Sidor

måndag 23 maj 2011

"Orkestergraven" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 359
Serie: Cato Isaksen 5
Utgivningsdatum: 2005

Baksidetext
Siv Ellen Blad, tonårsmamma, postkassörska och passionerad violinist, hittas mördad en natt i början av januari. Det tar inte lång tid innan kriminalkommissarie Cato Isaksen hittar möjliga misstänkta. En utflyttad äkta man. En potentiell älskare. Och det har funnits fler män i offrets närhet, män som haft möjighet att döda och sedan låta sig uppslukas av natten utan att bli sedda.

Men vilket är motivet? Alla uppslag tycks glida som kvicksand mellan Cato Isaksens fingrar, gång på gång hamnar han i en återvändsgränd och får börja om från början.

Och hemma väntar familjen. Hustrun Bente, deras två tonårssöner och så minstingen Georg. Sjuåringen som Cato Isaksen har med en annan kvinna. Barnet som alltid kommer i kläm, pojken med den livliga fantasin.

När Georg börjar tala om farbrorn som hämtar honom på fritids avfärdar hans far det som ännu en låtsasvän. Men så går det upp för Cato Isaksen att den farbro Georg pratar om är den mördare han letar efter.

Min kommentar
Jag hoppas för varje bok jag läser av Unni Lindell att hon ska ha slutat med sitt hoppiga, avhuggna språk. Att alla meningar ska hålla ihop. Varenda gång blir jag besviken. Det är ingen njutning alls att läsa, eftersom "flowen" hela tiden huggs av med något totalt ovidkommande. Och allt verkar ha en färg, även när det är irrelevant så får det en färg. Jag blir bara irriterad. Ändå, det är spännande och inte helt förutsägbart, så om man inte, som jag, blir störd av det som inte hänger ihop och av alla färger, då är det klart läsvärt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar