"Mästaren" av Harlan Coben

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 333
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Drop shot
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn
Serie: Myron Bolitar 2
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 1996 (min) 2011
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 24 oktober 2013





Första meningen: "Cesar Romero", sa Myron.

Baksidetext
Den unga, vackra före detta tennisstjärnan Valerie Simpson vill ta sig tillbaka till den absoluta världstoppen, och det med hjälp av sportagenten Myron Bolitar. Men hennes drömmar krossas när hon blir brutalt skjuten till döds under US Open. När Myrons hetaste klient Duane Richwood, trimmad för att ta sin första Grand Slam-turnering, dyker upp i utredningen inser han att det är något som inte står rätt till. Varför finns Duanes telefonnummer i Valeries kalender när han hävdar att han inte ens känner henne?

Myron upptäcker att det finns kopplingar mellan ett sex år gammalt mord och den nu mördade Valerie, då hennes fästman, son till en senator, brutalt mördades och en av förövarna därefter sköts ned. Polisen har lagt locket på och alla, från maffian till senatorn själv, vill att Myron ska sluta gräva i det gamla mordet. Sanningen om vad som egentligen hände är inte bara farlig utan även dödlig. Är Myron på väg att bli nästa offer?

Min kommentar
Det var bara ett par månader sedan jag läste första delen i den här serien, Spelaren, och eftersom den gav mersmak så gav jag mig raskt på (i alla fall i min tideräkning) nästa del. Den var ännu bättre.

Förmodligen beror min förtjusning på den ironiska tonen och de putslustigheter som karaktärerna spottar ur sig. De som känner mig vet att jag har en väldigt dålig humor, ironi och sarkasm är mitt livselixir och det finns det alltså gott om här. Något annat det finns väldigt gott om är testosteron, det fullkomlig osar av de manliga männen, men jag tycker nog att även det görs med en släng ironi.

Myron Bolitar förvånar mig. Han känns fortfarande betydligt äldre än sina 30-någonting, med tanke på allt han hunnit med. Ändå bor han hos sina föräldrar, visserligen i källaren, men ändå. Kan det möjligtvis vara därför som hans kärleksliv inte verkar speciellt lyckat? Tack och lov får just den aspekten av hans liv inte särskilt stor plats, men flickvännen känns inte riktigt som hans typ. Hans kompis Win är också en märklig person, han verkar inte ha någon som helst empati med någon. Sedan bryr han sig plötsligt väldigt mycket om någon.

Det är kul med sport i en deckare, speciellt kul är det när sporten inte är den, så kallade, amerikanska fotbollen (där man bär bollen i händerna) utan tennis. Eftersom boken har några år på nacken så är det gamla välkända tennisnamn som dyker upp.

Att det är väldigt förutsägbart förminskar inte spänningen, men ett tag var jag irriterad på riktigt. Trots att sanningen i stort sett gick rätt framför ögonen på Myron så föredrog han att göra sin egen, mansgrisiga, tolkning. Jag kunde knappt tro det var sant, det kunde liksom inte ha blivit tydligare med en annons i tidningen.

Boken är från 1996 så det känns lite daterat och ibland får man ta på sig 90-talsglasögonen och helt glömma bort allt vad mobiltelefoner (den lilla bärbara sorten, inte den stora släpbara) och datorer heter, men den är ändå ganska tidlös.

Tredje delen, Rivalen, har jag redan och det kanske inte dröjer så länge innan jag läser den också.

Boktipsets estimerade betyg var 3.6. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Mästaren: Bims blogg och DAST.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.