"Prinsessan av Burundi" av Kjell Eriksson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 333
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Ann Lindell 4
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: (original) 2002 (min) 2002
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 maj 2014






Första meningen: Tallriken skalv till, stötte emot glaset som tippade.

Baksidetext
Det är december 2001 och vintern har slagit till med full kraft. I en snödriva hittar en joggare en man som torterats och mördats. Polisen identifierar honom som John Jonsson, även kallad Lille John, f.d.problembarn och småkriminell, men på senare år en av stans främsta experter på akvariefiskar. Johns storebror Lennart är fast besluten att hämnas sin brors död, med vilka medel som än krävs, och parallellt med polisens utredning startar Lennart en egen jakt på mördaren.

Min kommentar
Fjärde boken om Ann Lindell är avklarad och det är fortfarande inte riktigt OK, i alla fall inte om man tänker deckare. Ordvalen fortsätter också att förvåna ibland. Jag förstår ju visserligen vad talefot betyder, men när användes det ordet senast egentligen?

De enda (polis)karaktärer som man får lära känna är egentligen Ann Lindell (och hon är ledig i den här boken) och Ola Haver. De andra, tio-tolv stycken, är bara något som finns ute i periferin, det finns nästan lika många poliser som övriga karaktärer. De nämns emellertid med jämna mellanrum och det blir en faslig massa att hålla reda på, speciellt när man faktiskt inte känner dem. Det är också, fortfarande, så att vissa poliser kallas vid förnamn och en del vid efternamn. Jag vet ännu inte om några av dessa namn eventuellt hör ihop och alltså är samma person. Jag vet att detta förmodligen räknas som bagateller för de flesta läsare, men mig stör det oerhört mycket.

Gåtan är fortfarande, tyvärr, inte i fokus. Jag får veta det mesta om Anns privata problem, trots att hon faktiskt inte ens jobbar, och jag är måttligt intresserad av dem. Det kan bero på att jag inte bryr mig det minsta om någon av alla de karaktärer som hör till själva serien. Möjligtvis kan jag uppamma aningens empati för de andra, men poliserna är tråkiga, platta personer som bara går runt och ältar sina personliga problem. [spoiler]När nu Ann dessutom är ensamstående mamma så blir det bara för mycket. Jag vill inte kalla henne för en dålig mor, men inte är hon speciellt rationell. Och bara det att hon kallar sonen för kraken ger mig rysningar. Jag hade en bekant som hela tiden kallade sin dotter för barnet och den relationen var inte helt frisk.[/spoiler]

Det som dock stör mig allra, allra mest är att det faktiskt är omöjligt att lösa mordgåtan, eftersom Kjell Eriksson valt att inte följa de så kallade deckarreglerna i den här boken. I de tidigare böckerna har vi fått veta vem som är den skyldige och även fått följa denne genom berättelsen. Här får vi inte träffa på mördaren förrän alldeles mot slutet, vid upplösningen. Det känns inte speciellt schyst. Ett plus för att titeln förklarades, den funderade jag på ett tag, och även omslaget blir då solklart. Prinsessan av Burundi är en fisk som lever i Tanganyikasjön, den delen som hör till landet Burundi.

Boktipsets estimerade betyg var 3.9. På Goodreads hade den 3.36 i genomsnitt. Jag ger den 3.5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Prinsessan av Burundi: The Book Pond, Boklysten och Angos bok- och filmblogg.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.