"Arvtagaren" av Christopher Paolini

Genre: Fantasy
Antal sidor: 889
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Inheritance
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Arvtagaren 4
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 april 2015






Första meningen: I begynnelsen fanns drakarna: stolta, vildsinta och oberoende.

Baksidetext
För inte så länge sedan var Eragon, drakryttaren, inget annat än en fattig bondpojke, och hans drake Saphira endast en blå sten i skogen. Nu vilar en hel civilisations öde på deras axlar.

Många månader av träning och slag har fört med sig både segrar och hopp, men också hjärtslitande förluster. Dessutom väntar fortfarande den svåraste utmaningen; de måste möta Galbatorix. Och när de gör det måste de vara starka nog att besegra honom. För om inte de kan, kan ingen. En andra chans existerar inte.

Ryttaren och hans drake har kommit längre än någon vågat hoppas. Men kan de övervinna den ondskefulla kungen och återinföra rättvisan i Alagaësia? Och till vilket pris?

Min kommentar
Böckerna om Eragon är otroligt tjocka. Den här sista är på nästan 900 sidor och det i kombination med att jag kanske inte varit alldeles överväldigad av de tidigare tre har gjort att den blivit stående oläst väldigt länge. Nu är den äntligen läst.

Boken börjar med en resumé, skriven ungefär som början av Bibeln. Tyvärr är detta inte något som Paolini alls klarar av. Det blir bara lite töntigt och aningens pompöst. Jag uppskattar ändå sammanfattningen för jag har ju naturligtvis glömt en hel del på de 2,5 år som gått sedan jag läste förra boken.

De invändningar jag haft mot de tidigare delarna har jag tyvärr fortfarande kvar. Det är så otroligt detaljerat att jag bara blir trött. Vid ett tillfälle ägnas fem sidor åt att berätta hur Eragon fixar till en bebis med gomspalt. Det är helt enkelt för många och för långa avsnitt där inget händer. Senare i boken kommer det tjugo sidor som handlar om en kamp mellan Roran och Barst, dessa tjugo sidor följs sedan av tio sidor om när Eragon slåss mot Murtagh. Det är tråkigt. Många sidor blir det också om det trista lägerliv som de lever mellan striderna. Det blir väldigt långsamt och jag blir uttråkad.

Precis som de andra böckerna är denna väldigt naivt skriven, hjältarna är hjältar i kubik, det är romantiskt, sentimentalt och faktiskt lite sliskigt och väldigt rosa-skimrande. Det är överdramatiskt och överdrivet. Nu är jag inte i riktigt rätt målgrupp och kanske hade jag uppskattat den mer i nedre tonåren.

Något som jag irriterar mig väldigt mycket på i den här boken är de olika längdmåtten; fot, tum och fjärdingsväg är inte några naturliga mått för mig och jag får hela tiden översätta dem. Dessvärre har jag inte den blekaste aning om hur lång en fjärdingsväg är. Och jag har fortfarande svårt för att överhuvudtaget förstå hur en stor drake kan springa omkring på gator och bland tält och rent allmänt röra sig bland folk utan att döda någon bara på grund av sin storlek.

Slutet blir inte alls som jag hade tänkt mig och jag blir lite besviken. Jag har hela tiden trott att Saphira och Törne skulle få ihop det.

Det är dock en fantastisk värld han har byggt upp, Paolini, och trots att det kanske låter som att jag inte alls gillar så tycker jag ändå om berättelsen. Bara inte alltid sättet den berättas på.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,1 (beräknat på 192 betyg).
På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 113 280 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Arvtagaren: Carolina läser, Bladvändaren och Elinas bokliv.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.