"Människohamn" av John Ajvide Lindqvist

Genre: Skräck
Antal sidor: 449
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2008 (min) 2009
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 22 januari 2013






Första meningen: För tretusen år sedan var Domarö bara en stor, flat sten som stack upp ur vattnet, krönt av ett flyttblock som isen hade lämnat efter sig.

Baksidetext
Pappa, vad är det där? På isen?

Det är en strålande vinterdag. Högst upp i Gåvastens fyr står Anders med sin sexåriga dotter Maja. Isen ligger snötäckt så långt ögat kan nå och Anders kan inte se något speciellt där hans dotter pekar.

Maja går för att undersöka och fem minuter senare börjar mardrömmen. Trots att det inte finns någonstans där Maja kan försvinna, är det just det som händer. Hon försvinner. Spårlöst. Anders och hans hustru Cecilia har inte längre något barn.

Det lyckliga livet på ön Domarö i Roslagens skärgård är slut. Bara förtvivlan och skilsmässa återstår.

Ett par år senare återvänder Anders till ön, nersupen och deprimerad men fast besluten att leva. Då nås han av ett meddelande som tänder ett vansinnigt hopp: Maja finns ännu i världen, på en plats där han inte kan nå henne.

Ett sökande tar sin början. Det kommer att föra Anders till Domarös hemlighållna förflutna, mot havets mörka hjärta. Genom avgrunden måste han gå för att finna den han älskar. Om det nu verkligen är hon.

En mopedmotor hörs i skogen om nätterna. Brevlådor vandaliseras och hus brinner. Havet kastar sig mot klipporna. Någon hatar oss.

Människohamn är en saga om kärlek, hat och magi. Det är berättelsen om de dolda krafter som har skapat skärgården.

Min kommentar
Efter att ha läst och älskat Låt den rätte komma in så bestämde jag mig för att det måste bli fler böcker av den här författaren. Nu har jag läst ut min andra bok och John Ajvide Lindqvist är officiellt en ny favoritförfattare. Det här är skräck på toppnivå och hade det inte varit för det Stephen King-aktiga slutet så skulle nog boken ha fått full poäng.

Trots den ganska jobbiga början, med ett fasligt hoppande fram och tillbaka mellan olika tidsperioder, så var jag nog fast från första bokstaven. Det är en så lugn och fridfull idyll som målas upp, med alldeles vanliga människor. Tills det börjar hända saker. Konstiga saker. Otäcka saker. Det är när vardagen blir skräck som jag tycker det är som hemskast och när en alldeles vanlig GB-gubbe fullkomligt skrämmer vettet ur både huvudpersonen och mig så är lyckan gjord. Hur ska jag någonsin kunna gå förbi en GB-gubbe utan att tänka på den här boken?

Här finns en osedvanligt äcklig (eller sytlig, som jag egentligen vill kalla den) insekt och vid ett tillfälle i boken så fick jag liksom läsa mellan fingrarna för jag höll på att kräkas. På riktigt. Han skriver så vansinnigt bra, den där John Ajvide Lindqvist, att jag nästan tror att det han beskriver händer här och nu. Jag hoppas bara att min relation till vatten inte har ändrats på något negativt sätt. Men, för det finns givetvis ett men, precis som Stephen King så drar slutet iväg och blir lite för... ja, dramatiskt. Och en gnutta överdrivet. Dessutom kan jag inte låta bli att fundera över vad som hände med Simon och Anna-Greta. Gick det bra för dem?

Det här är en bok som skulle göra sig riktigt bra som film, tror jag. Och nu ska jag ta och skaffa mig fler böcker av min nya favoritförfattare. Tips?

Boktipsets estimerade betyg var 4.2. Jag ger den 4.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Människohamn: Eli läser och skriver, Boktoka och Fiktiviteter.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.