Antal sidor: 384
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: What the night knows
Översättare: Sabina Söderlund
Serie: -
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2011
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 13 november 2013
Första meningen: Det spelar ingen roll vilket år dessa händelser utspelade sig.
Baksidetext
En gång för länge sedan anlände en mördare till en liten stad. Hans namn var Alton Turner Blackwood, och inom loppet av några månader hade han brutalt mördat fyra familjer. Hans vansinnesdåd slutade inte förrän han själv dödades av den sista familjens sista överlevande: en fjortonårig pojke.
En halv kontinent bort och två decennier senare är det någon som mördar familjer igen och i detalj återskapar Blackwoods dåd. Mordutredaren John Calvino är säker på att hans egen familj kommer att bli måltavlan för det fjärde dådet, precis som hans föräldrar och systrar blev offer den där gången när han var fjorton år och dödade deras mördare.
John Calvino är en förnuftig man som i sitt arbete som mordutredare bara handskas med kalla fakta. Men en upplevelse utöver det vanliga övertygar honom om att döden inte alltid behöver vara en enkelriktad resa ibland kan de döda komma tillbaka ...
Min kommentar
På 80-talet, när jag först träffade på Koontz, slukade jag allt han skrev och det var hemskt, skrämmande och spännande. Jag vet inte om min smak ändrats eller om Koontz deklinerat, men det är inte riktigt samma längre. Eller faktum är att det är samma...
För vilken gång i ordningen som jag läser den här historien vet jag inte. Den perfekta familjen, de fantastiska och överintelligenta barnen, den otroligt begåvade golden retrievern (visserligen död den här gången, men fortfarande otroligt begåvad)... Allt finns där. Det är bara miljön och detaljerna som ändrats. Vad är det egentligen med Koontz och perfekta familjer? De är så perfekta, fantastiska och puttenuttiga så det blir helt ointressant och ibland faktiskt till och med framkallar fysiskt illamående. Dessutom verkar herr Koontz ha en rejält skev människobild. Jag förstår ju att det är sin drömbild av världen, män och kvinnor som han förmedlar, men i den världen vill inte jag leva.
Ett plus får i alla fall Koontz för att han verkligen försökt skriva en övernaturlig historia igen, även om det ibland blir rent löjligt. Nu har jag ju läst en översättning, men med namn som "ryttare" och "kom-till-mig förbannelse" så blir i alla fall inte jag rädd. Det hade varit kul att veta vad det heter i original. Samtidigt är vissa stycken så lysande så till och med jag reagerar, kolla till exempel in hur boken börjar. Fullständigt briljant.
Förutom de sista 50 sidorna eller så känns boken som en transportsträcka fram till slutet som visserligen är hyfsat spännande, men vid någon punkt blir det bara för mycket. Tro nu inte att jag tycker det här är värdelöst, för det är det inte. Även om man ända från början ser varthän det barkar och allt är väldigt förutsägbart så är det ändå inte trist (ja, förutom familjen då) och händelselöst. Dock är det inte Koontz som bäst.
Boktipsets estimerade betyg var 4.3. Jag ger den 3.5.
Boken är
| Tråkig | Fantasirik | |
| Rolig | Klurig | |
| Trovärdig | Förutsägbar | |
| Osannolik | Välskriven | |
| Romantisk | Dåligt språk | |
| Sorglig | För lång | |
| Spännande | För kort |
Andra som bloggat om Vad natten döljer: Vargnatts bokhylla, Boktradition och From beyond.
Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.
Jag slukade oxå Koontz på 80-talet, men hans böcker gjorde det svårt för mig att sova så jag slutade. Är lite sugen på att börja läsa honom igen, kanske ska mjukstarta med den här ;-) Den verkar ju inte så väldigt skrämmande enligt dig!
SvaraRaderaOch jag minns de där evinnerliga golden retreivrarna som fanns med i varje bok!
För mig är det lite så att om man går över löjlighetsgränsen så blir jag inte längre rädd utan tycker bara allt är fånigt. Den här boken passerade den gränsen med råge, mest för den perfekta familjens skull, om det inte hade varit för det så tror jag att den kunde ha varit otäck :)
Radera