Sidor

lördag 20 juli 2013

"Häxringarna" av Kerstin Ekman

Genre: Drama
Antal sidor: 323
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Kvinnorna och staden 1
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: (original) 1974 (min) 2010
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 5 juli 2013




Första meningen: Detta var Sara Sabina Lans: grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren.

Baksidetext
Häxringarna är berättelsen om en stads födelse i slutet av 1800-talet, om hur den uppstår och breder ut sig med järnvägsstationen som medelpunkt. I ett torp i samhällets utkant föds Tora och där tar hon när skuggmorellerna blommar avsked av sin mormor och hennes grå fattigdom. Snart får hon också avstå från kärleken och gemenskapen med en man. Hon blir ensam och har bara sin starka vilja och arbetsamhet att lita till i ett hårt samhälle.

Min kommentar
Efter att ha läst och blivit besviken på Grand final i skojarbranschen så tyckte jag ändå att Kerstin Ekman skulle få en chans till, precis som så gott som alla författare får av mig. Alltså tog jag mig an Häxringarna, första delen i sviten Kvinnorna och staden. Historiska romaner är något jag brukar tycka om så det var med spänning, nyfikenhet och stor tillförsikt jag började läsa.

Ja, kära Kerstin Ekman, detta kan mycket väl vara den sista chans du får och jag må vara den enda i hela Sverige som inte uppskattar hennes språk, men så är det. Först blir jag nästan tokig av alla underliga ord som dyker upp, många ord går inte att slå upp i SAOL och som jag då gissar är dialektala (andra ord är bara märkvärdiga och utrotningshotade). Jag kan inte dialekten som pratas (eller i alla fall pratades i slutet av 1800-talet) i Katrineholm, vilket fick till följd att det var mycket jag inte alls förstod. Jag förstår ju att det blir tidsenligt och trovärdigt när man skriver på det där sättet, men om jag inte begriper så missar det liksom målet.

Alla de här underliga (och för all del märkvärdiga) orden i kombination med att Ekman hela tiden envisas med att skriva "opp" i stället för "upp" får mig att känna mig lite schizofren. På något sätt tycker jag att man får bestämma sig, antingen skriver man ett märkvärdigt språk eller så skriver man vardagligt. Inte både och. Hade skillnaden bara funnits mellan löpande text och dialog så hade jag köpt det, men så är det inte. Här finns också mängder av meningar som inte verkar ha något att göra med vare sig föregående eller nästa, vilket får mig att hela tiden läsa om för jag tror att jag missat något.

Något som brukar störa mig när jag läser är när författaren berättar allt för mig, men Kerstin Ekman verkar gå helt åt motsatt håll. Hon berättar ingenting och eftersom jag inte alls är speciellt insatt i hur livet var under den här tidsperioden i Sverige (något jag hade hoppats att få lära mig under läsningen gång) så är det massor av referenser, antydningar och insinuationer som går mig förbi.

Jag är väldigt tudelad till den här boken, men den är på tok för pretentiös för mig och saknar struktur. Historien är läsvärd och intressant, men tyvärr är inte boken det. Det är synd för jag hade gärna läst mer om Tora och staden som växer, men jag orkar bara inte med det.

Boktipsets estimerade betyg var 3.7. Jag ger den 3.0.


Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Häxringarna: Olika sidor, Looking for Mr Goodbook och Martina loves literaure.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

2 kommentarer:

  1. Intressant. Jag minns att jag verkligen gillade Ekman, i synnerhet Händelser vid vatten, men jag undrar vad jag skulle tycka nu...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om jag orkar ge henne en chans till, det känns lite som att vi är fullständigt inkompatibla.

      Radera