Sidor

lördag 4 augusti 2012

"Mörkertal" av Arne Dahl

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 392
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Utmärkelser: -
Serie: A-gruppen 8
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (första) 2005 (min) 2005
Format: Inbunden
Källa: Bokhylla
Utläst: 25 juli 2012




Första meningen: Redan första gången han såg kvarlevorna förstod han att det var något speciellt med dem.

Baksidetext
2004. Försommar. En sjundeklass från Stockholm är på resa i de djupa ångermanländska skogarna. När en av fjortonåringarna plötsligt försvinner finns det tillräckligt många oroväckande tecken för att A-gruppen, rikskriminalens speciella enhet för våldsbrott av internationell art, ska kopplas in. Mystiska baltregistrerade bilar har rört sig i trakten, och dessutom tycks flickan själv, Emily, bära på mörka hemligheter.

Samtidigt som Sara Svenhagen, Lena Lindberg och Gunnar Nyberg från A-gruppen ger sig av till Ångermanland händer det saker i Stockholm. En hantverkare gör ett häpnadsväckande fynd i en grop i Gamla stan och försvinner sedan spårlöst. Bengt Åkesson vid Stockholmspolisen tvingas på grund av en säregen utpressning ta sig an försvinnandet - och drar med sig Paul Hjelm, numera internutredare. Tillsammans närmar sig de två en märklig sanning med historiska djup.

Arto Söderstedt och Viggo Norlander får ta sig an ett brutalt mord på Mariaberget, som successivt visar sig ingå i en egenartad mordserie.

Till slut visar sig allting hänga ihop. I takt med att Emilys sanna karaktär uppenbaras blottläggs ett nätverk av mänskliga perversioner som sträcker sig både ner i historien och ut i världen via Internet.

Min kommentar
Det här blir jobbigt för mig, eftersom detta är den första bok om A-gruppen som jag faktiskt inte gillar jättemycket. Även om den nu inte är dålig. Arne Dahls lägstanivå är fortfarande bättre än en del författares högstanivå. Och jag vet ju att nästa bok, Efterskalv, som var den första bok jag läste i serien, är så mycket bättre.

En tonårstjej försvinner i Ångermanland under en klassresa. Här i skogen vimlar det för övrigt av pedofiler och skumma bilar från Litauen. En elektriker stjäl en kista med skumt innehåll från ett hål i gatan i Stockholm. Sedan försvinner samme elektriker. Den försvunne elektrikerns fru försöker genom utpressning (en anmälan om sexuella trakasserier) få en polisman att söka efter hennes man. Plötsligt börjar någon (medelst pianotråd) dekapitera pedofiler. Och ja, du har helt rätt; allt hänger ihop på slutet. Det står faktiskt till och med i baksidetexten. Men det är lite för våldsamt, lite för många trådar, lite för många inblandade, lite för många sammanträffanden.

Jag får känslan av en typisk mellanbok, där det mesta står och stampar. Visserligen är deckargåtan allt annat än trist (snarare tvärtom, på gränsen till för osannolik, även för mig), men det händer inget alls med karaktärerna. De kommer inte vidare utan ältar bara det gamla. Och Jon, vad gör han i A-gruppen egentligen? Vem är han? Och Lena? Det här med hennes "henligheter" börjar kännas trist. Är de med helt enkelt för att få med alla typer av människor så allt blir politiskt korrekt? Eller ska de någon gång få göra något vettigt?

Och så klämmer vi in lite Dan Brown-inspirerat hemligt-sällskap mysterium. Nej, Arne Dahl (eller Jan Arnald) du är så mycket bättre än så. Lite kul är det ändå att det hemliga sällskapet heter Fac ut vivas (som betyder ungefär get a life). Det är humor på hög nivå. Fantasifiguren Rigmondo, vars historia går ända tillbaka till libertinerna på 1700-talet och har ett penisben, blir ju så klart poppis bland de "fritänkande", men för mig blir det lite för mycket. Och när slutet sedan kommer, lite för våldsamt och lite för actionspäckat med en ruggig shoot-out så blir det lite för mycket Eyes wide shut (som för övrigt är en mycket bra film).

Eftersom jag är språkintresserad i kombination med nyfiken så kände jag mig manad att försöka luska ut var namnet Rigmondo kom ifrån. Jag tror mig veta att denne författare aldrig bara skulle hitta på något, utan att det hade någon betydelse. Jag hittade absolut ingenting om någon Rigmondo (eller ja, ett svenskt förlag, men det startade efter denna bok skrevs). Så det blev till att härleda ord i stället. Mondo vet jag ju betyder värld, men jag gick bet på det där rig. Tills jag hittade att det faktiskt är en förkortning av rigenerazione, som ju betyder nyskapelse, nyfödelse. Skulle Rigmondo alltså återskapa världen? Eller finns det någon betydelse som jag missat?

Det positiva är att jag alltid lär mig något när jag läser de här böckerna, även om nu Fac ut vivas och Rigmondo verkar vara påhittade, den här gången fick jag veta skillnaden mellan kakafoni och kakofoni. Och minsann, har jag inte alltid haft fel för mig...

Boktipsets estimerade betyg var 4.4. Jag ger den 3.5.


Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Mörkertal: hyllan, Bokstunder och Nom.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

5 kommentarer:

  1. Den här var ingen favorit hos mig heller. Nu har jag dessutom haft så mycket annat att läsa så Arne Dahl har fått stå tillbaka lite.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, denna var nog en av de sämre. Och jag måste snart bestämma mig för om jag ska läsa om Efterskalv eller ej... det är ett svårt beslut att fatta :)

      Radera
    2. Lyxproblem men ack så jobbigt att bestämma sig :-).

      Radera
  2. Hm, får nog ge den författaren en chans snart :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag. Hans deckare är något utöver det vanliga :)

      Radera