"Svarthuset" av Peter May

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 362
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Blackhouse
Översättare: Charlotte Hjukström
Serie: Isle of Lewis 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Rec ex (tack Modernista)
Utläst: 24 januari 2014






Första meningen: De är bara barn.

Baksidetext
På Isle of Lewis, en liten ö i de Yttre Hebriderna, har människorna sedan urminnes tider fört en ojämn kamp mot elementens raseri; den outtröttliga vinden, det piskande regnet, havets skummande vrede. Det är en hård värld där tron på en allsmäktig Gud kommit att bli den enda ledstången genom tillvarons många prövningar.

När ön skakas av ett brutalt mord skickas kriminalkommissarie Fin Macleod till platsen för att undersöka om brottet möjligen kan ha koppling till ett liknande mordfall i Edinburgh. För Fin, som själv är född och uppvuxen på ön, innebär utredningen en resa tillbaka till ett förflutet som han under arton års tid gjort allt för att lägga bakom sig. Han ställs nu återigen öga mot öga med skoltidens vänner och plågoandar och med Marsaili MacDonald, hans första stora kärlek. Åren har gått, men Fin tvingas motvilligt inse att barndomens sår är allt annat än läkta, och att ön inte tänker släppa honom ur sitt grepp en andra gång.

Min kommentar
Ett tag översvämmades bokbloggosfären av positiva inlägg om den här boken. Eftersom jag är ordentligt svag för karga och ödsliga miljöer så kunde jag ju inte stå emot. Trots att en och annan faktiskt inte gillade den, på grund av att mordgåtan hamnade i skymundan. Något som inte alltid går hem hos mig.

Första gången jag öppnade boken var en iskall, blåsig måndag morgon klockan sju, när jag precis satt mig på bussen till jobbet. Lite småstressad, trött och grinig. När jag börjar läsa känner jag att jag drar en lång suck, jag lutar mig tillbaka och låter mig vaggas till ro. Något där i de första meningarna gjorde att jag kände mig som hemma och jag sögs rätt in handlingen. Jag älskade det.

Här finns två trådar, en dåtid och en nutid. Nutiden handlar om Fins jakt på mördaren, men mest om hans jakt på sin barndom och alla minnen som plötsligt dyker upp. Dåtiden handlar om just Fins uppväxt på ön och hur den präglades av den tuffa miljön. Dåtiden berättas i jag-form, där Fin är jag, medan nutiden berättas ur den allvetandes synvinkel. Det här störde mig en aning precis vid bytena, när plötsligt jag blev han. Ofta fick jag stanna upp och fundera ut vem han var. Det var lite jobbigt.

Under läsningen fängslas jag av miljöbeskrivningarna och berättelsen som nystas upp. Beskrivningen av ön där den omtalade fågelslakten äger rum får mig att se den skotska ön Staffa framför mig och det fick mig att längta tillbaka till Skottland. Små, små bitar av bakgrunden kastas åt en och jag hugger dem som om jag vore en hund och de köttben. Ändå kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig vad det egentligen var som hade hänt. Det är mycket värt och en bok som lyckas överraska mig måste jag ju tycka om.

Mordgåtan hamnar verkligen i skymundan och faktum är att jag ibland glömmer bort att jag har ett mord att lösa. Personligen tycker jag att berättelsen i dåtid är det bästa med boken och jag rycks med och vill veta mer. Nutiden är mer som en axelryckning, förutom i själva upplösningen. Jag kan ju i alla fall lova att jag kommer att hänga på låset när nästa bok släpps.

Boktipsets estimerade betyg var 4.5. Jag ger den 4.0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Svarthuset: Lotten, Annika och Romeo and Juliet.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.