En smakebit på søndag: En mörk välsignelse

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Just nu läser jag Dennis Lehanes bok En mörk välsignelse, som är ett slags fortsättning på Gone, baby, gone, där den 4-åriga Amanda försvinner. Deckarduon Patrick Kenzie och Angela Kennaro hittar henne och återbördar henne till hemmet. I En mörk välsignelse, som utspelar sig 12 år senare, har Amanda återigen försvunnit.

Patrick åker till flickskolan där Amanda gick innan hon försvann och smakbiten utspelar sig när han frågar ut några av eleverna. Jag var bara tvungen att ta den här biten, för precis så där känner jag mig ibland.

I studenternas uppehållsrum träffade jag sju klasskamrater till Amanda och Sophie. Rektor Nghiem och jag satt i mitten av rummet med flickorna ordnade framför oss i en halvcirkel
     "Amanda var typ, ja, du fattar", sade Reilly Moore.
     "Nej, det gör jag inte", sade jag.
     Fnitter
     "Hon var typ, värsta..."
     Ögon som himlade. Mer fnitter.
     "Å", sade jag, "hon var typ värsta. Nu fattar jag."
     Tomma blickar, inget fnitter.
     "När man liksom pratade med henne", sade Brooklyn Doone, "typ lyssnade hon. Men om man trodde att hon skulle berätta något för en, som vem hon gillade eller vilka program hon hade på sin iPad? Ja, då fick man typ vänta."
     Flickan bredvid henne, Coral eller Crystal, himlade med ögonen. "Alltså i evighet."
     "Evig-het", sade en annan flicka och de nickade allihop i samförstånd.
     "Hur var det med hennes vän då? Sophie?" frågade jag.
     "Blä!"
     "Hon var en riktig bitch."
     "En wannabe-dot.com."
     "Dot org".
     "Ja, fett."
     "Har du sett hennes Facebooksida? Hon försökte typ lista dig som vän."
     "Fy fan, alltså."
     "Typ."
     Efter att Gabriella föddes hade jag funderat på att köpa en pistol för att säg fjorton år framåt i tiden kunna hålla alla kavaljerer på avstånd. Nu, när jag lyssnade på hur de här flickorna tjattrade och föreställde mig att Gabby en dag skulle tala med samma banalitet och språkliga okunnighet, funderade jag på att köpa samma pistol för att sätta en kula i mitt eget djävla huvud.