Sidor

onsdag 13 mars 2013

"Löftet" av Tinka Ullbro

Genre: Thriller
Antal sidor: 245
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Västkustdeckare 1
Förlag: Förlaget Orda
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 3 mars 2013



Första meningen: Han har hittat oss.

Baksidetext
Paola arbetar som barnpsykolog för rättsväsendet i Göteborg. Hon förhör och behandlar barn som har blivit offer för brott. Efter trettio år i yrket trodde hon att hon sett det mesta, ändå blir hon chockad när hon möter Adrian. Han är fem år gammal och har precis sett sin egen pappa försöka slå ihjäl hans mamma. Pojken är så illa tilltygad inombords att han slutat tala helt och hållet.

I boken får vi följa Adrian, hans lillasyster Mathilda och deras mamma Annika, som tillsammans har varit nere i helvetet och vänt, och nu försöker kämpa sig tillbaka till verkligheten igen.

Min kommentar
Det här är en helt ny bekantskap för mig och det är egentligen inte så konstigt, eftersom det är en debutbok. Förmodligen har jag ett självplågardrag, eftersom jag läser sådana här böcker och då menar jag inte dåliga, utan otäcka, trovärdiga skildringar av något som tyvärr är vardag för många.

Jag vill bara påpeka att jag inte känner någon som blivit utsatt för något sådant här (vad jag vet) så jag kan egentligen inte bedöma hur trovärdigt det är, men det känns, tyvärr, äkta. Här kan du läsa en liten smakbit ur boken.

Det här var en jobbig upplevelse, att läsa om rättslösheten och hopplösheten som drabbat Annika och hennes nära och kära känns så trovärdigt att det kryper in under skinnet på mig. Att inte kunna träffa sina föräldrar på över ett år bara för att man måste hålla sig gömd för sin våldsbenägne ex-man, som för ovanlighetens skull är svensk och välutbildad, är så extremt sorgligt att jag bara vill gråta. Det som ändå egentligen tog styggast på mig var att det var så odramatiskt, eller vad man ska kalla det. Inga överdrivet skrikande, svärande och teatraliska människor, utan nästan lite mer uppgivet och tillbakadraget. Som att betrakta något utifrån. Vilket i det här fallet är en bra grej.

Här finns en uppsjö av jag-berättare, faktiskt är alla som berättar något "jag" och det är minst fem stycken. Jag har egentligen inte ont av det, för det är enkelt och tydligt gjort genom att varje kapitel är märkt med berättarens namn. På något sätt kändes det ändå logiskt att få ta del av allas tankar och "sanningar" på det sättet, men jag är ändå tveksam till det. En annan liten detalj är de många upprepningarna, som blev lite jobbiga ibland. Oftast räcker det med att nämna något en gång. Och så klart, min vanliga käpphäst; korrekturläsningen. Det gör dock inte boken dålig utan stör bara läsandet. Jag förstår egentligen inte varför förlagen inte lägger mer krut på något som är så viktigt.

Ett extra plus för slutet, som var helt oväntat. I alla fall så var inte jag förberedd på det. Jag hoppas man får lära känna Paola bättre i nästa del, för det är en bok jag med all säkerhet kommer att läsa.

Det här blir också mitt bidrag till Spänningsutmaningen för mars månad.

Stort tack till Tinka Ullbro för recensionsexemplaret.

Boktipset hade inget estimerat betyg. Endast 1 person hade betygsatt boken och det betyget var 2.0. Jag ger den 3.5.

Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Löftet: Annika, boktok73 och Boktjuven.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

10 kommentarer:

  1. Svar
    1. Ja, speciellt när det ger mersmak.

      Radera
  2. Känns inte riktigt som en bok för mig men vem vet..

    SV: Jaa, jag har hört att den ska vara lite sämre men läsa den måste jag ju så.. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, man brukar ju känna om det är något som passar och är det inte det så ska man nog faktiskt låta bli :)

      Radera
  3. Jag tror säkert att den här boken är jättebra och jätteviktig, men jag tror inte att jag kommer att orka läsa den. Väldigt synd, men tyvärr är det nog så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man måste nog ha ett drag av självplågeri för att läsa sådana här böcker.

      Radera
  4. Å ena sidan lockas jag att läsa boken. Å andra sidan så avskyr jag att läsa om barn som far illa. Hm...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ett svårt val, men den var bra.

      Radera
  5. Det är kanske just det att det är så odramatiskt men ändå rakt på sak som gör boken så ryslig men så bra. Jag ska absolut läsa följande del.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tycker att det ofta blir mer otäckt och trovärdigt om saker inte beskrivs så detaljerat. Det känns mycket mer då. Jag tänker också läsa nästa del :)

      Radera