En smakebit på søndag: Heder

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

När jag läste Bastarden från Istanbul för två år sedan var det som att jag faktiskt kunde känna lukterna och smakerna från ett varmt och trångt Istanbul. Därför blev jag väldigt sugen på att läsa Elif Shafaks nya bok, Heder.

Den handlar om en kurdisk invandrarfamilj i London på 70-talet, även om den nu faktiskt börjar i en by nära Eufrat 1945. Än så länge motsvarar den mina förväntningar och det är svårt att välja vad som ska bli en smakebit, boken är full av fantastiska passager som jag skulle vilja dela med mig av. Jag har kommit en bra bit längre, men smakebiten jag till slut valt är från sida 24.

Allt berodde på att kvinnor var gjorda av den tunnaste batist, fortsatte Naze, medan män var skurna ur ett grövre och mörkare tyg. Det var så Gud hade sytt upp dem: den ena överlägsen den andra. Och varför Gud hade gjort så var inte människans sak att ifrågasätta. Det som betydde något var att fläckar inte syntes på svart tyg till skillnad från på vitt, där till och med den minsta prick lyste klart. På samma sätt upptäcktes en kvinna som hade fläckats omedelbart och skildes ut från alla andra, som agnarna skildes från vetet. Så en oskuld hade allt att förlora om hon gav sig till en man - även om han var mannen hon älskade - medan han inte hade något att förlora.
     Så var det i det land där Rosa Öde och Tillräcklig Skönhet föddes, "heder" var mer än ett ord. Det var också ett namn. Man kunde ge sitt barn namnet Heder men bara om det var en pojke. Män hade heder. Gamla män, medelålders män, till och med skolpojkar som var så små att de ännu doftade bröstmjölk. Kvinnor hade ingen heder. I stället hade de skam. Och som alla visste var Skam ett ganska dåligt namn.