En smakebit på søndag: Mannen från bergen

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag hade en del förhoppningar när jag började läsa sjunde delen i serien om Ann Lindell, Mannen från bergen av Kjell Eriksson. Sakta men säkert har ju böckerna blivit lite, lite bättre. Därför blev besvikelsen desto större när jag upptäckte att han fått ett kraftigt återfall i användningen av gamla förlegade ord och att det är ännu mer utsvävningar i den här boken.

Min smakebit kommer från sida 206, där jag bara på några meningar höll på att bokstavligen krevera. Jag vet att många där ute gillar poetiskt språk och långrandiga beskrivningar av allehanda saker, men det gör inte jag.

På morgonen hade han badat i ån, skrubbat sig minutiöst och trots det kalla vattnet njutit. Han hade simmat fram och tillbaka, smekts av näckrosblad och vass, och efteråt soltorkat på stranden.
     Han var en senig, kort man och det fanns de som lät sig luras av hans spensliga kropp. Men han kände sin egen styrka. Liksom alla zapoteker, skolade i jordbruksarbete, var han förmögen att arbeta både hårt och länge. Han kunde bära hundra kilo på sina axlar, röja med hackan eller macheten i timmar utan att förtröttas, ta rast, äta lite bönor och posol för att sedan fortsätta, vandra miltals, upp och ner genom dalar och över bergsryggar.
     Han var en sådan man som Mexiko vilade på, litade på. Han skulle försörja sig själv, sin familj och dessutom vara med och bidra till andras rikedom och överflöd. Han hade rest alla kyrkor och monument, dragit väg längs branta bergskammar, odlat majs, bönor och kaffe, så varför kunde han inte få vila några minuter vid en främmande flod, sträcka ut sig och låta solen torka hans lemmar?