En smakebit på søndag: Göteborgsmorden

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu är det söndag igen och vi har den här helgen hälsat på min mor, som fyllde 76 i veckan och varit på Sveriges (världens?) första app-restaurang, Pinchos i Göteborg. Man beställde maten genom en app i telefonen. Helt fantastisk mat var det, tapas, fast inte de vanliga traditionella rätterna utan allt möjligt gott.

Nåväl, jag håller fortfarande på med samma bok som förra veckan, det känns som att jag inte alls kommer framåt i den. Det är världens minsta text och världens mest tätskrivna sidor. Och så är den inte jättebra heller. Jag vill inte gärna ge ytterligare en smakebit från den, eftersom det förmodligen inte blir en bok jag kommer att rekommendera till någon. I stället kommer det en bit ur nästa bok jag ska läsa, Göteborgsmorden av Sven Westerberg.

Smakebiten kommer nästan från början, sida 11.

Bodil Wilhelmsson trodde inte på varsel, på tecken, på stjärnors makt eller annat som sades kunna förutsäga framtiden. Ändå skulle hon under resten av sitt liv rannsaka sitt minne för att finna detaljer som hon inte registrerat. Hon skulle söka efter ord som sagts just den där dagen, dagen före och alla andra dagar som föregått den slutgiltiga katastrofen. Hon skulle försöka minnas rörelser, uttryck och miner hos sin man som hon borde ha kunnat tolka. I hans sätt att lyfta kaffekoppen, i hans långsamma noggranna rörelser när han satte på sig kavajen, i hans tystnad, i hans skratt, i hans sätt att gå, i hans böjda ryggs rörelser när han rensade rabatter, i telefonsamtal han ringde, i telefonsamtal han mottog, i sättet att putsa skorna, i de otaliga små detaljer som under så många år blivit en del av deras liv.