En smakebit på søndag: Människohamn

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har ju skräckmånad nu i januari så det blir ännu en hemsk smakebit från mig. Den här gången från John Ajvide Lindqvists Människohamn. Jag har kommit ungefär halvvägs och jag kan redan nu säga att otäck, det är den. Boken börjar med att sjuåriga Maja, dotter till Anders, plötsligt försvinner spårlöst under ett besök på en liten ö i Stockholms skärgård.

Boken ger mig dock lite huvudbry när det gäller att plocka ut en liten smakbit, här finns så många fantastiska bitar att jag inte kan bestämma mig. Ska jag ta en otäck? En spännande? En rolig? Till slut bestämde jag mig ändå för en otäck :) Det här påminner faktiskt lite om skräckmästaren Stephen King, som plockar ut något vardagligt och gör det fruktansvärt otäckt.

Bakgrunden är att Anders, för att trösta dottern Maja som är riktigt rädd för svanar, sagt att svanarna inte är farligare än GB-gubben. Vilket ju naturligtvis gjorde att hon blev rädd för GB-gubben också. Vid det här tillfället har det gått tre år sedan Maja försvann. Anders är ute och går, lite halvfull, och passerar handelsboden, där det påpassligt nog står en GB-gubbe och vajar i vinden..

GB-gubben fanns överallt. Han var i havet när hon skulle bada, dolde sig i skuggorna. Han var all rädsla inkarnerad.
     Nu stod han här och gnisslade bakom handelsbodens trappa och Anders uppfylldes av en fasa som han inte kunde sätta fingret på. Han tvingade sig själv att stirra GB-gubben i ögonen trots att han var så rädd att han ville springa därifrån.
     Hem. Dricka vin.
     Men förmodligen var det alkoholens fel alltihop. Han var nere i nerverna. Överkänslig. Kunde bli rädd för vad som helst. Men han stålsatte sig. Skulle inte hem och supa. Skulle stirra på GB-gubben tills den jäveln vek undan med blicken eller blev ofarlig.
     GB-gubben svängde fram och åter som om han gjorde sig redo till språng. Anders släppte honom inte med blicken. De mätte varandra. En rysning löpte över Anders rygg.
     Nån tittar på mig.