"Fria män" av Halldór Laxness

Genre: Drama
Antal sidor: 546 (0.6 MB)
Originalspråk: Isländska
Originaltitel: Sjálfstætt fólk
Utmärkelser: Nobelpris
Översättare: Inge Knutsson
Serie: -
Utgivningsår: (första) 1933-1935 (min) 2011
Format: e-bok
Källa: Bibliotek
Förlag: E-Leopard
Utläst: 11 december 2011

Första meningen: Isländska källor uppger att män från väster tidigt uppehöll sig här i landet och lämnade efter sig kors, klockor och liknande föremål för magiskt bruk.
Sista meningen: Sedan fortsatte de.

Baksidetext
Halldór Laxness klassiska roman Fria män är en storslagen och episk skildring av det hårda livet för Islands småbrukare kring nittonhundratalets början.

I arton år har bonden Bjartur gått alla dessa steg åt andra och slitit för traktens storbonde. Nu är den första avbetalningen lagd på gården Sommarhus.

Äntligen har Rosa blivit hans hustru och han äger tjugofem tackor, han är i sanning en fri man. Bjartur håller sin självständighet högre än något annat. Han må vara fattig som en kyrkråtta men ta emot hjälp från någon människa, det vägrar han. Något som får ödesdigra konsekvenser för både honom själv och hans familj.

Min kommentar
Den här boken valde jag att representera Island i december i den Nordiska läsutmaningen. Island har alltid lockat mig och när jag var där i somras berättade vår guide lite om Fria män och läste lite ur den. Då bestämde jag mig för att läsa den och passande nog släpptes den i nyöversättning i år. Med tanke på hur tungläst den var så är jag glad att jag inte läste den gamla översättningen. Det var dessutom den första bok jag läste på min läsplatta och om den upplevelsen kan man läsa här.

Bjartur måste vara en av de mest osympatiska och oempatiska karaktärerna i litteraturen. Hans principfasthet, att aldrig ta emot hjälp från någon för då är man inte självständig, tar död på både fru och barn. De enda som egentligen har det bra i Bjarturs sällskap är fåren. För dem riskerar han både liv och lem, medan resten av familjen svälter och dör. Kossor kan man inte ha, för de är bara tärande (äter upp gräset för fåren) och inte närande. Bjartur tror inte på någonting. Förutom får. Varken Gud eller spöken skrämmer honom. Bara fårens välbefinnande får honom att bli orolig. När han i jakt på en bortsprungen tacka hamnar mitt i en snöstorm och råkar fara över den stora, kalla älven till andra sidan och får frågan hur han hamnade där i detta för människor livsfarliga väder, svarar han: "För människor? Med människor är det väl inte så viktigt. Jag trodde faktiskt att kreaturen kom i första hand."

Överheten beskrivs som beskyddande, naiv och inte ett dugg ödmjuk. Så här tänker frun till storbonden om småbönderna: "Arbetet ute i naturen var i hennes ögon som hälsosamma kroppsövningar mitt i landskapets obeskrivliga skönhet, dessutom avundades hon småbönderna för att de har så små bekymmer. De har också så små utgifter. När hennes man hade satt sig i skuld för storslagna byggnader,jordförbättring och lantbruksredskap, för att inte tala om vad det kostar att hålla tjänstefolk i dessa svåra tider, så behövde bönderna i dalarna bara stiga upp en timme tidigare på morgnarna och sluta arbeta en timme senare på kvällarna för att bli fullkomligt lyckliga; de förmögna är aldrig lyckliga, vilket de fattiga nästan undantagslöst är."

Det här var riktigt tung läsning och passade inte alls som "pendlingsläsning". För mig krävdes det längre sammanhängande tid för att jag skulle komma in i det hela. När jag väl gav boken den tiden så blev upplevelsen helt annorlunda. Ironin står som spön i backen och tragedierna duggar tätt. Det är inte direkt någon upplyftande läsning, men det är riktigt bra. På något sätt förklaras det isländska kynnet och faktiskt tror jag att islänningar är vana att klara sig själva och att aldrig ge upp, isolerade som de har varit mitt ute i havet, med otillgänglig natur och vulkaner som närmaste granne. Då blir det inte så mycket finlir. Lite kul är det att macho-männen diktade och rimmade som besatta. Hela tiden och överallt. Men det hör ju också lite till bilden av Island.

Faktiskt kändes boken riktigt aktuell också, trots att den är skriven i mitten av 30-talet. Här handlar det om ekonomiskt uppsving, köpglädje, byggboom och bankkrasch. Precis som för bara några år sedan. Nästan som att historien upprepar sig.

Ibland var det lite svårt att veta vem som sa vad, för här var det inte åtskilt. Flera människor pratade i samma stycke, men konstigt nog vande jag mig vid det också. Något jag däremot inte vande mig vid var att tempus byttes lite hur som helst. Det är möjligt att det fanns en tanke bakom det, men jag upplevde det som jobbigt.

Jag blev mycket lättad och kände mig bättre till mods när jag läste översättarens efterord. Där hade han skrivit att boken är ”en av de mest komplexa i modern isländsk litteratur, svår också för islänningar i gemen”. Men jag är riktigt glad att jag läst den, för den är väldigt speciell och kommer nog att finnas i mina tankar ett bra tag framöver.

Boktipset hade inget estimerat betyg, eftersom det bara fanns ett enda satt betyg på boken och det var 5.0, jag ger den 4.0.

Andra som bloggat om Fria män: Den lilla boklådan, Böckerx3/Metta och Dagens bok.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.