"Jorden må rämna" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 341
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 2
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2000 (min) 2001
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 januari 2014






Första meningen: Fanns det någonting han hatade så var det människor som stirrade.

Baksidetext
Det är midsommarafton 1999. En man stiger av pendeln i Bålsta med en sportbag fylld med pengar efter ett postrån. Han möts av sin syster och tillsammans firar de helgen i barndomshuset.

Mannen slår sig ner i ett torp i trakten. Några mil därifrån bor den f.d. lantarbetaren Edvard Risberg. Tidigare var han aktiv facklig kämpe. Nu iakttar han med saknad sitt gamla förbunds nedgång och fall. Det som i stället lyser upp hans tillvaro är kärleken till kriminalinspektören Ann Lindell. I december hittas ett medelålders par brutalt mördade i en villa utanför Uppsala. Den sårade kvinnan dör framför polisens ögon med något som kanske är mördarens namn på sina läppar. Kort därefter avrättas en ung kvinna med ett pistolskott mitt inne i staden. Ann Lindell anar att motivet är hämnd. Men vad är det som väcker denna ofattbara vrede hos den som hållit i vapnet?

Min kommentar
Ibland köper jag på mig en hel deckarserie utan att ha läst något av författaren innan. Så hamnade hela serien om Ann Lindell i min bokhylla. Därför satt jag där och läste andra delen, trots att jag inte gillade den första speciellt mycket. Så kan det gå.

Efter att ha läst ut boken kollade jag vad jag hade skrivit i mitt inlägg om Den upplysta stigen och upptäckte att jag, faktiskt, i stort sett skulle kunna kopiera det inlägget och posta det även för den här boken. Språket är fortfarande svulstigt och pretentiöst med väldigt underliga ordval ibland. Vem använder ordet intermittent i en roman för att beskriva hur en fyr blinkar? Speciellt om man verkar anstränga sig för att ha ett poetiskt språk? Även antalet karaktärer är löjligt stort, bland annat vimlar det av olika poliser som nästan allihop är anonyma skuggfigurer. Dessutom bestämde sig författaren för att döpa två karaktärer till samma förnamn.

Det känns fortfarande som att jag läser ett politiskt partiprogram inför ett val, den här gången på temat att facket var bättre förr. När en tredjedel av boken handlar om Edvards funderingar om facket och innehåller ren agitation så blir jag bara less. Det som eventuellt hade kunnat vara spännande tjatas sönder av diskussioner om hur facket var från början, hur det är nu och hur det borde vara. För att inte tala om vad de delarna gör med tempot. Jag tappar helt intresset.

En tredjedel av boken handlar dessutom om kärleksaffären mellan Edvard och Ann, med ingående beskrivningar av vad de båda tänker och känner. Mest får vi följa Edvards våndor över att han lämnat sin fru, hans söner som han inte har någon bra kontakt med och det saknade lantbruket som han bytt mot en miljö vid havet. Och facket. Gäsp.

Det finns alltså bara en tredjedel kvar, som faktiskt handlar om själva mordgåtan. Som rent krasst inte är någon gåta. Direkt från början får vi veta vem som är mördaren, allt utom namnet, men allt annat är solklart. Mördaren är inte speciellt trovärdig. En person med den karaktären och bakgrunden borde inte kunna organisera sig själv tillräckligt för att begå mord och dessutom komma undan med det. Motivet däremot kan jag nog köpa, det finns så väldigt många människor därute som gör det enkelt för sig och anser att allt som händer dem är någon annans fel.

Ändå tycker jag att historien flyter på något bättre i den här boken eller så var jag bara mer beredd på vad jag hade framför mig.

Boktipsets estimerade betyg var 3.5. Jag ger den 3.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Jorden må rämna: Bokbrus, Sladdertackan och Tofflan.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.