Film: Weapons (2025)

Titel: Weapons
Originaltitel: Weapons
Genre: Skräck
Regissör: Zach Cregger
Manus: Zach Cregger
Skådespelare: Julia Garner, Josh Brolin, Alden Ehrenreich, Amy Madigan, Benedict Wong
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på HBO max 14 november 2025





Handling
Klockan 02:17 på en onsdagsmorgon vaknade 17 barn i sina sängar, gick ner för trappan, öppnade ytterdörren, och sprang ut i natten. De kom inte tillbaka.

Klassens lärare blir snabbt anklagad av anhöriga för att hemlighålla något, men hon försäkrar att hon vet precis lika lite som alla andra.

Min kommentar
I november passar det bra med skräck, tycker jag. Då är det ingen sol som lyser in på TV:n och förstör stämningen. När jag la märke till Weapons så visste jag inte vad det var för typ av film, men av någon anledning så ratade jag den. Sedan hörde jag mer och mer om den och tyckte att jag kanske får ge den en chans. Den blev fredagsfilmen.

Uppbyggnadsfasen här är väldigt lång och det är väl egentligen den, den första timmen, som är bäst. Då vet man egentligen ingenting. Sedan avslöjas allt och filmen byter karaktär. Då blir den mer eller mindre som många andra filmer i genren. Dock inte riktigt lika utflippad, eller så beror det på sättet den berättas. I början undrade jag nästan om det verkligen var en skräckfilm. Det var det.

Vi får följa fem karaktärer, som berättar en i taget. Jag gillar det, historierna krokar i varandra på ett riktigt bra sätt. Skådespelarna är generellt väldigt bra, till och med barnen, och de har en bra kemi. De är trovärdiga, kort sagt. Kul att se Julia Garner, det var ett tag sedan. Även här ser hon ledsen ut hela tiden. Och allvarlig talat, den där mostern hade skrämt skiten ur mig i verkligheten (också).

Logiken brister i vissa avseenden. Det är en del saker som jag undrar över, somligt förklaras. På sätt och vis, men inte tillräckligt tillfredsställande. Å andra sidan så hör ju inte logik direkt till tema och genre.

Framför allt så är det kul att se en skräckfilm som är otäck utan att använda sig av billiga trick. Faktum är att det är kusligt att sitta och vänta på jump scares och så kommer de inte. Läskigare än när de faktiskt kommer. Ganska ofta så används tystnad för att förstärka otäcka scener, i stället för "spännande" musik. Det funkar så bra. Även den svarta humorn fungerar överraskande bra.

Weapons är en väldigt obehaglig, annorlunda och kreativ skräckfilm. Det är en ganska oblodig historia, tack och lov inget splatter. Man får själv föreställa sig det av bilderna man ser. Vilket ju faktiskt är mycket läskigare.


På Letterboxd hade den 3,7 i genomsnitt (beräknat på 2 030 347 betyg).
På IMDb hade den 7,5 i genomsnitt (beräknat på 239k betyg).
Jag ger den 4,0.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Smakebit på søndag: Jul på Katthotellet

En smakebit på søndag är ett stående inslag bland bokbloggare, men just nu verkar vi vara lite husvilla. Vår ordinarie samlingspunkt tycks ha försvunnit, men jag tänker att jag fortsätter med att varje vecka bjuda på ett stycke i boken jag läser.

Ännu en vecka har gått och här är nog mer höst än vinter. Det är mörkt, regnigt och blåsigt, med en temperatur på så där 5-6 plusgrader. November har liksom bara fortsatt. I fredags var vi och åt julbord på Grand här i Lund. Vi har aldrig ätit det där förut, eftersom deras priser känns som fantasipriser, men nu hittade vi en snålsittning som var 200 kronor billigare 🙂 Det var inte något överflöd av mat, men det som fanns där var väldigt vällagat och gott. Sillen var dock en besvikelse, eller snarare antalet att välja på.

Just nu är det bara julböcker som gäller (vi får se hur länge jag mäktar med det) och jag har kommit till Jul på Katthotellet av Jessika Devert. Tredje och kanske sista delen om Katthotellet och människorna på Räkholmen. Lite småmysigt är det allt, men jag undrar jag om det någonsin har varit en så kall och vit december i de trakterna som det är i boken.

Min smakebit är från sida 494-495 i e-boken:

Jonna satte en pepparkaksdeg och medan kaffekokaren puttrade plockade Esmin fram frukost. När degen var klar lade hon den på bänken för att vila. Senare skulle den formas till grisar och granar.
    "Andra advent redan, gud vad fort det går", sa Jonna och tog fram Ipren ur skåpet bredvid kylen. "Vill du ha en tablett?"
    "Nej, jag är okej. Bara lite trött", sa Esmin och såg på snölandskapet utanför fönstret. "Skönt att det är söndag."
    Jonna tog fram ett glas och hällde upp vatten, sedan svalde hon huvudvärkstabletten och blundade. Hon tänkte på alla tankar som kommit upp under gårdagen. Om att hon kanske ville ha barn men att hon inte hade en aning om Esmin ville det. Eller om att bli sambo, det visste hon heller ingenting om. När hon kände Esmins händer runt sin midja lutade hon sig mot honom och lade bakhuvudet mot hans axel.

Just nu - december

Första lördagen i månaden hakar jag som vanligt på avstämningskollen hos Kulturkollo.

Just nu ...

läser jag Jul på Katthotellet av Jessika Devert, som är tredje (och sista?) delen om Katthotellet. Japp, 2025 blir året då jag går all in på julböcker. Tror jag. Det är i alla fall bara sådana som är inplanerade, men jag tror att risken för att tröttna på ljust och glatt är överhängande.

lyssnar jag på tystnad. Så skönt.

tittar jag på alldeles för mycket, känns det som. Trots att några program är avslutade för säsongen så blir det en del ... Hela Sverige bakar, Allt för Sverige, Robinson, Förrädarna, Bäst i test, På spåret, Idol (final i kväll!) ... ja, det är de jag kommer på nu. Vad gäller serier så är läget något besvärligt. Det har kommit nya säsonger av så många som vi följer (och massor av helt nya, intressanta), men eftersom det är så mycket annat som vi vill titta på så har vi en liten paus.

njuter jag av att alla adventsgrejor har kommit upp och det lyser så fint.

längtar jag efter julledigheten, som plötsligt börjar kännas hyfsat nära. Nu hoppas jag bara att det blir en bra och riktig ledighet. Inga sjukdomar eller annat som bara tar kraft.

Månadsbokslut november 2025

Antal lästa böcker i november: 6

73. Hjärtlinjer av Brit Bennett
74. Rester av döden av Jo Callaghan
75. Andnöd av Amy McCulloch
76. Dödens hemligheter av Stephen Booth
77. Den som fruktar snön av H S Palladino
78. Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes

Sidor
Totalt lästa	2370
Genomsnitt/dag	79
Genomsnitt/bok	395

Fördelning på antal sidor
1	-	99:	0
100	-	199:	0
200	-	299:	0
300	-	399:	5
400	-	499:	0
500	-	599:	1
600	-	699:	0
700	-	799:	0
800	-	899:	0
900	-	999:	0
1000	-	1099:	0
1100	-	1199:	0
1200	-	1299:	0

Betygsfördelning
1:	0
1,5:	0
2:	0
2,5:	0
3:	0
3,5:	5
4:	1
4,5:	0
5:	0

Snittbetyg: 3,58

Serier
Ingående i serie:		3
Påbörjade serier:		0
Avslutade serier: (läst senast utgivna/översatta)		3

Genre
Drama:		1
Fantasy:		0
Feelgood:		1
Humor:		0
Kriminalroman:		2
Romance:		0
Science fiction:		0
Skräck:		0
Thriller:		2

Utmaningar
Boktolvan:		1	(12/12)
Finish That Series:		1	(17/18)
Hyllvärmare:		5	(47/39)
Tre på tre:		0	(3/3)
Vi möts igen:		0	(6/6)

Författare
Olika författare:		6
Ej läst tidigare:		3

Kvinnor:		5
Män:		1
Duo:		0

Format
Danskt band/Häftad/Storpocket:		0
E-bok:		0
Inbunden/Kartonnage:		4
Ljudbok:		0
Pocket:		2

Språk
Originalspråk (svenska):		0
Originalspråk (engelska):		0

Källa
Biblioteksböcker/e-lib:		0
Egen hylla/läsplatta:		6
Streamingtjänst:		0

Recensionsexemplar:

3

In/ut
Antal nykomna böcker:		3
Antal bortskänkta böcker:		0

Månadens nominerade
Månadens bästa: Rester av döden av Jo Callaghan
Månadens överraskning: Hjärtlinjer av Brit Bennett
Månadens besvikelse: Dödens hemligheter av Stephen Booth
Månadens roligaste: Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: -

Kommentar:
November blev en riktig besvikelse, både vad gäller kvantitet och kvalitet, men vad annat kan man vänta sig av årets värsta månad (men nu är den slut). Ett tapp på drygt 800 sidor, jämfört med oktober och ett betygssnitt på usla 3,58. Ofta går ju de här sakerna hand i hand, antal lästa böcker och betygssnitt, och ja, det går ju snabbare att läsa en riktigt bra bok än en mellanmjölksbok.

Bara tre av böckerna (Booth, Callaghan, Palladino) ingår i olika serier. Endast en (Palladino) är första delen i sin serie. Samtliga(!) är den senaste utgivna/översatta. En av dem (Booth) är med i min Finish That Series Challenge och en (Bennett) är en Boktolva. Det betyder att alla Boktolvor nu är lästa och att den enda utmaning jag har kvar är min avsluta serier-utmaning (med en enda bok).

Fem av böckerna var hyllvärmare och den utmaningen, att läsa 10% av samtliga hyllvärmare, klarade jag ju redan förra månaden så det ser väldigt bra ut på hyllvärmarfronten. Tre recensionsexemplar blev lästa och alla böcker var från min egen hylla.

Inga böcker skänktes bort, men tre nya flyttade in. En vinst i en tävling och två som jag köpte själv. Nettoresultat blir +3.

Om månadens bästa: Det var visserligen inte speciellt hårt motstånd, men Rester av döden var bra.
Om månadens överraskning: Hjärtlinjer är en sådan där konstig bok som jag både gillar och inte gillar.
Om månadens besvikelse: Dödens hemligheter är mer turistbroschyr än deckare.
Om månadens roligaste: Oväntat besök på Star Street var helt klart rolig, men även mycket tragisk.
Om månadens mysigaste: Inget mys alls.
Om månadens otäckaste: Jag skulle inte kalla någon av dem för otäck.

Mera nytt

Jag hade lite pengar kvar på ett presentkort och när Akademibokhandeln hade 20% på allt så passade jag på. Det är ju omöjligt att motstå.

Två böcker som jag har gått och suktat efter ett tag nu är Dödens pris av Cara Hunter och Sot av Sara Strömberg. Båda två är delar, sjätte respektive fjärde, i riktigt bra serier. Problemet nu, när jag bara köper böcker som jag verkligen, verkligen vill ha, är att jag vill läsa samtliga. Omedelbart. Men det går ju inte. Det bästa jag kan hoppas på är väl att de inte ska bli hyllvärmare ...

Bok: Isgudarna av Mons Kallentoft

Författare: Mons Kallentoft
Titel: Isgudarna
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 314
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 15
Förlag: Bokförlaget Forum
Utgivningsår: (original) 2024 (min) 2024
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 30 oktober 2025




Första meningen: Malin stirrar in i flaskorna bakom bartendern på Hamlet.

Baksidetext
Det är bitande vinter i Linköping. Människor hukar under höjda räntor och skenade priser och våldet ligger nära ytan. Så hittas en framgångsrik livsmedelshandlare brutalt mördad i ett exklusivt sommarstugeområde. Malin Fors och kollegorna på våldsroteln tar sig an fallet. Har handlaren fallit offer för en familjefejd eller är det aktivister som mördat honom för politiska poäng? Finns mordgåtans svar någon helt annanstans? Malin kastas djupt in i en värld där pengar och begär inte vet några gränser samtidigt som det sker stora förändringar i hennes liv. Dottern Tove har flyttat hem och öppnat ett härbärge, och Malins kärleksrelation krackelerar. Allteftersom utredningen går framåt dras snaran åt om staden, dess invånare och om Malin själv.

Min kommentar
Inte många serier klarar att fortsätta längre än tio delar och jag kan kanske tycka att både författare och jag borde bli bättre på att avsluta i tid. Serien om den alkoholiserade polisen Malin Fors har gått på tomgång i några böcker nu, men av olika anledningar så är jag usel på att avsluta innan det är slut. Jag trodde faktiskt att förra boken kanske var den sista, eftersom Isgudarna, den femtonde delen, lät vänta på sig i 2,5 år.

Mitt allra största problem med den här boken (och även de två innan denna) är att Kallentofts åsikter/agenda inte bara lyser igenom nu. De tar över hela boken. Hans avsky mot rika har nu gått över till ilska och ren missunnsamhet. Något av det mest osympatiska jag vet i en person. Jag är onekligen ganska less på att få det nedskyfflat i halsen i bok efter bok.

Det mesta är annars samma likadant. Alla går och grunnar på (ältar) sitt. Alla hatar rika. Alla rika är samvetslösa svin. Och Malin tänker på sprit och sex. Och lite Tove också.

Malin är, helt ärligt, en ganska tråkig karaktär. I betydelsen att jag vet exakt vad hon ska tänka och göra. Inga överraskningar här. Hon verkar vara helt oförmögen till lycka. Kallentoft påminner lite om mig när jag spelade Sims och jag blev less på dem. Då blev jag alltid elak och började plåga mina simmar. Bara för att jag kunde. Vilket ju inte heller var speciellt kul så jag slutade spela det. Kanske borde även den här serien få ett slut. Snart.

Utöver att spy sin galla över rika så är det förvisso inte speciellt mycket utrymme kvar för själva historien. En lite mer nyanserad (och trovärdig) bild hade eventuellt fått mig att tycka bättre om boken. Ibland bränner det till men det är alldeles för sällan och för kort.

Tyvärr så är det väldigt många stavfel/saknade ord/felaktiga ord i texten och det ger ett, minst sagt, slarvigt intryck.

Isgudarna är en ganska tunn bok, både bokstavligt och bildligt, och mycket snabbläst. Det känns lite som att både Kallentoft och jag upprepar oss, det är samma sak i/om varenda bok. Om jag hade varit bättre på att göra slut med serier jag följer så skulle denna stå ganska högt upp på listan.

På Goodreads hade den 3,33 i genomsnitt (beräknat på 168 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Obehaglig
Detaljrik		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk
Lättsam		Mystisk		Berörande

Andra som bloggat om Isgudarna: Tofflan, Read with Amila och DAST Magazine

Tisdagstrion: Berg

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Robert på Mina skrivna ord

Veckans tema: Berg

Det här temat var faktiskt klurigare än vad jag tänkte från början. Jag hittade visserligen fler än tre, men de krävde en del letande.

1. Himmelsdalen av Marie Hermanson utspelar sig visserligen i en dal, men för att en dal ska finnas så måste det ju finnas berg. Här är det de höga bergen i Schweiz. Där finns en plats för människor med psykiska åkommor. Daniel kommer dit för att besöka sin tvillingbror Max. Finns även som TV-serie.

2. Med bergens andetag av Therese Widenfjord utspelar sig i Appalacherna, dit fotografen Nick återvänder när hans far blir sjuk. Där finns även Ellie, en hemlös äldre kvinna.

3. Andnöd av Amy McCulloch utspelar sig i Himalaya, där ett gäng ska bestiga världens åttonde högsta berg.

TV-serie: Färjan #1 (2025)

Titel: Färjan
Originaltitel: Färjan
Genre: Skräck
Skapad av: Jonas Alexander Arnby
Manus: Chris Andrews, Malin Lagerlöf, Mats Strandberg (bok)
TV-bolag: SVT
Skådespelare: Björn Bengtsson, Jessica Grabowsky, Christopher Wagelin, Arvin Kananian, Marika Lagercrantz
Premiär: 2025-11-26
Produktionsland: Sverige
Antal avsnitt: 6
Avsnittslängd: ca 43 min
Såg den på SVT Play 12 november - 29 november 2025

Handling
I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.

Min kommentar
För nästan exakt nio år sedan läste jag Färjan, en bok som trots temat (vampyrer, som jag ofta säger att jag innerligt avskyr, men som nog inte verkar vara helt sant) var en fullpoängare för mig. Något som verkligen inte händer speciellt ofta. Att jag skulle se TV-serien var ju självklart, men det var med en viss oro.

I TV-serien är det mer fokus på våld och blod än på karaktärer och relationer. Visst var det mycket våld även i boken, men där var människorna det viktigaste. Serien har bara ett stänk kvar av det stora persongalleriet och de många mänskliga röster som gjorde romanen till en sociologisk skräckskildring. Karaktärer som Marisol, Arvid och ett flertal andra "vanliga människor" har antingen helt försvunnit eller reducerats till antydningar.

Nu var det ju väldigt längesedan jag läste boken så jag minns inte allt, men mitt intryck var att det var massor som ändrats. Karaktärerna, som var så tydliga i boken, är kanske inte direkt otydliga här, men jag får inte riktigt grepp om många av dem. Jag känner knappt vare sig empati eller sympati. Inte heller särskilt stort intresse. De karaktärer som får lite mer djup blir automatiskt mina favoriter. Till exempel Marianne, som är så vanlig och ohysterisk. Även Göran är lätt att tycka om. Och så klart Calle och Vincent. Resten har jag inga åsikter (eller känslor) om.

Våldet är mycket mer visuellt i serien, vilket kanske inte är så konstigt. Det är ju ändå ett visuellt medium, men här tar det över. Tyvärr så är det inte det visuella våldet som är läskigt för mig. Min egen fantasi kan sätta ihop betydligt värre saker, om jag bara får förutsättningarna.

Något jag funderar på är varför man tydligen har ändrat på vampyrreglerna, de som har varit standard sedan Bram Stoker. Bland annat så tål vampyrerna i Färjan solljus och de reflekteras i speglar. Detta verkar vara medvetet gjort, inte ett misstag. Och jag undrar så klart varför.

Färjan som TV-serie gjorde mig faktiskt väldigt besviken. Jag förstår ju att det är två olika verk, men jag tycker att ändringarna som har gjorts är till det sämre. Det är ju visserligen trevligt när flera favoritkaraktärer klarar sig i serien, vilket de inte gjorde i boken, men samtidigt så vill jag ju inte ha ett "lyckligt" slut när jag tittar på skräck.


På Trakt.tv har serien 3,0 i genomsnitt (beräknat på 6 betyg).
På IMDb har serien 6,1 i genomsnitt (beräknat på 730 betyg).
Jag ger den 3,5.

Serien är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig

Film: The lost bus (2025)

Titel: The lost bus
Originaltitel: The lost bus
Genre: Drama
Regissör: Paul Greengrass
Manus: Brad Ingelsby, Paul Greengrass, Lizzie Johnson (bok)
Skådespelare: Matthew McConaughey, America Ferrera, Yul Vazquez, Ashlie Atkinson, Levi McConaughey
Utgivningsår: 2025
Produktionsland: USA
Längd: 129 min
Serie: -
Såg den på Apple TV+ 8 november 2025



Handling
Under den stora skogsbranden i Paradise, Kalifornien 2018, den dödligaste i delstatens historia, är 22 grundskolebarn strandsatta på sin skola eftersom deras familjer inte kan hämta dem på grund av evakueringsorder. Nu måste en skolbusschaufför försöka köra barnen och en lärare i säkerhet medan skogsbranden rasar runt omkring dem.

Min kommentar
En film som jag kanske egentligen inte hade prioriterat, eller ens lagt till på vår lista, var The lost bus. Sedan upptäckte jag att den är verklighetsbaserad och handlar om en enorm skogsbrand. För mig är det oerhört svårt att motstå det även om det brukar medföra ångest och andra inte så bra känslor.

Precis som vanligt så undrar jag ju hur mycket som egentligen är sant i en verklighetsbaserad historia. Det visar sig faktiskt vara det mesta. I stort sett allt är sant, men ibland är det lite mer spännande än vad det faktiskt var. Då kan man ju undra hur spännande det kan bli att titta på en man som kör en buss. Hyfsat spännande, visar det sig.

Jag är ganska förvånad (och lite besviken) över att en film om en storbrand aldrig lyckas få mig att känna ångest och lite halvt panik. Det brukar, i sanningens namn, inte behövas speciellt mycket för det. Eld skrämmer mig. Mycket. Jag har ingen aning om vad som saknas. Eller så är det något som är för mycket i stället.

Mitt allra största irritationsmoment, som tar fokus från hela filmen, är min förundran hur man kan reagera så när en halvvuxen son, 15 år, kräks lite och har lite feber. Jag frågade faktiskt ChatGPT om detta (så stor var min bestörtning) och just detta verkar vara påhittat (att sonen var sjuk alltså). Reaktionen ska vara tillagd för att vi ska få en emotionell koppling till den oroliga pappan och tycka att han är en riktig hjälte som bryr sig så mycket om sin son. ChatGPT påstår att detta är en beprövad amerikansk berättartradition. Jag vet inte om ChatGPT har rätt, men det skulle förklara en hel del. I många filmer. För mig får det bara motsatt effekt.

Jag inser nu att det inte blir så mycket om filmen i sig, men så stort fokus hade faktiskt ovanstående. I mitt huvud i alla fall. Filmen är väldigt lång och lite väl utdragen, dock utan att bli tråkig. Själv hade jag nog velat ha lite mindre överdrifter och lite mer verklighet.

The lost bus är både spännande och otäck, när man får se vad som händer runt omkring, med alla brandmän, brandbilar och mycket eld. Mestadels får vi dock titta på en svettig och stelt stirrande McConaughey. Vilket inte alltid är så illa det heller.


På Letterboxd hade den 3,3 i genomsnitt (beräknat på 50 050 betyg).
På IMDb hade den 6,9 i genomsnitt (beräknat på 33k betyg).
Jag ger den 3,5.

Filmen är

Spännande		Tråkig		Trovärdig
Klurig		Förutsägbar		Mystisk
Berörande		Osannolik		Underhållande
Snyggt foto		Rolig		Långsam
Romantisk		För lång		Fartfylld
Sorglig		För kort		Läskig