"Den femte årstiden" av Mons Kallentoft

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 455
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 5
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 juni 2013




Första meningen: Jag förstår inte varför.

Baksidetext
Det är tidigt i maj som den unga barnfamiljen på skogspromenad utanför Linköping hittar det svårt sargade liket. Det är otäckt välbevarat och spåren efter tortyr på kvinnokroppen är bara alltför tydliga. Kriminalinspektör Malin Fors tycker sig omedelbart se likheter med fallet Maria Murvall, den unga kvinna som hittades våldtagen och brutalt misshandlad i skogen för fl era år sedan och som sedan dess varit okontaktbar där hon sitter inspärrad på Vadstena sjukhus. Av en slump träffar Malin en psykolog från S:t Lars i Lund som berättar om ett liknande fall, och plötsligt tycks Maria bara vara en liten pusselbit i något mycket större. Men vad är det som är så fruktansvärt att det inte går att tala om?

Malin, som länge varit besatt av att få veta vad som hände Maria, är fast besluten att ta reda på sanningen, oavsett vart det kan föra henne.

Min kommentar
Kallentoft uppfinner en femte årstid för att kunna skriva den femte delen om Malin Fors, en del som många trodde skulle vara den avslutande delen, men man kan ju skriva om elemtenen också. Jag har läst alla de fyra föregående i serien och generellt kan jag väl säga att det är ett evigt tjat om årstiden, något som känns repetitivt och faktiskt lite trist. När tre hela sidor sedan ägnas åt när Malin drömmer då blir jag bara less. Det ger mig absolut ingenting.

Jag är väldigt ambivalent till Kallentofts böcker och det blev snarare värre med den här boken. Det finns massor att säga om stilen, våldet, kvinnosynen och så vidare. Det tänker jag göra nu.

I de tidigare böckerna störde jag mig inte så mycket på de kursiva styckena med de dödas röster, men här blev det bara för mycket. Till slut tyckte jag att det bara blev töntigt med vältaliga döda som tycker det viktigaste av allt är att Malin ska föda ett barn för deras skull. Jag irriterar mig oerhört mycket på att Malin hela tiden får bilder från... ja, vem vet, som beskriver exakta händelser och situationer. Är hon synsk också? Och jag fullkomlig avskyr hur skogen framställs som ond. Jag kan garantera att vare sig tusenfotingar eller trädrötter hyser någon illvilja alls. En skog kan inte vara ond, däremot människorna som befinner sig i den. Det är också vansinnigt irriterande med alla käftsmällar till höger och vänster (mest höger då), inget verkar vara bra i samhället och om man är rik så är man automatiskt ond, IKEA är skräp, McDonalds är skräp. Det är helt enkelt för mycket som Kallentoft klagar på, det skulle kännas mer seriöst om han inte spred ut sitt hat mot allt och alla så mycket. Och jag är väldigt, väldigt glad för att jag inte lever i hans värld.

Men det som stör mig allra, allra mest är Kallentofts uppenbarligt underliga kvinnosyn. Det känns inte helt äkta när en man skriver om en kvinnas innersta, hemliga tankar. Speciellt när Malin tycker att det är helt OK att hennes pojkvän ringer och beställer tid åt henne hos en gynekolog. Och när Malin säger att hon vill ha en kvinnlig så finns det ingen som helst förståelse hos pojkvännen.

Frånsett allt jag skrivit här ovanför så gillar jag boken. Malin börjar ta tag i sitt liv, även om hon fortfarande inte är riktigt frisk i huvudet. Fallet Maria Murvall, som vi följt i fem böcker, får sin upplösning, vilket känns väldigt bra, men vad ska Malin nu bli besatt av? Ja, Vattenänglar finns redan i hyllan, så någon gång får jag väl veta. Men just nu känner jag mig inte riktigt hågad. Jag klarar inte mer döda röster just nu.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den femte årstiden: Hyllan, Eli och Feuerzeug.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.