Sidor

tisdag 20 december 2011

"Mörkermannen" av Unni Lindell

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 394
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Mørkemannen
Utmärkelser: -
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: Cato Isaksen 7
Utgivningsår: (första) 2008 (min) 2010
Format: Pocket
Källa: Bokhylla
Förlag: Pocketförlaget
Utläst: 19 december 2011

Första meningen: Insekterna surrade i balkonglådan.
Sista meningen: Blommorna låg och guppade en stund innan strömmen förde dem mot froströken intill en av båtarna.

Baksidetext
Uppe vid taket sitter en ventilationslucka som leder till en annan del av duschbyggnaden. Och ibland, precis när hon försöker somna, får hon för sig att någon iakttar henne, alldeles nära. Sommarjobbet på campingplatsen känns inte alls särskilt lockande längre.

Inte långt därifrån, i ett höghusområde, knuffas en kvinna ut från sin balkong på sjunde våningen. Det finns vittnen till händelsen och det råder inga tvivel om att det rör sig om ett mord. Men vem kan ha velat den ensamma kvinnan något illa?

Det blir kriminalkommissarie Cato Isaksen och hans kollegor som får ta itu med utredningen. Ett fall som leder dem både till den närliggande campingen och ända bort över gränsen till Värmland. Allt skulle ha varit så bra om bara Cato hade sluppit samarbeta med nya kollegan Marian Dahle. Hon som är lika envis som Cato själv och som vägrar respektera regler och bestämmelser.

Min kommentar
Sjunde delen om Cato Isaksen är definitivt den bästa av dem. Nu äntligen var det inget jag irriterade mig på, språkmässigt då. Kanske bara lite över de totalt ovidkommande kommentarer som dyker upp i dialogerna. Men när jag tänker efter så är man kanske inte alltid så klar och redig själv när man pratar. Detaljbeskrivningarna och färghysterin är borta, till slut. Och det här är riktigt bra.

Jag kom på mig själv med att nästan bli arg för att det blev för snårigt, gick för långsamt, var för många inblandade och så vidare, men det var ju egentligen bara för att jag ville veta vem som var skyldig. Det här var nog den snårigaste historien hittills och fast jag nog var hyfsat säker på vem som gjorde det, så fanns det tillräckligt med tvära kast, villospår och oväntade händelser för att göra även den mest luttrade deckarfantast förvirrad. Ett tag funderade jag på om alla trådar verkligen skulle kunna knytas ihop på slutet.

Men den där Marian Dahle, hur lyckades hon egentligen bli polis? Nu när Cato äntligen tonats ner så han är uthärdlig, då har det kommit en ny jättebebis i stället. Jag har oerhört svårt att tro att en person som är så labil och har så lätt för att tänja på regler kan lyckas ta sig igenom psyktesten. I alla fall hoppas jag att det är så. Fast nu när jag tänker efter så inser jag ju att jag läst alldeles för mycket om underliga polisingripanden för att tro på det. Nu är det i alla fall Marian Dahle som är den egocentriska och barnsliga karaktären som får mitt blodtryck att öka till inte så hälsosamma höjder. Ja, jag vet att det bara är en bok, men hon är verkligen lätt att tycka illa om.

Jag har ännu inte den åttonde delen hemma, eftersom jag stannade upp och hejdade mig lite och tyckte det var bäst att läsa några böcker innan jag köpte fler och när jag nu inte gillade de första så tänkte jag att min bekantskap med Cato och gänget skulle ta slut här. Men... efter den här upplevelsen så hamnar nog även nästa bok i serien i min bokhylla.

Boktipset estimerade betyg var 4.0, jag ger den 4.0.


Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Mörkermannen: En bok om dagen, Bokmoster och enligt O.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

5 kommentarer:

  1. Kul att du gillade den, läste orkestergraven för något år sedan och har funderat på att läsa mer i samma serie sedan dess.

    SvaraRadera
  2. @petitemari: Jag tror att det bästa är att läsa alla böckerna i ordning, även om jag retade mig otroligt mycket på de första. Man får liksom "växa upp" med karaktärerna då, för de utvecklas ju lite med tiden. Och vad jag än tyckte om Lindells sätt att skriva i början, så var historierna riktigt bra.

    SvaraRadera
  3. Läser nu vad du har skrivit om Mörkermannen och kommer till en insikt ... Jag har nog gillat de första böckerna i serien mer just för att jag tycker om att Cato är så där bufflig! Tyckte också om intrigerna mer i de första böckerna, den i den senaste, Sockerdöden, var bedrövlig. Men det vet du ju redan att jag tycker ;) Nu har ju mitt läsande varit utspritt under tolv år (!) så kanske hade jag tyckt annorlunda om jag plöjt hela serien på en gång, man vet aldrig.

    SvaraRadera
  4. @Bokmoster: Jag hade egentligen bestämt mig för att avsluta serien med Mörkermannen, eftersom jag inte varit jätteförtjust i de tidigare. Nu blev det som det blev och Sockerdöden har faktiskt precis just i dag landat på posten här, i ett litet paket. Nåja, det är aldrig för sent att ge upp :)

    SvaraRadera
  5. Med de andra böckerna har jag ändå känt att jag velat veta mer om vad som skulle hända med Cato o hans familj(er), men så kände jag inte alls efter den senaste. Möjligen att jag kan ha missat något relevant eftersom jag i slutet mest skumläste för att få slut på eländet, hum hum ... Ser i a f fram emot att så småningom få läsa vad du tyckte!

    SvaraRadera