman: 4
Thriller: 1

Boktolvan: 1 (12/12)
E-böcker: 0 (3/12)
Finish that series: 0 (16/18)
Hyllvärmare: 3 (41/36)
Vi möts igen: 0 (6/6)
Sist på serien?: 1 (6/6)

Kvinnor: 2
Män: 3
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 1
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 3
Biblioteksböcker/e-lib: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 4

Antal nykomna böcker: 2
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Det tredje tecknet av Yrsa Sigurðardóttir
Månadens överraskning: Det tredje tecknet av Yrsa Sigurðardóttir
Månadens besvikelse: Ett kallt fall av Peter May
Månadens roligaste: Det tredje tecknet av Yrsa Sigurðardóttir
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Mannen som lekte med dockor av Magnus Jonsson

Kommentar:
Det verkar som att min magkänsla var rätt. Läsningen har gått oerhört trögt i november. Om det beror på att böckerna inte har varit så bra vet jag inte, men det ser ju så ut på betygen. Om de mindre bra betygen beror på att jag är för trött för att läsa är dock oklart. Vi får helt enkelt se.

För att kompensera att jag inte påbörjade en enda ny serie i oktober så blev det i stället inte mindre än fyra i november. En av dem är dessutom den senast översatta. De andra tre serierna finns det fler i. Inte en enda av dem ingår i min Finish That Series-utmaning, men jag ligger ändå i fas i den utmaningen. En av dem ingår i min Boktolva så nu är den avklarad. Samma bok ingår i min Sist på serien-utmaning och det betyder att även den kan checkas av. Fyra av böckerna var hyllvärmare så den utmaningen går som på räls (kan man säga så nu för tiden?). Fyra blev även recensionsexemplaren.

Två nya böcker dök upp. En var recensionsexemplar och den är faktiskt redan läst. Den andra kom sambon hem med, han hade vunnit den på jobbet. Inga böcker lämnade mina hyllor.

Om månadens bästa: En månad där fyra böcker fick samma betyg (3,5) kan det tyckas vara svårt att välja vilken som var bäst, men Det tredje tecknet sopade banan med de andra.
Om månadens överraskning: Det tredje tecknet överraskade mig så mycket att den hamnar här också.
Om månadens besvikelse: Jag förväntar mig så mycket mer av Peter May så Ett kallt fall hamnar här. Trots att den faktiskt inte var månadens sämsta.
Om månadens roligaste: En rolig isländsk bok? Är det ens möjligt? Jodå, Det tredje tecknet var det också.
Om månadens mysigaste: Inget mysigt. Jag saknar mysigt.
Om månadens otäckaste: Brottet i Mannen som lekte med dockor var otäckt, därför hamnar den här.

torsdag 5 december 2019

Hett i hyllan #225

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Minsann. Nu har vi äntligen kommit till den sista olästa från bokrean 2016.
Många är de gånger som jag har hört talas om Julie Otsuka. Därför, tror jag, fick När kejsaren var gudomlig ramla ner i min elektroniska varukorg.

Egentligen är det nog en av hennes andra böcker som jag har hört mest om, men den fanns inte på rean och då fick det bli den här. Även den här boken verkar handla om japanska kvinnors(?) umbäranden i USA, men här under andra världskriget. Efter Pearl Harbor. Den här borde nog läggas till i någon utmaning så att den blir läst.

Så här står det på baksidan:
Februari 1942. Solen lyser över Berkeley i Kalifornien. En kvinna stannar till utanför det lokala postkontoret, läser kallelsen som är uppsatt i fönstret och återvänder hem för att städa och packa. I likhet med tusentals andra japanska amerikaner - män, kvinnor och barn - har hon förvandlats till fienden, praktiskt taget över natten. Tillsammans med sin familj kliver hon på tåget som tar dem till ett interneringsläger i Utah. Där väntar barackerna, ökendammet, taggtråden och de många rädslorna.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

onsdag 4 december 2019

"Tennison" av Lynda La Plante

Författare: Lynda La Plante
Titel: Tennison
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 526
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Tennison
Översättare: Carla Wiberg
Serie: Jane Tennison 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 11 november 2019




Första meningen: Det var måndag eftermiddag och Jane satt på sin vanliga plats längst bak på övervåningen på buss 253 på väg längs Mare Street i Hackney.

Baksidetext
Som 22-årig, nyutexaminerad polis 1973 placeras Jane Tennison i problemdistriktet Hackney i östra London. I den manschauvinistiska polismiljön tvingas hon snabbt lära sig hantera chockerande situationer utan någon som helst hjälp eller sympati från sina överordnade. Snart blir Tennison involverad i sitt första mordfall.

Min kommentar
Jag vet att jag har sett några avsnitt av TV-serien I mördarens spår som Lydia La Plant har skrivit manus till. I serien är Jane Tennison huvudperson och trots att jag egentligen inte minns några detaljer ur de avsnitt jag har sett så tänker jag på Tennison som en ganska hård, kylig och avståndstagande person. Den här boken tar oss tillbaka till 1973, när Jane var nyutexaminerad och alldeles i början av sin karriär.

Det märks ganska tydligt att det här är en bok författad av någon som brukar skriva manus. Allting skildras väldigt detaljerat och gärna beskrivningar av vardagliga, helt ovidkommande saker, som hur man diskar, dukar, klär på sig... och så vidare. Nästan som att det är scener som beskrivs, allt från möbler och deras placering till minsta ansiktsuttryck på karaktärerna. Meningarna blir många gånger rena uppräkningar och satsstaplingar. Oftast låter jag mig sakta vaggas till lugn av all text, men ibland blir det faktiskt lite långrandigt. Det är också väldigt mycket tell och inte så mycket show, vilket jag inte alls gillar.

Referenserna till 70-talet är många och det är väldigt mycket flower power. Det sups friskt, både före och efter och till och med på jobbet. Även jargong och sexism, som nästan gör mig tokig, breder ut sig, men jag minns en del från 70-talet och så här var det. Det är lite naivt skrivet, men det andas verkligen 1973.

Det är inte bara ett brott som ska lösas här och jag tycker att det är väldigt snyggt kombinerat. Tyvärr blir det lite splittrat eftersom vi får följa ganska många karaktärer. Inte i skilda kapitel utan samtidigt. Det är många trådar, ibland blir det lite tungrott och berättelsen tappar ofta tråden i sina utvikningar. De två sista kapitlen ägnas åt att förklara allt som hänt och det är ett grepp som jag inte är överförtjust i.

Jag kommer egentligen inte nära någon av karaktärerna, trots alla detaljer av vad de gör och hur, för varför saknas. Jane är i alla fall mer än lovligt naiv, speciellt med tanke på att hon faktiskt är polis. Med allt som sker i Tennison så läggs grunden till hennes karaktär väldigt grundligt och jag tycker att den stämmer med det som jag minns från TV-serien.

Kommer jag att läsa fortsättningen? Ja, förmodligen, men jag har ingen större brådska.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Goodreads hade den 3,95 i genomsnitt (beräknat 2 546 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigSpännande
FörutsägbarKlurig
LångsamTempofylld
OrdbajsigFåordig
MysigSuggestiv
MåbrabokTankeväckande
RörigGenomtänkt
SorgligRolig

Andra som bloggat om Tennison: Lottens bokblogg, Annikas litteratur- och kulturblogg och Bokdamen.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

tisdag 3 december 2019

Tisdagstrion: Hej, mitt vinterland!

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Hej, mitt vinterland!.

Som vanligt så kommer jag inte på något självklart sätt att tolka temat, så jag har helt enkelt valt böcker som utspelar sig under vintern (även omslagen är ju faktiskt vintriga). Det blir kanske inte så mycket det mer positiva och vackra, lugna Hej, mitt vinterland! men det står ju faktiskt ingenstans...

1. Snögloben av Amanda Hellberg är fjärde delen om Maja Grå. Den utspelar sig i Oxford-trakten på ett vinterbröllop där någon mördas. Sedan kommer en snöstorm som isolerar både bröllopsgäster och utredare. Pusseldeckare? Jo, men med en dragning åt skräck.

2. Vinterfolket av Jennifer McMahon utspelar sig i en liten stad i Vermont där invånarna har blivit mer eller mindre vana vid underliga försvinnanden. Jag kallade den en skräckspökthrillerdeckare.

3. Nattfåk av Johan Theorin utspelar sig på Öland och är i mitt tycke den bästa boken i Ölandskvartetten. Precis så här vill jag ha mina spökhistorier.

måndag 2 december 2019

Film: The Mule (2018)

Titel: The Mule
Originaltitel: The Mule
Genre: Drama
Regissör: Clint Eastwood
Manus: Nick Schenk, Sam Dolnick (tidningsartikel)
Skådespelare: Clint Eastwood, Bradley Cooper, Laurence Fishburne, Michael Peña, Dianne Wiest
Utgivningsår: 2018
Produktionsland: USA
Längd: 116 min
Serie: -
Såg den på Netflix 8 november 2019





Handling
Earl Stone, en fattig och ensam man i 80-årsåldern, blir erbjuden ett jobb som chaufför. Det låter enkelt, men vad Earl inte vet är att han precis har tagit jobbet som knarkkurir åt den mexikanska kartellen. Han gör det bra – så bra att han får större leveranser och blir tilldelad en handler. Han är dock inte den enda som håller koll på Earl då han också hamnat på den hårdföre DEA-agenten Colin Bates radar. Även om pengar inte längre är ett problem så börjar så småningom hans tidigare misstag göra sig påminda, och det är osäkert om han hinner ställa allt tillrätta innan polisen eller kartellens torpeder hinner ikapp honom.

Min kommentar
Det är dags för ännu en bekännelse här på bloggen... Clint Eastwood är en av mina första och största favoriter bland skådespelare. Ända sedan jag såg Örnnästet i slutet av 70-talet så ser jag allt jag kan hitta med honom. Oavsett vad filmen handlar om. The Mule visste jag inte speciellt mycket om, egentligen bara att den handlar om en överårig knarkkurir. Att den är baserad på en sann historia visste jag inte.

Earl Stone är en typisk Clintan-karaktär; fåordig, egen, känslokall på ytan, kunde inte bry sig mindre om vad andra tänker, och den gör Clint Eastwood med bravur. Inte många slår honom på fingrarna där. Inte ens när han närmar sig 90 år. Han gör den här gubben så bra att jag faktiskt blir lite ledsen över att han ser så gammal ut. Lite kul är det att karaktären Iris, Earls dotter, spelas av Clintans verkliga dotter Alison. Laurence Fishburne, Bradley Cooper och Michael Peña spelar karaktärer som är alldeles för underutvecklade, men det är ju å andra sidan inte deras historia som berättas. I vilket fall så är de för bra/stora för de här skitrollerna.

Det finns många olika teman här; frånvarande fäder, åldrandet i en modern och främmande värld, rasism, men man går inte på djupet i något av dem. Dessutom är filmen lite av en roadmovie också. Tyvärr blir det lite gubbigt och även en aning gubbsjukt, men Clintan är alltid Clintan. Det finns ett litet stråk av humor som ofta lyser igenom, det gör att det inte blir för dystert. Tempot är långsamt, eftertänksamt och tyvärr blir det lite för utdraget. Dock blir det aldrig segt eller tråkigt.

Jag har ingen aning om vad The Mule vill ha sagt och den får mig inte att känna något, egentligen, men den är solid underhållning.



Letterboxd hade den 3,2 i genomsnitt (beräknat på 31 568 betyg).
IMDb hade den 7,0 i genomsnitt (beräknat på 78 954 betyg).
Jag ger den 3,5.


Filmen är
TråkigKlurig
RoligFörutsägbar
TrovärdigSnyggt foto
OsannolikSpännande
RomantiskFör lång
SorgligFör kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

söndag 1 december 2019

Smakebit på søndag: Selfies

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare som växelvis "drivs" av de norska bokbloggarna Flukten fra virkeligheten och Betraktninger. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Första advent. Minsann. Igår satte vi upp allt pynt som hör till och i dag ska vi äta julbord. Återigen ska jag bli mätt redan på sillen, men det gör inget. Köttbullar och skinka kan jag äta när som helst, men sill blir det i stort sett bara till jul.

Läsningen har gått oerhört trögt den senaste tiden. Jag vet inte om det beror på inte så bra böcker eller om jag bara är trött. Jag har i alla fall gott hopp om boken jag började på igår. Selfies av Jussi Adler-Olsen är sjunde delen om Avdelning Q och jag gillat större delen av de första sex.

Min smakebit är från sida 50:
"Rose!" Carl gjorde en bedömning av hennes simmiga blick. Hon hade sett trött ut länge, men var det här trötthet? Eller var hon bara på uselt humör?
    "Ja, du orkar säkert inte höra det här, men nu är tiden slutligen kommen då jag inte längre fint och ödmjukt tänker be dig färdigställa rapporten om Habersaatfallet. Jag har tiggt och bett dig om den minst tjugofem gånger och nu orkar jag inte påminna dig om den fler gånger, okej? Imorgon är det exakt två år sedan vi med June Habersaats död satte punkt för fallet. Två år, Rose! Kom in i matchen!"
    Likgiltigt ryckte hon på axlarna. Då var det ännu en av dessa dagar då hon lallade runt i sin egen värld och bara brydde sig om sitt.
    "Om du nu tycker det är så bråttom, herr Mørck, är det väl bara att sätta sig ner och skriva den själv, eller hur?" sa hon.