En smakebit på søndag: Boktjuven

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har hört talas om Boktjuven av Markus Zusak i evigheter, känns det som, men hela tiden tvekat om jag verkligen ville läsa den. Handlingen som beskrivs på baksidan låter inte speciellt bra och faktiskt har jag undrat lite över hur bra en bok om en bokstjälande flicka i Nazityskland skulle kunna vara. När jag sedan hoppade på utmaningen böcker om böcker så bestämde jag mig för att ändå läsa Boktjuven, att den handlar om böcker är ju solklart.

Vad fel jag hade. Den här boken handlar inte alls bara om en bokstjälande flicka och faktum är att den kan vara hur bra som helst. Jag läste faktiskt ut den igår eftermiddag, det gick helt enkelt inte att lägga ifrån sig boken, och nu vet jag inte alls hur jag ska kunna läsa något annat efter detta.

Att välja ut ett litet avsnitt var riktigt svårt, här finns mängder av tänkvärda och/eller vackra stycken som skulle göra sig bra. Till slut valde jag denna och smakebiten kommer från sida 404-405, vid detta tillfälle sitter 22 människor i ett skyddsrum, medan bomberna faller där ovanför. Och det är Döden som är berättaren.

Förtjänade de bättre än så här, dessa människor?
     Hur många hade aktivt förföljt andra, berusade av vittringen från Hitlers blick, upprepat hans meningar, hans stycken, hans verk? Var Rosa Hubermann ansvarig? Judegömmerskan? Eller Hans? Förtjänade de allihop att dö? Barnen?
     Svaret på var och en av dessa frågor intresserar mig mycket, men jag kan inte låta mig förledas av dem. Jag vet bara att alla dessa människor måste ha känt min närvaro den natten, bortsett från de yngsta barnen. Jag var föraningen. Jag var underrättelsen, mina inbillade fötter som klev in i köket och gick längs hallen.