Veckans topplista: Skräck och annat otäckt

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Skräck och annat otäckt.

Åh, ett favorittema! Vilket tyvärr inte gör detta speciellt enkelt. Nu har jag plötsligt på tok för många att välja bland. Jag måste helt enkelt komma på något avancerat filter... Vad tycks om svensk skräck? Jag trodde inte jag hade så många att välja mellan där, men återigen hade jag fel.

1. Färjan av Mats Strandberg
2. Människohamn av John Ajvide Lindqvist
3. Demonologi för nybörjare av Caroline L Jensen
4. Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård
5. Mörkrädd av Andreas Roman

Film: Sing Street

Titel: Sing Street
Originaltitel: Sing Street
Genre: Dramakomedi
Regissör: John Carney
Manus: John Carney
Skådespelare: Ferdia Walsh-Peelo, Lucy Boynton, Jack Reynor, Mark McKenna, Ben Carolan
Utgivningsår: 2016
Produktionsland: Irland
Längd: 106 min
Serie: -
Såg den på C More 13 oktober 2017





Handling
I 1980-talets lågkonjunktursdrabbade Dublin blir Connor tvungen att byta skola, från en trygg privatskola till en ruffig kommunal skola i innerstan. Med sin äldre bror som mentor startar den egensinnige 15-åringen ett band. Connor börjar skriva sångtexter och glambandet hittar sitt eget sound. Han antar namnet Cosmo och lyckas övertyga den mystiska och supercoola Raphina att vara med i bandets musikvideor och försöker samtidigt vinna hennes hjärta.

Min kommentar
Ännu en gång har jag blivit nyfiken på en film/bok tack vare Lotten. Det känns bra att ha någon som rekommenderar sådant jag kanske inte hade sett/läst på eget initiativ. Även om det kanske är lite otäckt för den som rekommenderar :) Jag har haft den här filmen på min önskelista väldigt länge, men det blev aldrig så att jag beställde den. Därför blev jag extra glad när jag såg att den visades på C More.

Jag hade önskat mig fler scener med stadsbilder från Dublin, men jag förstår ju att det kan vara svårt att ordna eftersom filmen utspelar sig 1985. Förmodligen är inte allt sig likt 30 år senare. Däremot får musiken väldigt stort utrymme och för mig är det en bra grej. 80-talet hade den i särklass bästa musiken, så soundtracket är fantastiskt. Dessutom kommer det en liten dansscen som jag bara älskar. Jag är en sucker för sådana.

Huvudpersonen Conor blir jag väldigt glad i redan från början. Han är en väldigt försigkommen 15-åring och att starta ett band bara för att få en tjej att vara med i bandets videofilmer känns fullständigt normalt. Filmen är väl mestadels en feelgood, en väldigt charmig och gullig sådan, men lite svärta i form av brustna hjärtan, krossade drömmar och katolska präster förekommer också. Humorn är precis som jag vill ha den och det blir en del (igenkännande) skratt.

Skådespelarna är idel okända, förutom Aidan "Littlefinger" Gillen (som inte är speciellt sympatisk här heller). Jag kan ju ha lite svårt för barnskådespelare (i alla fall svenska sådana), men de här är både duktiga och charmiga. Det är nästan så att jag önskar att jag var med där.

Tyvärr tycker jag att filmen tappar lite mot slutet, jag vet inte varför, men det blev lite väl svulstigt där ett tag. Själva slutscenen blir lite väl mycket. En aning mer nedtonat hade funkat bättre för mig, men Sing Street är mycket bättre och mer äkta än den sedvanliga amerikanska high school-filmen och den förtjänar definitivt mer uppmärksamhet.



Filmtipsets estimerade betyg var 4 (beräknat på 242 betyg).
På IMDb hade den 8,0 i genomsnitt (beräknat på 59 426 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Mindfulness för losers

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Efter att halva oktober hade gått så var jag klar med alla de planerade böckerna så jag har läst helt planlöst de senaste veckorna. Eller nja, jag har försökt beta av en del recensionsexemplar och det var egentligen vad jag hade tänkt fortsätta med. Mitt behov av ljust och glatt blev dock för stort så i stället för ännu en mörk och dyster bok så blev det en Christoffer Holst. Mindfulness för losers är bara min andra av honom, men han är verkligen synonym med feelgood. Trots att det händer en del... ja, mest pinsamma saker. Faktiskt. Gott humör blir jag på i alla fall.

Min smakebit är vald med omsorg, jag tyckte det här var omåttligt kul, och den är från sida 74-75.

     - Så du har flytt hemifrån för att söka lyckan i Stockholm, är det så? Var kommer du ifrån? Du pratar en dialekt jag aldrig har hört förut. Är det Kiruna?
     - Jämtland.
     - Åh, så häftigt. Det låter så vackert, jag kan se det framför mig. Alla höga berg, alla lösa renar!
     - Det är inte riktigt så högt upp...
     - Vilken story. Tjejen som lämnade renarna för storstadens glitter. Wow, jag blir så inspirerad!

Läsplanering november 2017

Årets värsta månad är snart här och det blir bara tre planerade böcker i november. De är alla av det lite tjockare slaget så jag har mer gått på sidantal den här gången.

• Hus vid världens ände av Åke Edwardson. Hyllvärmare. Finish That Series Challenge.
• I det förflutna av Kate Morton. Boktolva.
• Vanmakt av Thomas Erikson. Hyllvärmare. Finish That Series Challenge.

"The Whiz Mob and the Grenadine Kid" av Colin Meloy

Författare: Colin Meloy (illustratör: Carson Ellis)
Titel: The Whiz Mob and the Grenadine King
Genre: Drama
Antal sidor: 448
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Balzer + Bray
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2017
Format: Manus
Källa: Bokhyllan
Utläst: 7 mars 2017




Första meningen: Before I tell you what Charlie Fisher saw, the incredible and beautiful thing he witnessed, and how it would set to motion a series of events that would change his life in a very dramatic way for a very long time, I should first explain to you who Charlie was and how he came to be sitting there in the Place Jean Jaurès in Marseille, France, on a warm Tuesday morning in April, 1961.

Handling
12-åriga Charlie befinner sig i Marseille och året är 1961. Han är ett ensamt barn, eftersom hans far flyttar runt i hela världen på grund av sitt jobb som konsul. Charlie tycker om att iaktta människor och hitta på historier om dem. Det gör han den där dagen när en ficktjuv stjäl hans fina reservoarpenna. I stället för att se den som förlorad springer han efter tjuven och övertalar denne att lära honom alla tricks. Han lär känna ett helt gäng med ficktjuvar och blir en av dem. Men är de helt ärliga mot honom?

Min kommentar
Den här boken påstås vara för barn mellan 8 och 12 år, vilket jag ställer mig högst frågande till. Språket är otroligt komplicerat och inget för den ovane läsaren. Orden i sig kanske inte är så svåra, men efter att ha läst och pluggat på engelska och tittat på engelska program på TV i flera decennier så var det mängder av ord jag aldrig hört tidigare. De flesta av orden har betydligt vanligare synonymer och faktiskt fanns inte ens alla med i Merriam-Webster. Till slut kändes det som att författaren bara var ute efter att briljera med sina fantastiska språkkunskaper.

Historien då? Nja, jag kan inte påstå att den grep tag i mig på något sätt. Efter en knapp femtedel så har jag egentligen helt tappat intresset. Jag försökte klura ut vad som egentligen var orsaken, men kan väl inte riktigt sätta fingret på det. En anledning är ju språket, naturligtvis, men främsta skälet är nog ändå karaktärerna. Jag får inte lära känna dem. Inte på något sätt. Det enda jag matas med är detaljer om en ficktjuvs tricks och en massa termer som har med "yrket" att göra.

Författaren använder också det där knepet med att prata direkt med läsaren, bland annat för att kommentera olika saker och ge en del historielektioner. Från början tyckte jag det kändes som ett bra grepp, men även det blev för mycket och långrandigt.

Sista femtedelen tar sig berättelsen något även om trovärdigheten minskar ännu ett snäpp, jag vet inte riktigt hur världen fungerade 1961, men att barn reser ensamma runt halva jorden känns inte sannolikt. Slutet i sig är väldigt förutsägbart, men bra.

Jag känner mig nog ganska tveksam till en bok som beskriver hur fräckt det är att stjäla, speciellt om den nu är för barn. Det blev lite svärta till slut, men i det stora hela så verkar det vara ett riktigt glamoröst "jobb" med härliga kompisar.

Boken är ju illustrerad också och även de signalerar att detta inte är en barnbok. Skulle mitt 10-åriga jag ha gillat den? Jag tror inte det, i alla fall inte om man ska gå efter vad jag läste då. Jag vet faktiskt inte till vem den är tänkt, men jag är säker på att den har en målgrupp. Det är bara inte jag.

Boktipset hade inget estimerat betyg och inga var heller satta.
På Goodreads hade den 3,97 i genomsnitt (beräknat på 38 betyg).
Jag ger den 2,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om The Whiz Mob and the Grenadine Kid: Har inte hittat någon.

Boken kan köpas på Adlibris.

Nytt igen

Tomten har nästan spelat ut sin roll. Det fortsätter att ramla in böcker i spridda skurar.

Kåda av Ane Riel spanade jag in redan i augusti när jag skulle göra i ordning listan på boksläpp i september. Den lät väldigt intressant. Och plötsligt låg den i hallen. Det känns som att den kommer att bli läst ganska snabbt. Tack till Modernista!

Hett i hyllan #115

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Vi hoppar fram till april 2014.

Den här våren var vi på hotellweekend i Växjö och fantastiskt nog så hade hotellet en bokbytarhylla. Efter att ha stannat där och tittat så många gånger att sambon började bli irriterad så hittade jag min pappas favoritbok; Quo Vadis av Henryk Sienkiewicz.

Jag var ju bara tvungen att byta till mig den. Sedan blev den ju givetvis stående oläst. Precis som nästan alla böcker blir hos mig. Nu har jag till min glädje upptäckt att jag faktiskt behöver en nobelpristagare till min höstbingobricka och detta är en av två sådana som finns i oläst mina hyllor. Den här känns kanske lite tung så vi får väl se, men det verkar som att jag verkar ha något slags förkortad och bearbetad version... Jag tyckte väl att den verkade lite tunn.

Så här beskrivs boken på baksidan:
Marcus Vinicius är en känd fältherre, han är tillbaka efter många år av strider i norra Europa. Precis utanför Rom så blir han stoppad på order av Nero att han inte får komma in i staden. Han tar sig in själv och får reda på de stora planer Nero har för att visa att makten är Roms. Han får sova hos sin vän där han träffar den underbart vackra Lygia. Hon är krigsfånge och gisslan men hon lever självmant hos Marcus vän som behandlar henne som sin egen dotter. Marcus blir upp över öronen kär i Lygia en kärlek som visar sig vara livsfarlig.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

Kommande böcker november 2017

Det känns lite som att bokfloden har avtagit, vilket ju är ganska skönt, men jag blir ju i stället orolig för att jag har missat något...

En ljusets lek av Louise Penny
Genre: Kriminalroman
Serie: Armand Gamache (7)
Antal sidor: 384
Utgivningsdatum: 2017-11-02
Förlag: Modernista

Från Bokus
"Hjärtan brister", hade Lillian Dyson omsorgsfullt strukit under i sin bok. "Det finns inga kärleksfulla relationer längre."

Men nu är Lillian själv död, hittad bland löjtnantshjärtan och liljor i Clara Morrows trädgård i Three Pines, mitt i festligheterna kring Claras soloutställning i Montreal. Kommissarie Gamache, chef för mordroteln vid Québec-polisen, kallas till byn, där han möts av den samlade konstvärlden - en värld full av nyanser, av ljus och skugga, en värld där ingenting är vad det först ser ut att vara. Inte ens när fakta börjar komma i dagen är Gamache helt säker på om det är sanningen - eller bara en ljusets lek.

Av någon, för mig, okänd anledning så har jag bara läst första delen i den här serien, men det står några här i hyllan och väntar på uppmärksamhet.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

---

Visselblåsaren av John Grisham
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 397
Utgivningsdatum: 2017-11-10
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Från Bokus
Man förväntar sig att domare ska vara moralens väktare, att de ska arbeta för rättvisa och demokrati. Man förväntar sig att en domare ska vara lagbokens förlängda arm och alltid sätta rättvisa i främsta rummet. Vad händer när en domare börjar använda lagen för sitt eget syfte, när en domare visar sig vara mutbar?

Advokaten Lacy Stoltz arbetar för en myndighet i Florida som undersöker juridisk brottslighet. Hon är inte en polis, men hennes arbete består ofta i att undersöka när misstag eller brott har begåtts inom domstolssystemet. En dag får Lacy ett märkligt tips, någon känner till att en av Floridas mest oantastliga domare tar emot mutor. När Lacy börjar gräva i tipset visar det sig att det finns en utbredd organiserad brottslighet som rör allt från casinoverksamhet till husbyggen till olaglig arbetskraft i denna idylliska solskensstat. Men hur kommer man åt brotten när allt kontrolleras av lagen själv?

John Grisham är auto-buy så att...

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

---

De saknade av Thomas Rydahl
Genre: Kriminalroman
Serie: Erhard Jörgensen
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2017-11-07
Förlag: Bokfabriken

Från Bokus
Solen skiner på semesterön Fuerteventura och eremiten Erhard Jörgensen lever ett lugnt liv och pysslar om sina getter. Han kan inte längre köra taxi eller spela piano, så han försörjer sig genom att hitta bortsprungna hundar och stulna mopeder. Men för att fly ensamheten tar han ett jobb som ingen annan vill ha, och riskerar då allt.

Kontinenten Afrika kämpar med ekonomisk instabilitet och tusentals flyktingar försöker ta sig till Europa, många genom Fuerteventura. Samtidigt anländer ett tv-team till öns lilla flygplats för att spela in ett avsnitt av reality-serien De saknade, med målet att hitta den kända Les pappa. Men hon vill hellre hitta sin far död än levande, och Erhard vill inte bli hittad överhuvudtaget. Le är dessutom en opålitlig kvinna med en förkärlek för piller, och en vana att få som hon vill.

Ännu en gång finner Erhard sig intrasslad i ett mystiskt fall där han tar sig vatten över huvudet för att finna sanningen.

Tvekar lite om den här serien, men lite nyfiken är jag allt.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

---

Sjusiffrigt av Anna Karolina
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2017-11-15
Förlag: Bookmark Förlag

Från Bokus
Ensen kväll kidnappar Julia, Carla och Nikolina en ung miljardär. De är noggrant planerade, stenhårda och effektiva. Ingenting kan gå fel.

Men när lösensumman uteblir tvingas de till nya brott

Allt kompliceras ytterligare när miljardären hamnar på sjukhuset där Julia är läkare. Hon faller handlöst för sin patient.

Under tiden arbetar sig polisen allt närmare kidnapparna, men har svårt att tro att det är kvinnor som ligger bakom de råa brotten.

Tydligen inte en i serien om Amanda Paller, men jag vill hemskt gärna läsa den ändå.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

---

Systrarna av Claire Douglas
Genre: Thriller
Serie: -
Antal sidor: 368
Utgivningsdatum: 2017-11-15
Förlag: Louise Bäckelin Förlag

Från Bokus
Det är två år sedan Abis tvillingsyster Lucy omkom i en tragisk bilolycka. Abi, som körde bilen, är nedbruten av sorg och skuld när hon flyttar till Bath för att försöka gå vidare i livet. Vart hon vänder sig tycker hon sig se Lucy, men det visar sig alltid vara någon annan. En dag möter hon Bea som är rena avbilden av Lucy och hennes tvillingbror Ben. De blir nära vänner och Abi flyttar snart in i deras exklusiva kollektiv.
Men när Abi blir förälskad i Ben så är Bea inte lika trevlig längre. Hon anklagar Abi för att ha stulit ett armband. Och plötsligt börjar märkliga och oroväckande saker hända. För det är väl inte bara inbillning?

Jag har ju ännu inte läst hennes förra bok, men...

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

---

Pojken på bron av M R Carey
Genre: Skräck
Serie: Flickan med gåvorna (2)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2017-11-01
Förlag: Ordfront Förlag

Från Bokus
Det var en gång en mycket intelligent pojke. I ett land förlamat av skräck. Människorna trodde att pojken kunde rädda dem, så de öppnade grindarna och skickade ut honom i den ödelagda världen. Där monstren fanns.

Tio år har gått sedan det ofattbara skedde. Sedan smittan spred sig som en löpeld och utplånade stad efter stad. Det enda som finns kvar därute är de andra. De hungriga.

I ett sista försök att finna ett botemedel ger sig några överlevande forskare ut på en farlig resa. Deras färdmedel är ett laboratorium på hjul, utrustat med pansar och vapen för att hålla undan horderna av hungriga som sätts i rörelse så fort de känner lukten av människa. Med ombord är också Ste phen Greaves, en femtonårig autistisk pojke med ovanligt hög intelligens. En dag gör de en chockerande upptäckt en grupp vilda barn som tycks vara hälften hungriga, hälften mänskliga. Kan barnen vara nyckeln till ett botemedel?

Jag har bara kommit så långt att jag har köpt Flickan med gåvorna. Pojken på bron är en prequel, så kanske borde den läsas först...

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

---

Purebred - Herrefolket
Genre: Science fiction
Serie: Purebred (2)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2017-11-06
Förlag: Fusce Förlag

Från Bokus
?

Andra delen i den dystopiska YA-trilogin.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokus och cdon.

"Den som glömmer" av Arnaldur Indriðason

Författare: Arnaldur Indriðason
Titel: Den som glömmer
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 297
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Kamp Knox
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 12
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 14 oktober 2017




Första meningen: En vass vind drog över Miðnesheiði.

Baksidetext
1979. En kropp hittas flytande i en avlägsen damm ute på lavafältet. En amerikansk militärbas är det enda som ligger i närheten. Liket tycks på något vis höra ihop med basen, men amerikanerna är inte intresserade av att samarbeta med den isländska polisen och kriminalpolisen Erlendur Sveinsson och hans kollegor får istället ta andra vägar för att skaffa sig information om fallet.

Samtidigt kan Erlendur inte släppa tankarna på den artonåriga flicka som försvann en mörk vinter för över tjugofem år sedan.

Min kommentar
Det var ganska många år sedan (nästan exakt sju, faktiskt) jag läste den första boken i den här serien och även om jag kanske inte har varit stormförtjust i dem alla tolv så har de här böckerna alltid varit ett välkommet avbrott i den hektiska tid vi lever i. För att inte tala om den fantastiska miljön.

Faktiskt är det lite så att jag saknar miljön i den här boken. Jag tycker inte alls att det är så mycket som det brukar vara. Visst, det är en liten lerpöl (som är konstgjord) och en och annan blink av det stora berget vid Reykjavik, men sedan är det inte så mycket mer. För det mesta tycker jag att det springs runt på den där amerikanska basen.

När jag läste vad jag hade skrivit om förra boken, Nätter i Reykjavík, så märkte jag att jag hade reagerat på exakt samma saker i denna, när det gäller språket. Jag kan inte komma ihåg att jag har haft ont av det förut, men dialogerna är i det närmaste usla. Poliserna ställer konstiga och ologiska frågor (som den om vart på Grönland den amerikanska soldaten skulle, som om det skulle finnas fler alternativ). Reaktionerna är också väldigt underliga. Kvinnorna känns som hysteriska våp, som plötsligt börjar skrika otidigheter åt varandra och männen känns som imbeciller. Kanske var detta naturligt på Island i slutet av 70-talet, men märkligt är det i alla fall.

Erlendur, som är ung och hyfsat nybakad kriminalare, är precis lika butter och envis som när han blir äldre. En riktig dysterkvist, kan man säga. Jag kan tycka att även han ställer märkliga frågor, kommer till underliga slutsatser och reagerar konstigt. Men det är ändå ganska kul att träffa honom som ung. Han verkar inte förändras speciellt mycket.

Det som var det riktigt intressanta i den här boken var konflikten mellan islänningar och amerikaner. När jag var på Island för några år sedan så fanns det fortfarande kvar massor av spår av den amerikanska militären. Jag uppfattade det som att islänningarna var lite stolta över "samarbetet", men så verkar det inte alls ha varit om man ska döma efter den här berättelsen. Ordet "ockupation" nämndes till och med och de verkar inte ha gillat varandra speciellt mycket.

Även som tidsdokument är Den som glömmer intressant. Det är ju 1979 och här finns inga mobiler utan man fick vackert sitta och vakta telefonen om man väntade samtal, ringa från telefonkiosker och krypa till grannen för att larma om man råkade bli skadad i ett hus utan telefon. Och matvanorna... jag vet inte riktigt vad jag ska säga om dem, men jäst rocka med stekt fårister finns på menyn.

Som vanligt är tempot långsamt och sävligt, det händer inte speciellt mycket. Inga dramatiska och våldsamma mord, inget blodsplatter och inälvor. Det är faktiskt ganska skönt. Framför allt så känns det trovärdigt.

Jag vet inte om detta är den sista boken om Erlendur och om jag ska vara helt ärlig så förstår jag nog egentligen inte de här tre senaste, som alltså är prequels. Jag har alltid haft lite svårt för det, både när det gäller böcker och film. Det är lite som att idéerna har tagit slut, men man vill fortsätta att krama ur de sista dropparna ur en karaktär. Faktum är att jag lite hoppas att både jag och Arnaldur är färdiga med Erlendur nu.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 och genomsnittet 3,1 (beräknat på 54 betyg).
På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 1 715 betyg).
Jag ger den 3,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den som glömmer: Bokdamen, Bokstunder och Bokhyllan.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Veckans topplista: Ovanliga platser

Tisdag igen. Veckans värsta dag, men något som gör den lite roligare är Veckans topplista som Johannas deckarhörna startat upp.

Veckans tema: Ovanliga platser – de där böckerna som utspelar sig någonstans som vi inte läser om så ofta.

Ja, det här är ju också lite knepigt. Det finns ju mängder av platser som jag inte läser om så ofta och det är väl det jag måste utgå från då. Självklart är ju Sverige, England (och ja, jag menar verkligen det landområde som kallas England) och USA är diskvalificerade. Liksom Norge och Danmark. Sedan borde det ju vara fritt fram. Jag har i alla fall utgått ifrån Genrer och länder-listan här till höger :)

1. Torsdagsänkorna av Claudia Piñeiro (Argentina)
2. Stål av Silvia Avallone (Italien)
3. Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami (Japan)
4. Den osynlige väktaren av Dolores Redondo (Spanien/Baskien)
5. Bastarden från Istanbul av Elif Shafak (Turkiet)

TV-serie: The Fall - Säsong 1

Titel: The Fall
Originaltitel: The Fall
Genre: Crime
Skapad av: Allan Cubitt
TV-bolag: RTÉ One
Skådespelare: Gillian Anderson, Jamie Dornan, Bronagh Waugh, John Lynch, Niamh McGrady
Premiär: 2013-05-13
Produktionsland: UK
Antal avsnitt: 5
Avsnittslängd: ca 55 min
Såg den på DVD oktober 2017





Handling
Belfast skakas av en rad brutala mord och Metropolitanpolisen skickar över kommissarie Stella Gibson för att driva utredningen. Under hennes befäl börjar den lokala polisen vända på varje sten för att stoppa den seriemördare som håller staden i ett skräckvälde.

Min kommentar
Den här boxen fick jag för drygt två år sedan, jag tror att det var någon som rekommenderade den, men jag kan inte alls komma ihåg vem i så fall. Av någon anledning så hade jag i alla fall fått för mig att det skulle vara något övernaturligt, men det var det inte.

Efter första avsnittet var jag nästan redo att ge upp (nej, vem försöker jag lura, så gör inte jag), jag tyckte inte om den alls. Främst beroende på att det var extremt hoppigt med vad som verkade vara mängder av olika trådar utan att ge någon som helst förklaring till vilka alla dessa människor var och på vilket sätt de var relaterade. Det blev i alla fall oerhört rörigt alltihop.

Till slut lyckades serien övertyga mig ändå. Jag vet inte riktigt när eller varför det vände, men detta är bra. Speciellt så gillar jag huvudpersonen Stella Gibson. Hon bryr sig inte i en sekund om vad andra tycker och hon är alltid effektiv och kylig. Bäst av allt, hon är allt detta utan att vara otrevlig. Gillian Anderson, som spelar Stella, gör en väldigt bra brittisk accent. I mina öron. Så bra att jag faktiskt var tvungen att kolla upp om hon eventuellt är brittisk. Det är hon inte.

Gärningsmannen, som inte är okänd för tittaren, är en rejält osympatisk person med klara psykotiska drag. Det som gör honom extra otäck är hans yrke, men vilket det är får du inte veta av mig. Jamie Dornan som spelar Paul Spector gör det väldigt övertygande, jag blir nästan lite rädd för honom.

Serien utspelar sig i Belfast och det får väl betraktas som en lite udda miljö. Jag har i alla fall inte sett speciellt mycket därifrån. Man får egentligen inte se särskilt mycket från utomhusmiljön, så i stort sett hade den kunnat utspela sig var som helst.

Det händer en del ologiska saker och jag vet att jag reagerar ordentligt ett par gånger. Tyvärr skrev jag inte upp vad som gjorde det och nu minns jag inte. Det som stör mig mest är i alla fall att det verkar som att det ska finnas en tråd här som ska löpa parallellt genom flera (alla?) säsonger. Måste verkligen alla serier ha det nu? Jag tycker det är riktigt tråkigt.

För mig kom det lite som en överraskning att det faktiskt är fler säsonger, men det är en bra grej. Britter kan det här med TV-serier.

Säsongsavslutning: [spoiler]Polisen är mördaren på spåren, han ringer Gibson och försöker skrämma henne. I stället är det han som blir skärrad. Han flyr med familjen, som han har ljugit för. Det är ju marginellt bättre att vara otrogen än att vara en märdare.[/spoiler]



På TV-serier.nu hade säsongen 4,5 i genomsnitt.
På IMDb hade hela serien 8,2 i genomsnitt (beräknat på 51 622 betyg).
Jag ger säsongen 3,5.

Serien är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Serien kan köpas på cdon och discshop.

Film: Alien: Covenant

Titel: Alien: Covenant
Originaltitel: Alien: Covenant
Genre: Science fiction
Regissör: Ridley Scott
Manus: John Logan, Dante Harper
Skådespelare: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride, Carmen Ejogo
Utgivningsår: 2017
Produktionsland: USA
Längd: 122 min
Serie: -
Såg den på blu-ray 6 oktober 2017




Handling
När besättningen på rymdskeppet Covenant är på väg till en avlägsen planet i den bortre delen av galaxen, upptäcker de att vad de tidigare trott varit ett outforskat paradis i själva verket är en mörk och farlig värld. De tvingas fly från ett hot mer skrämmande än de någonsin kunnat föreställa sig.

Min kommentar
Jag minns ju med fasa både första och andra Alien-filmerna, dessa klassiker inom sci-fi/skräck och jag har envist tittat vidare på varenda film som kommer. Trots att jag inte alltid har gillat och trots att detta universum har blivit mer och mer förstört. Den här Alien-filmen är egentligen en fortsättning på Prometheus, men av någon anledning så heter den inte Prometheus 2, utan här har man valt att knyta an till Alien-filmerna i stället.

Tydligen är jag inte tillräckligt stort Alien-fan för att ha alla de här olika filmerna klart för mig, som i vilken ordning de egentligen kommer, men det är ganska tydligt att denna ligger före första Alien-filmen tidsmässigt. Här får man nämligen alla förklaringar, närmast idiotförklarande sådana, till allt. Som i alla fall inte jag vill ha. Nu finns inte längre någon som helst mystik kvar, vilket förstör alla de andra filmerna. Man behöver faktiskt inte få allt förklarat för sig, en del vill man kanske gå och grunna på.

En av de stora frågorna som jag har kvar efter att jag har sett klart är vad den här filmen egentligen vill vara. Filosofisk och djup? Science fiction? Skräck? Den misslyckas egentligen med allihop, men den är ändå hyfsat underhållande och tillräckligt bra för att de två timmarna ska gå ganska snabbt. Jag tycker att filmen, som en Alien-film, är lite menlös. Kanske mest i betydelsen att jag tycker att den känns onödig.

Som vanligt så vimlar det av korkade karaktärer och jag blir lite deprimerad över att det tydligen aldrig kommer att förändras. Eller är det kanske bara korkade människor som ger sig ut på koloniseringsuppdrag år 2104? Eller finns det kanske bara korkade människor i framtiden? Dessutom är filmen sjukt förutsägbar, jag kan inte för mitt liv gissa om det är meningen eller ej.

Jag tycker ändå att Alien: Covenant är sevärd. Om man nu som jag är ett tillräckligt stort Alien-fan. Annars kan man nog hellre låta bli den.



Filmtipsets estimerade betyg var 3 (beräknat på 979 betyg).
På IMDb hade den 6,5 i genomsnitt (beräknat på 159 491 betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Tråkig		Klurig
Rolig		Förutsägbar
Trovärdig		Snyggt foto
Osannolik		Spännande
Romantisk		För lång
Sorglig		För kort

Filmen kan köpas på cdon och discshop.

Smakebit på søndag: Jag hör sirenerna på gatan

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I stort sett inte ett enda ord har blivit läst hittills under helgen. Här har var det kalas igår och min mamma och syster kom redan i fredags så det har mest varit socialt umgänge. Det är minsann trevligt det också. I dag hoppas jag få läst lite, men det finns ju en del annat att göra.

Boken jag läser nu är andra delen i serien om Sean Duffy av Adrian McKinty, Jag hör sirenerna på gatan. Det är 1982 och vi befinner oss i Belfast. Mitt bland bomber och skjutglada grupperingar. Det är fullt av referenser till musik, TV-serier, händelser och jag gillar så mycket.

Min smakebit är från sida 113-114, ett stycke som på ett väldigt bra sätt beskriver stämningen.

Medan vi kör genom de sjudande bostadsområdena hälsar befolkningen där oss välkomna genom att kasta mjölkflaskor fyllda med urin från höghuskvarter och platta hustak. Om det hade varit natt eller om det rått spänning i området av någon anledning, skulle förstås brinnande vodkaflaskor fyllda med bensin ha kommit flygande åt vårt håll.

"En hemlig plats" av Tana French

Författare: Tana French
Titel: En hemlig plats
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 568
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The secret place
Översättare: Klara Lindell
Serie: Dublin Murder Squad 5
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2016
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 oktober 2017




Första meningen: Det är en låt som går på radio hela tiden, men Holly lyckas aldrig uppfatta mer än brottstycken av den.

Baksidetext
Fotot visar en leende tonårskille. Över hans blå t-shirt har någon omsorgsfullt klistrat fast utklippta bokstäver: Jag vet vem som dödade honom.

Det har gått ett år sedan Christopher Harper hittades ihjälslagen på den välklippta gräsmattan innanför murarna på flickinternatet St Kilda's. Chris var sexton år och elev på pojkskolan i närheten. Nu dyker en av tjejerna på St Kilda's, Holly Mackey, upp på polisstationen med ett foto på Chris i handen. Holly säger att hon hittat bilden på internatskolans anslagstavla, där eleverna sätter upp lappar med sina hemligheter. Hennes historia ger nytt liv åt fallet och kriminalaren Stephen Moran ser sin chans att äntligen klättra i graderna. Men för att lyckas måste han samarbeta med Antoinette Conway: kantig, illa omtyckt och utstött bland de manliga kollegorna på mordroteln. Och han måste tränga sig in i den slutna och laddade världen på internatet.

Min kommentar
Det är lite lustigt med Tana French. Jag var beredd att ge upp henne efter att jag hade läst den första delen i den här serien. Andra bokbloggare övertygade mig om att ge henne en andra chans. Efter att nu ha läst ut femte delen så är jag väldigt glad för att jag lät mig påverkas.

I nästan hela boken befinner vi oss på en internatskola, vilket jag har förstått är en riktigt populär miljö för somliga. Jag har inga egentliga preferenser i det här fallet. Trots sina nästan 600 sidor så utspelar sig allt på en enda dag. Eller nja, halva boken handlar om "då", allt som ledde fram till mordet, som utreds i den andra halvan.

En av eleverna på internatskolan har vi träffat på i en tidigare bok, det är ingen mindre än Frank Mackeys dotter Holly. Hon och hennes tre rumskamrater och ytterligare fyra tjejer är huvudpersoner. De är runt 16 år allihop och deras röster är väldigt annorlunda. Det är mycket "OMG" och liknande, vilket i mina öron gör dem väldigt trovärdiga. Jag kan riktigt höra dem inuti i mitt huvud.

Den ena av de utredande poliserna, Stephen Moran, är jag helt säker på att jag har träffat tidigare, den andra Antoinette Conway är helt ny. Conway är helt klart en ny favorit. Hon är bufflig, skarp och gör som hon själv vill. Förmodligen skulle hon allvarligt skada den som kallar henne för Antoinette. Henne vill jag läsa mer om.

Detta är en väldigt tragisk berättelse om vänskap, om att höra till och vad man kan vara beredd att göra för att vara en del av något. Tempot är långsamt och det är ingen actionspänning alls. Däremot är det en hel del psykologisk spänning. Texten fullkomligt vibrerar. Jag är helt trollbunden. Ända tills det plötsligt dyker upp något som ju måste vara magi. Vad hände där, liksom? Det blev bara fjantigt alltihop. Tack och lov så är det bara korta stycken, men jag tappade lite intresset där. Tyvärr så är boken på tok för lång. Efter runt 400 sidor blir jag lite less och uttråkad och vill komma vidare, men det stampas lite på samma fläck efter det.

Läsningen hjälps inte av att kapitlen är evighetslånga och i stort sett helt utan lämpliga ställen att pausa på. Det gör att jag många gånger måste sluta läsa innan jag egentligen vill. Att sluta mitt i texten är inte ett alternativ. Vägen till upplösningen är klurig, eller det är i alla fall många villospår och det gäller att inte tappa fokus. Lite irritationsmoment finns ju, naturligtvis. Frank Mackey, som dyker upp, gör mig nästan vansinnig när han kallar sin 16-åriga dotter för stumpan och talgoxen. Dessutom blir det väldigt mycket "jag sa", "hon sa" och så vidare. Det blev så mycket att jag faktiskt störde mig på det.

För övrigt så håller jag inte alls med Sunday Times blurb om att detta ska vara minst lika bra som Donna Tartts Den hemliga historien. En hemlig plats är väldigt mycket bättre. Den bästa av French, i mitt tycke.

Detta var den sista boken i den här serien som jag hade stående hemma och, vad det verkar, den sista som har släppts på svenska. Jag hoppas verkligen att nästa del, The Trespasser, översätts också. Den handlar nämligen om min nya favorit, Antoinette Conway.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,9 och genomsnittet 3,4 (beräknat på 56 betyg).
På Goodreads hade den 3,83 i genomsnitt (beräknat på 5 007 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En hemlig plats: Johannas deckarhörna, Fantastiska berättelser och Lion's Library.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

Helgfrågan v 42 (19 - 22 oktober)

Helgen närmar sig med stormsteg och då är det så klart tid för Mias Helgfrågan. Det är en bra start.

Veckans fråga är: Vad tycker du en bra recension ska innehålla?

Egentligen så har jag inte speciellt höga "krav" på recensioner, men jag vill väldigt gärna veta varför recensenten gillade/inte gilllade. Ett simpelt "den var bra" eller "den var dålig" räcker inte för mig. Det har hänt flera gånger att jag har läst en negativ recension och ändå blivit lockad, eftersom det som den här personen inte gillade är precis vad jag går igång på. Och tvärtom, givetvis.

Ett sifferbetyg vill jag gärna se också, speciellt om det handlar om en bok som jag ännu inte har läst, men som jag förmodligen kommer att läsa. Då vill jag inte veta något alls om själva innehållet eller hur det har tolkats, jag vill bilda mig en egen, förutsättningslös, uppfattning när det är dags.

Hett i hyllan #114

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Det är vår 2014.

För snart sex år sedan läste jag den svenska fantasyn Ondvinter av Anders Björkelid och även om jag nu inte var helt lyrisk så tyckte jag att den var tillräckligt bra för att fortsätta läsa. För naturligtvis är ju detta en serie. Berättelsen om Blodet består av fyra böcker.

Jag lyckades få tag i de två efterföljande delarna (Eldbärare och Förbundsbryterskan) då i mars 2014, men av någon anledning läste jag dem inte. Sedan tyckte jag att jag ju kunde ha med serien i min avsluta-serier utmaning, men då saknade jag ju sista delen, som visade sig vara inte helt lätt att hitta. Till slut lyckades jag hitta den på årets bokrea, men den får inte vara med här. Den är ju inte hyllvärmare. Än.

Nu har jag skrivit upp serien på långa listan inför nästa års Finish That Series Challenge. Vi får väl se om den får vara kvar där.

Vad serien handlar om? Jo...
Tvillingarna Wulf och Sunia lever ett fridfullt, men slitsamt liv på en gård, tillsammans med sin far. En helt vanlig dag när Wulf och Sunia är ute och jagar så fångar de en vessla. De tror i alal fall att det är en vessla, men det är en förklädd vätte. Vätten lyckas övertala tvillingarna att låta honom gå och i gengäld ger han dem en gåva, något som verkar vara en dikt.

Mysteriet tätnar och främlingen som kommer till gården för att tala med deras far, på ett främmande språk, spär på det ytterligare. Frågorna blir fler och fler och tvillingarnas kamp mot Kylan som tränger in i människornas själar och fryser hela världen kan ta sin början.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Oceanen vid vägens slut" av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Titel: Oceanen vid vägens slut
Genre: Fantasy
Antal sidor: 219
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The ocean at the end of the lane
Översättare: Kristoffer Leandoer
Serie: -
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2015
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 4 oktober 2017




Första meningen: Jag hade svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor: kläder som jag i vanliga fall kände mig obekväm i, som om jag hade på mig en stulen uniform, eller klätt ut mig till vuxen.

Baksidetext
En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.

Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann. Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid.

Min kommentar
Jag har hört så otroligt mycket om Neil Gaiman, nästan bara bra saker. Till slut så blev nyfikenheten för stor och den här boken slank ner i varukorgen på bokrean 2015. Sedan blev den stående där och jag fortsatte höra bra saker om Neil Gaiman. I år tog jag med Oceanen vid vägens slut på min boktolva, så den helt säkert skulle bli läst.

Det här blir inte på något sätt ett inlägg som är lätt att skriva. Jag tror att det är bra om man inte vet för mycket om den här boken när man läser den. Om det nu mot förmodan skulle finnas någon kvar som inte har läst den. Jag hade i alla fall ingen som helst aning om vad jag hade att förvänta mig. Överraskningen var total. Lite som ett hårt slag i huvudet. Fast på ett fint sätt.

Jag brukar ha svårt för barn som berättare, men det är inget som jag ens funderar över här. Precis så här var det, i alla fall när jag var liten. Det handlar lite om barndomens magi, när inget var underligt, knappt fick en att lyfta på ögonbrynet. Allt gick under kontot "magiskt" och bara accepterades. Jag kan verkligen känna igen mig i denna namnlösa pojke.

Pojkens föräldrar stämmer ganska bra med hur det var på 70-talet, man fick helt enkelt, oftast, klara sig själv. Och det gjorde man också. Nu var den här pojkens föräldrar lite värre än genomsnittet, men ändå. Det hindrar mig inte från att bli ledsen över deras sätt att se på, till exempel, husdjur.

Berättelsen är en magisk saga, sedd genom en vuxen mans barnögon. Det är barnets lite obegripliga och förvanskade minnen, som med en vuxens ögon får en annan innebörd. Jag saknar nog barnets sett att se på saker och ting. Lite.

Det är stämningsfullt, lågmält och känns nästan lite mysigt, trots alla hemskheter som händer. En scen (den med masken och foten, för dig som har läst) fick mig att vrida mig lika mycket som masken. Så äckligt. Det där kommer att leva kvar hos mig väldigt länge. Precis som mycket annat.

Boken är underlig, minst sagt, men inte alls på något dåligt sätt. Jag är i alla fall trollbunden. Den är tydligen kategoriserad som fantasy, men jag skulle nästan rösta mer på skräck. Eller saga. Med skräck. I Sverige har den av någon anledning klassats som ungdomsbok (tonår), men jag tycker nog inte att den är det. I så fall inte bara det. Enligt författaren själv så är det en vuxenbok.

Det är imponerande att få ihop en sådan här berättelse på så få sidor. Ett tips till andra, mer långrandiga, författare kanske. Det kommer definitivt att bli mer Gaiman för mig.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 och genomsnittet 3,7 (beräknat på 270 betyg).
På Goodreads hade den 3,99 i genomsnitt (beräknat på 343 794 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Oceanen vid vägens slut: C.R.M. Nilsson, Bokhyllan och aldrig bara ord.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.