Sidor

torsdag 13 mars 2014

"Jag kan se i mörkret" av Karin Fossum

Genre: Thriller
Antal sidor: 222
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Jeg kan se i mørket
Översättare: Margareta Järnebrand
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2011 (min) 2012
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 februari 2014






Första meningen: Det finns ingenting intagande hos henne, och hon har ingen kontroll.

Baksidetext
Riktor är en man med inrutade vanor. På dagarna arbetar han på ett äldreboende med mycket gamla och sjuka människor. Utåt sett tycks han vara den perfekte, omtänksamme vårdaren, men när ingen annan ser plågar han de äldre. Bara lite, så att det inte lämnar synliga spår, men tillräckligt kännbart för att väcka rädsla när han närmar sig.

På kvällarna går Riktor hem till sitt hus. Han bor ensam, äger ingen tv och får aldrig besök. När han är ledig sitter han på en parkbänk nära arbetsplatsen och iakttar olika personer med cynisk blick. Han förutsätter att ingen av dem går att lita på, och att det kommer att gå illa för dem alla. En dag efter jobbet går han en långpromenad och blir vittne till en dramatisk händelse. En skidåkare ute på isen åker ner i en vak. Mannen kämpar för sitt liv men sjunker till slut och drunknar. Riktor står stilla och ser på, adrenalinet börjar pumpa genom kroppen, men han gör inget för att hjälpa skidåkaren.

Av en slump blir Riktor bekant med Arnfinn, en äldre herre i parken. Han bjuder hem Arnfinn och något som liknar vänskap utvecklas. Tills den kväll då han kommer på Arnfinn med att stjäla pengar ur hans plånbok. Plötsligt brister något inombords. En livslång, inkapslad vrede flammar upp.

Min kommentar
Jag har läst alla böcker om Konrad Sejer av Fossum och jag tycker verkligen bra om hennes sätt att skriva. När jag då fick höra talas om denna fristående bok, om hur mörk och hemsk den var, så kunde jag ju inte alls stå emot. Jag var bara tvungen att ha och nu är den minsann läst också.

Den här boken handlar om Riktor, eller egentligen är det Riktor som berättar för oss. Vi befinner oss helt enkelt inne i Riktors huvud. Allt han ser, upplever och tänker får vi veta. Nu hör det till saken att Riktor är en väldigt sjuk människa. Väldigt, väldigt sjuk. Hans tankar är inte av den trevliga sorten. Det läskiga med Riktor är att han, utåt sett, till en början verkar helt normal. Bara lite tillbakadragen och inte speciellt social. Ju mer tid vi spenderar med honom desto värre blir det. Obehaget stegras hela tiden. Till slut får jag sätta upp något slags filter, för när jag försöker sätta mig in i allt som händer så mår jag illa på riktigt. Riktor vet att det han gör inte är riktigt accepterat, men han kan inte tycka att det är fel heller. Han gör ju bara mänskligheten en tjänst och dåligt samvete har han inte. Han rättfärdigar allt för sig själv på ett logiskt, men fullständigt barockt sätt. Riktor kan mycket väl vara den mest otäcka karaktär jag läst om.

Boken gör att man börjar fundera lite på ont och gott, om människan är ond eller bara dennes handlingar. Vad gör egentligen en människa ond? Föds man sådan? Blir man sådan på grund av uppväxten/miljön? Jag gillar verkligen att Fossum inte lägger in några som helst värderingar i texten, hon fördömer inte utan berättar bara. Alla tolkningar och värderingar får man stå för själv.

Boktipsets estimerade betyg var 2.3. På Goodreads hade den 3.36 i genomsnitt. Jag ger den 4.0.

Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Jag kan se i mörkret: Eli läser och skriver, Sagas bibliotek och Bokbrus.

Boken kan köpas på AdLibris, Bokia och Bokus.

8 kommentarer:

  1. Det var länge sen jag läste Fossum, jag var inte så väldigt förtjust i hennes böcker och tappade intresset. Men en fristående bok då....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här var väldigt speciell, jag tror inte jag läst något liknande någon gång.

      Radera
  2. Har läst någon bok av Fossum tidigare. Känner att det snart är dags att återuppta bekantskapen!

    SvaraRadera
  3. Det låter som en riktigt intressant bok!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tog ett tag att vänja sig vid perspektivet, men sedan blev den väldigt bra.

      Radera
  4. Det här tyckte jag var en riktigt, riktigt otäck bok, men också en riktigt, riktigt bra bok! Hon har skrivit några till sådana här böcker, om trasiga människor som gör dåliga saker och de kryper så in i skinnet på en!

    SvaraRadera
    Svar
    1. När jag väl vande mig vid att vara i huvudet på denna otäcka människa så blev jag helt fascinerad.

      Radera