Sidor

onsdag 10 juli 2013

"Den femte årstiden" av Mons Kallentoft

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 455
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Malin Fors 5
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 juni 2013




Första meningen: Jag förstår inte varför.

Baksidetext
Det är tidigt i maj som den unga barnfamiljen på skogspromenad utanför Linköping hittar det svårt sargade liket. Det är otäckt välbevarat och spåren efter tortyr på kvinnokroppen är bara alltför tydliga. Kriminalinspektör Malin Fors tycker sig omedelbart se likheter med fallet Maria Murvall, den unga kvinna som hittades våldtagen och brutalt misshandlad i skogen för fl era år sedan och som sedan dess varit okontaktbar där hon sitter inspärrad på Vadstena sjukhus. Av en slump träffar Malin en psykolog från S:t Lars i Lund som berättar om ett liknande fall, och plötsligt tycks Maria bara vara en liten pusselbit i något mycket större. Men vad är det som är så fruktansvärt att det inte går att tala om?

Malin, som länge varit besatt av att få veta vad som hände Maria, är fast besluten att ta reda på sanningen, oavsett vart det kan föra henne.

Min kommentar
Kallentoft uppfinner en femte årstid för att kunna skriva den femte delen om Malin Fors, en del som många trodde skulle vara den avslutande delen, men man kan ju skriva om elemtenen också. Jag har läst alla de fyra föregående i serien och generellt kan jag väl säga att det är ett evigt tjat om årstiden, något som känns repetitivt och faktiskt lite trist. När tre hela sidor sedan ägnas åt när Malin drömmer då blir jag bara less. Det ger mig absolut ingenting.

Jag är väldigt ambivalent till Kallentofts böcker och det blev snarare värre med den här boken. Det finns massor att säga om stilen, våldet, kvinnosynen och så vidare. Det tänker jag göra nu.

I de tidigare böckerna störde jag mig inte så mycket på de kursiva styckena med de dödas röster, men här blev det bara för mycket. Till slut tyckte jag att det bara blev töntigt med vältaliga döda som tycker det viktigaste av allt är att Malin ska föda ett barn för deras skull. Jag irriterar mig oerhört mycket på att Malin hela tiden får bilder från... ja, vem vet, som beskriver exakta händelser och situationer. Är hon synsk också? Och jag fullkomlig avskyr hur skogen framställs som ond. Jag kan garantera att vare sig tusenfotingar eller trädrötter hyser någon illvilja alls. En skog kan inte vara ond, däremot människorna som befinner sig i den. Det är också vansinnigt irriterande med alla käftsmällar till höger och vänster (mest höger då), inget verkar vara bra i samhället och om man är rik så är man automatiskt ond, IKEA är skräp, McDonalds är skräp. Det är helt enkelt för mycket som Kallentoft klagar på, det skulle kännas mer seriöst om han inte spred ut sitt hat mot allt och alla så mycket. Och jag är väldigt, väldigt glad för att jag inte lever i hans värld.

Men det som stör mig allra, allra mest är Kallentofts uppenbarligt underliga kvinnosyn. Det känns inte helt äkta när en man skriver om en kvinnas innersta, hemliga tankar. Speciellt när Malin tycker att det är helt OK att hennes pojkvän ringer och beställer tid åt henne hos en gynekolog. Och när Malin säger att hon vill ha en kvinnlig så finns det ingen som helst förståelse hos pojkvännen.

Frånsett allt jag skrivit här ovanför så gillar jag boken. Malin börjar ta tag i sitt liv, även om hon fortfarande inte är riktigt frisk i huvudet. Fallet Maria Murvall, som vi följt i fem böcker, får sin upplösning, vilket känns väldigt bra, men vad ska Malin nu bli besatt av? Ja, Vattenänglar finns redan i hyllan, så någon gång får jag väl veta. Men just nu känner jag mig inte riktigt hågad. Jag klarar inte mer döda röster just nu.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 4.0.


Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Den femte årstiden: Hyllan, Eli och Feuerzeug.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

14 kommentarer:

  1. En fyra ändå. Du var snällare än jag;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tyckte den var ohyggligt spännande också :)

      Radera
  2. Kunde inte ha sagt det bättre själv! Så tack för en lysande recension :)

    SvaraRadera
  3. Ja det var med blandade känslor jag läste den här boken. Vi tyckte nog ganska lika :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen vill jag inte sätta betyg på böcker som den här. Jag var riktigt irriterad på allt det där som störde mig, men samtidigt så kunde jag inte sluta läsa :)

      Radera
  4. Hm...har varit i valet och kvalet att läsa hans böcker men antar att det kommer bli av någon gång. När man väl börjat läsa en deckarserie så är det svårt att sluta :D Men om jag kommer så långt att jag läser denna, så ska jag komma ihåg din recension :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. De här böckerna är jobbiga på så många sätt :) Samtidigt tycker jag att de är riktigt bra. Om man bara slapp de där dödas pratande...

      Radera
  5. Hahaha, du retar dig på precis samma saker som mig! De dödas röster och de evighetslånga drömmarna, jag bara skumläser och blir uttråkad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar inte utfyllnad, vare sig i böcker eller på film, jag vill att allt ska betyda något :)

      Radera
  6. Jag tror att jag hoppar över Kallentoft.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet ärligt talat inte om jag vill rekommendera dem eller ej :)

      Radera
  7. Jag tillhör de som gillar de dödas röster, eller gjorde det iallafall i de första böckerna.
    För mig, som bor i Linköping, är det istället den usla researchen som stör, eller bristen på den. Jag tycker att det är helt ok att ta sig friheter som författare, att ändra om för att det ska passa in lite bättre i handlingen, men att inte orka kolla upp enkla saker gör mig irriterad.
    Precis som du reflekterar över Monika så är Kallentoft bitter på mycket, och i denna bok går han till löjlig överdrift. Han fullkomligen spyr galla över Linköping, och då i synnerhet Hjulsbro. Själv är han uppvuxen i Ljungsbro,ett medelklassamhälle ca 1 mil utanför Linköping, och jag får lite känslan av mindervärdeskomplex. Oavsett vilket tycker jag bara att det blir trist och larvigt med all galla som spys i denna bok. Ska väl tillägga att jag inte _kommer från_ Linköping, och därmed inte har några patriotiska känslor för stan! ;-)
    Jag skulle vilja gå så långt så att jag säger att jag nästan ångrar att jag läst bok 3-5 i serien, och definitivt inte kommer att läsa fler!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där med att han spyr galla över Linköping var inget jag märkte, men kanske behöver man ha lokal anknytning för att reagera.

      Radera