"Gudarna vaknar" av Sylvain Neuvel

Författare: Sylvain Neuvel
Titel: Gudarna vaknar
Genre: Science fiction
Antal sidor: 417
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Waking Gods
Översättare: Peter Samuelsson
Serie: Themisfilerna 2
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: (original) 2017 (min) 2019
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 15 januari 2022




Första meningen: Melissa retades i skolan i dag.

Baksidetext
Som barn är Rose med om en omskakande upplevelse när marken under henne plötsligt rämnar under en cykeltur. När hon vaknar till sans ligger hon djupt nere i ett hål, omsluten av en gigantisk hand av metall. Som vuxen blir Rose forskare, besatt av att försöka lösa mysteriet med handen. När ytterligare metallföremål hittas och robotar invaderar jorden, inser man att mänskligheten står inför ett mardrömslikt scenario. Bara Rose och hennes forskningsteam kan stoppa katastrofen genom att knäcka gåtan med robotarnas avancerade teknologi. Människan besitter här det kraftfullaste vapnet: kunskap. Men kommer det att räcka? Och kommer de att hinna?

Min kommentar
För snart två år sedan, i april 2020, läste jag det årets bästa bok, första delen i Themisfilerna. Jag köpte, så klart, omedelbart de två efterföljande delarna, som sedan blev stående där i hyllan. I år kände jag att det var dags, jag kunde inte låta det gå längre tid. Alltså tog jag med serien i min Finish That Series Challenge i år. Det var med lite bävan och stor oro som jag började läsa Gudarna vaknar.

När den här boken börjar så har det gått runt ett decennium sedan förra boken. Man kastas rätt in i ganska stora och uppseendeväckande händelser. Mina förväntningar ställde nog till det lite för mig från start. Det är ju inte så ofta jag läser en fullpoängare, som förra boken var, så en uppföljare har ju givetvis en del att leva upp till. Jag får inte samma wow-känsla och förmodligen beror det på att jag inte blev lika överraskad av konceptet. Det ger sig efter ett tag och när jag kommit runt halvvägs så är det lika bra som jag hade tänkt mig.

Mitt vanliga problem med serier händer ju, naturligtvis. Trots att det inte har gått ens två år, vilket är väldigt kort tid när det gäller mig. Jag minns det stora hela och jag minns vad som hände. Trodde jag. Det jag hade glömt var tydligen själva cliffhangern från första delen. Nu kom det mesta tillbaka ganska snabbt, men det var lite förvirrande från start.

Det är helt klart mer action i den här andra delen om man jämför med första, som egentligen bara handlade om uppbyggnad. Förmodligen är jag ovanlig, men jag är ganska glad i uppbyggnadsdelen. När man liksom inte vet vart det ska ta vägen. När allt är ett faktum så tycker jag inte att det är lika spännande längre. Efter en väldigt intensiv start, med oväntade och omvälvande händelser som jag inte alls väntade mig (om jag hade druckit kaffe när jag läste så hade jag satt det i halsen) så lugnar det ner sig och det är nog då som jag blir infångad igen.

Alla (viktiga) karaktärer som var med i förra boken är med även här. Den namnlöse förhörsledaren upplever jag inte som lika cynisk/ironisk, men egentligen är det nog trovärdigt. Här är ju så att säga skarpt läge. Det tillkommer en del nya personer också, men det är inte många som figurerar här. En del försvinner också. Tyvärr.

Upplägget med förhörsprotokoll, utskrifter och andra loggar fungerar riktigt bra och det känns fortfarande fräscht och nytt. Dessvärre så upphör fetstilen i förhören och då blir det genast mycket svårare att hänga med i vem som säger vad. Ibland får jag räkna för att ha koll. Nu när jag skulle skriva ihop det här så upptäckte jag att författaren är/har varit mjukvaruingenjör och jösses, vad det förklarar mycket. Bland annat att det passar mig så utomordentligt bra.

Vad gäller vetenskapen här så kan jag inte riktigt uttala mig om den, men det känns trovärdigt. Det finns så mycket att fundera över, mind-blowing är ett ord som poppar upp i huvudet. Dock finns det ju, så klart, saker som jag ställer mig lite frågande till. Som det här med att ett så intelligent och framstående "folk" inte kunde räkna ut släktförgreningarna. Det är ju inte direkt vare sig oväntat eller konstigt. Och om de nu blev så bestörta av resultatet, varför gjorde de då om det?

I Gudarna vaknar får man inga svar överhuvudtaget. Bara fler frågor. Och den slutar med en cliffhanger av episka mått. Woohoo! Senast i mars ska jag se till att läsa tredje delen!

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 40 387 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Gudarna vaknar: LitteraturMagazinet, I♥fantasy och Zidselbokochfilmtips.

Månadsbokslut januari 2022

Antal lästa böcker i januari 2022: 7

01. Vinnarna av Fredrik Backman
02. Svinhugg av Marianne Cedervall
03. Gudarna vaknar av Sylvain Neuvel
04. Kamelklubben av David Baldacci
05. Nödrop av Grethe Bøe
06. Felet med Eden av E P Uggla
07. Brandbomb av Pål Eggert

Antal lästa sidor: 2554
Genomsnitt/dag: 82
Genomsnitt/bok: 364

Snittbetyg: 3,5
Ingående i serie: 5
Påbörjade serier: 3
Avslutade serier (läst senast utgivna/översatta): 2

Drama: 2
Feelgood: 0
Humor: 0
Kriminalroman: 0
Lad-lit: 0
Romance: 0
Science fiction: 2
Skräck: 1
Thriller: 2

Boktolvan: 1 (1/12)
Finish that series: 1 (1/12)
Hyllvärmare: 4 (4/36)
Vi möts igen: 0 (0/6)

Kvinnor: 3
Män: 4
Duo: 0

Originalspråk (svenska): 4
Originalspråk (engelska): 0
Författare jag inte läst tidigare: 3
Biblioteksböcker/e-lib: 0
Streamingtjänst: 0

Ljudböcker: 0
Recensionsexemplar: 2

Antal nykomna böcker: 5
Antal bortskänkta böcker: 0

Månadens bästa: Vinnarna av Fredrik Backman
Månadens överraskning: Felet med Eden av E P Uggla
Månadens besvikelse: Nödrop av Grethe Bøe
Månadens roligaste: Gudarna vaknar av Sylvain Neuvel
Månadens mysigaste: -
Månadens otäckaste: Felet med Eden av E P Uggla

Kommentar:
Det blev en blandad kompott i januari med både toppar och dalar. Inte speciellt mycket mellanmjölk, vilket uppskattas. Två böcker fick nästan toppbetyg (4,5), det händer inte heller särskilt ofta. Betygssnittet dras ner av en enda bok.

Många böcker som ingår i serier blev det, fem stycken. Tre stycken (Cedervall, Baldacci, Uggla) är första delen i sina respektive serier, en av dem (Uggla) är även den senast utgivna och de andra två serierna är det inte säkert att jag fortsätter läsa. Av de andra två är en (Backman) den sista delen. Så totalt två serier är avslutade/i fas.

Utmaningsvis ser det ju bra ut, efter årets första månad. I genomsnitt behöver jag läsa 1,5 utmaningsbok varje månad och i januari blev det två. En Boktolva (Cedervall) och en Finish That Series (Neuvel). Fyra av böckerna var hyllvärmare och tre av dem har varit med i Hett i hyllan. Ett bra facit! Två av de lästa är recensionsexemplar och de kunde ju så klart ha varit fler.

Fem böcker flyttade in här. Tre av dem köpte jag själv, en var en överraskning från förlaget, en var ett recensionsexemplar som jag tacket ja till (och redan läst). Inga böcker flyttade härifrån.

Om månadens bästa: Vinnarna vann, kan man säga. Den var helt klart närmast en femma.
Om månadens överraskning: En otroligt glad överraskning blev Felet med Eden.
Om månadens besvikelse: Nej, Nödrop var inte dålig, men jag hade väntat mig så mycket mer.
Om månadens roligaste: Humorn i Gudarna vaknar är precis min sort.
Om månadens mysigaste: Nej, inte ens den så kallade mysdeckaren var mysig.
Om månadens otäckaste: Felet med Eden är otäck mest för att jag nog kan se att vi är på väg åt det hållet.

Hett i hyllan #338

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

En bok till från början av februari 2018.

Borkmanns punkt av Håkan Nesser kändes som ett måste.

Under den där fantastiska (nästan) årliga läsretreaten i Varberg blev det ytterligare en bok som fick följa med mig hem. Jag har bara läst spridda skurar i Nessers Van Veeteren-serie (7, 9 och 10 minsann). Många gånger har jag funderat på att läsa den från början och då ligger den här boken ganska bra till. Den är nämligen andra delen. Nu när jag kollade upp boken så ser jag att serien tydligen har kommit ut i nyutgåva. Det hade ju i och för sig varit trevligt att ha...

Så här står det på baksidan:

Kaalbringen, en liten europeisk kuststad, är en stad i skräck. Två bestialiska mord har nyligen inträffat, i snabb följd. När och var ska "Halshuggaren" slå till igen? Är det slumpen eller en uttänkt plan som avgör vem som blir nästa offer? Det blir den luttrade kriminalaren Van Veeterens uppgift att söka det dolda sambandet mellan en serie till synes oförklarliga mord.

Om du också vill vara med och visa upp dina böcker, antingen heta hyllvärmare eller heta av någon annan anledning, så lägg gärna in en länk här nedanför. Då hittar jag dig mycket lättare.

"Svinhugg" av Marianne Cedervall

Författare: Marianne Cedervall
Titel: Svinhugg
Genre: Drama
Antal sidor: 297
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Mirjam och Hervor 1
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2009 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 10 januari 2022




Första meningen: Tre gravstenar tätt bredvid varandra.

Baksidetext
Det blir en dramatisk sommar i den lilla gotländska byn Kajpe Kviar. Tre män dör med bara några veckors mellanrum.

Efter varje dödsfall sitter två kvinnor i ett gammalt kapell och firar med champagne och snittar. Det är den jordnära Mirjam, läkaren som nyligen återvänt till sin hemö efter många års frånvaro, och hennes väninna och raka motsats, Hervor. Ivrigt påhejad av Hervor har Mirjam aktivt använt sig av tankekraft och lite annan kvinnlig list för att hämnas på de tre männen, som gjort henne mycket illa...

Min kommentar
Svinhugg är en bok som har stått i min hylla i nästan tio år (det saknas ungefär tre månader). Jag har länge varit nyfiken på Marianne Cedervalls böcker, men detta är den enda jag faktiskt har köpt. Det som lockar är, naturligtvis, miljön. Gotland är ju ett favoritställe. Och genren feelgood-deckare, som denna verkar kallas av många, låter ju som att den skulle kunna passa mig. I år fick den vara med i Boktolvan.

Vilken genre det här är går jag bet på. Det är helt klart ingen deckare och det vete fåglarna om jag skulle kalla det för feelgood. Den genre jag tycker kommer närmast är buskis. Eller eventuellt skröna. För mig påminner den väldigt mycket om Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Där dör också folk till höger och vänster, på ett "roligt" sätt. Jag tyckte inte det var kul där heller. Det kan vara så att jag rent generellt har väldigt svårt för, så kallade, humor-mord.

Egentligen så kan det vara hämndtemat som jag har problem med. Jag är inte mycket för det och jag förstår det inte heller riktigt. Vissa människor gör sig visserligen förtjänta av att få tillbaka för gammal ost, men döden är lite väl grovt. Här står det inte heller i proportion till "brottet". För mig är inte död ett straff som drabbar den som dör, utan mer för de som blir kvar.

Upplägget i boken är lite märkligt. Det hela börjar med att vi får veta att alla är döda. Därefter hoppar vi tillbaka två år och får veta hur allt gick till. Jag vet inte om det är meningen att man ska tycka att det är spännande. Det gör inte jag i alla fall. Den här delen är i stort sett resten av boken och det är ju i alla fall väldigt mycket bättre än att hålla på och hoppa fram och tillbaka.

Karaktärerna är inte många, men de verkar vara mer eller mindre speciella allihop. Ibland pratar de här människorna på dialekt. Ibland inte. Det funkar överraskande bra med talspråk, det ger en extra krydda, men det borde definitivt vara enhetligt. Hervor är en intressant och färgstark figur. Mirjam är mest grå och irriterande. Det är ett under att hon har lyckats bli läkare, med de nerverna och med tydliga tendenser till att drabbas av panik. Något till och med hon själv verkar tycka. Dessutom verkar hon inte på något sätt ha försökt reda ut det de tre gubbarna utsatte henne för. Det får nog ses som lite märkligt. Inte heller kan jag riktigt förstå varför Mirjams dotter säger upp bekantskapen med henne. Var det fattigdomen som var så hemsk? Sedan, utan synbar anledning, så återupptar hon den igen.

Något jag uppskattar här är frånvaron av romantik. Ingen kvinna letar efter en man för att bli lycklig. På grund av upplägget så blir jag dock aldrig nyfiken eller spänd på hur det ska gå. Det vet jag ju redan. För mig blir det här lite för tramsigt och krystat, vilket också kan bero på felställda förväntningar. Jag är osäker på om jag skrattar ens en enda gång. Förmodligen så har jag också en helt annan definition på betydelsen av mysig.

Svinhugg är lättsam, lättläst och lite lagom underhållande. Det är lite klyschigt och boken är full av stereotyper, eller kanske snarare karikatyrer. Om jag kommer att läsa fler böcker i serien? Det vet jag faktiskt inte. Kanske. Kanske inte.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

På Goodreads hade den 3,34 i genomsnitt (beräknat på 314 betyg).
Jag ger den 3,0.

Boken är

Tråkig		Spännande		Förutsägbar
Bladvändare		Klurig		Läskig
Långsam		Tempofylld		Intetsägande
Ordbajsig		Fåordig		Nagelbitare
Mysig		Rå		Sorglig
Måbrabok		Tankeväckande		Rolig
Rörig		Genomtänkt		Mörk

Andra som bloggat om Svinhugg: Stories from the city, stories from the sea, Det här har jag läst och Kattugglan.

Tisdagstrion: Afrika

Tisdag igen. Då är det som vanligt dags för Tisdagstrion som sköts av Ugglan & Boken.

Veckans tema: Afrika.

Det här är ju ett gräsligt stort tema. Hur ska man tänka här tro?

1. Dolda i det fullt synliga av Nuruddin Farah handlar om somalier i Kenya. Något som inte verkar vara helt lätt.

2. Nu var det väldigt längesedan jag läste James Micheners Frihetens sjö, men jag minns det som en fantastisk berättelse om Sydafrikas historia.

3. Inte kan man väl ha en trio om Afrika utan att ha med Wilbur Smith? Nej, så här kommer en och då väljer jag Nefer - Faraos son, som jag inte har läst. Den är tredje delen i serien som heter Egypten.