"Änglarösten" av Arnaldur Indriðason

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 301
Originaltitel: Röddin
Översättare: Ylva Hellerud
Serie: Erlendur Sveinsson 3
Utgivningsår: (första) 2002 (min) 2011
Media: Pocket
Förlag: Norstedts





Första meningen: Äntligen var stunden inne.
Sista meningen: O, fader, giv mig lite ljus på livets korta stig...

Baksidetext
Julen står för dörren när en anställd på ett stort hotell i Reykjavik hittas mördad i det källarrum där han även bott. Han verkar ha levt ett ensamt och isolerat liv, men när Erlendur och hans kollegor börjar göra efterforskningar upptäcker de att hans barndom varit både spännande och samtidigt tragisk. Han var nämligen en mycket lovande barnstjärna, hårt driven av sin pappa, med en strålande karriär som sångare framför sig. Ända tills han blev tonåring och rösten försvann för gott mitt under en konsert. Men vem kan ha haft intresse av att ta livet av denna enstöring?

Min kommentar
Som vanligt är Arnaldur Indriðason ett säkert kort. I den här boken är vi inte ute så mycket i Islands karga natur, utan mest inne på ett hotell, men på något sätt så känner jag ödsligheten ändå. Och det beror inte bara på de numera frekventa tillbakablickarna på Erlendurs barndom och hans traumatiska upplevelse. Allt andas karghet, ödslighet, kyla, mörker och ensamhet. Det låter deprimerande, men det är det absolut inte. Det här är bra.

Tempot är oerhört långsamt och för mig känns det verkligen konstigt att jag tycker om det, men just i de här böckerna kan jag inte tänka mig något annat. Jag tycker också att det kommit fram lite andra sidor hos författaren, ironi till exempel. Jag har inte upplevt det så tydligt i de två tidigare böckerna. Hoppas det håller i sig.

Vad man skulle kunna tro skulle vara jobbigt är att tre olika historier avhandlas parallellt. En i nutid, som handlar om mordet på hotellet, en som börjar längre bak i tiden men kommer fram till nutid, som handlar om en misshandlad pojke och till slut, Erlendurs barndom. Trots att partierna avlöser varandra lite hur som, så blir det inte hoppigt och störigt. Upplägget är så snyggt att jag hela tiden bara ville läsa vidare.

Karaktärerna beskrivs inte så mycket, utan man får mer uppleva hur de är, genom vad de säger och gör. Precis som det ska vara, enligt mig. Nu i tredje boken tycker jag att jag kommit Erlendur, Elínborg och Sigurður Óli riktigt nära, även Erlendurs dotter Eva Lind har man lärt känna ordentligt. Men varför får vi aldrig träffa Erlendurs son?

Egentligen är det beundransvärt att man kan skriva en så uttömmande och fullödig berättelse på så få sidor. Kanske borde en del andra författare gå i skola hos Arnaldur.

Boktipset estimerade betyg var 4.1, jag ger den 3.5.

Andra som bloggat om Änglarösten: ihyllan, bokbloggen och Ett hem utan böcker.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Änglarösten av Arnaldur Indriðason.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.