Bokföring enligt Monika: "Gården" av Tom Rob Smith

Genre: Thriller
Antal sidor: 330
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The farm
Översättare: Lisbet Holst
Serie: -
Förlag: Stimpla Publishing
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Rec ex
Utläst: 12 juli 2014

Första meningen: Fram till det där telefonsamtalet hade det varit en helt vanlig dag.

Baksidetext
Ända tills Daniel får ett uppjagat telefonsamtal från sin far tror han att hans föräldrar njuter av en fridfull, välförtjänt pensionering på en idyllisk lantgård i Sverige. Tilde och Chris har sålt sitt hus och sin firma i London och sagt adjö till England för att starta ett nytt liv utanför Falkenberg i Sverige.

Men samtalet förändrar allt. Din mor är inte frisk, säger Chris.Hon inbillar sig saker - hemska, hemska saker. Hon har drabbats av en psykos och blivit intagen på psyket.

Daniel gör sig beredd att resa till Sverige. Men innan han hinner så långt dyker mamma Tilde upp i London. Jag är övertygad om att din far har pratat med dig. Allt den mannen har sagt är lögn. Jag är inte galen. Jag behöver ingen läkare. Jag behöver polisen.

Modern gömmer sig i Daniels lägenhet och berättar där om tiden i Sverige som innefattar mörka hemligheter, en försvunnen ung kvinna, avskyvärda brott och en konspiration där hans egen far är delaktig. Och när fadern ringer nästa gång är det för att försäkra sig om att Daniel håller kvar Tilde i lägenheten tills han själv är på plats och kan ta hand om henne.

Min kommentar
Tom Rob Smith. Sällan har en författare lyckats påverka mig som Tom Rob Smith gjorde med sin debutroman Barn 44. Därför blev jag extra glad när jag blev erbjuden hans nya bok, Gården, som recensionsexemplar. Extra speciellt är det också att boken utspelar sig i trakten av Falkenberg, där jag tillbringat en och annan dag.

Innan jag började läsa bläddrade jag lite i den och blev en aning tveksam, det såg konstigt ut med stora stycken skrivna med annan font(?) och med större vänstermarginal. Det var ganska tydligt att någon jag-person berättade saker i dessa stycken. Något jag vanligtvis inte brukar vara välvilligt inställd till. Men åtminstone var de inte i kursiv stil.

När jag började läsa fick allt sin förklaring. De "vanliga" styckena är det sonen som berättar och i den andra är det mamman och båda är "jag". Faktiskt fungerar det ganska bra. Här är nyckelordet berättar, allting berättas nämligen för mig och om det tycker jag egentligen inte alls, men på något sätt passar det till den här historien och det stör mig inte ett dugg. Det känns ändå som att jag får uppleva allt som händer.

Och upplever, det gör jag. Allting byggs upp sakta, men säkert. Jag är väldigt svag för struktur och där i ingår att saker och ting berättas i den ordning de händer. Åh, vad jag gillar! Spänningen stiger allt eftersom mamman berättar och mot slutet vibrerar det nästan. Tänk vad hemligheter kan ställa till med och vad som kan bli sant bara man upprepar det tillräckligt ofta.

Jag gillar de få karaktärerna och jag kan nästan fysiskt känna vad både son och mor känner. Miljöbeskrivningarna och de svenska karaktärerna känns lite som att man står utanför och tittar in. Det svenska beskrivs som väldigt exotiskt och lite underligt och jag har inte alls svårt att se att folk utifrån upplever det så. En del geografi fick jag inte ihop, men det är en bagatell i sammanhanget. Språket är eftertänksamt utan att vara långsamt och rappt utan att vara korthugget. Perfekt.

Ungefär halvvägs bestämde jag mig för vem jag skulle tro på och även om jag i sak hade rätt, så hade jag ändå väldigt, väldigt fel. Slutet är otroligt bra och fullständigt oväntat.

Nu undrar jag lite hur många böcker man behöver läsa av en författare för att kunna klassa den som favorit. Räcker två? I så fall har jag en ny favoritförfattare.

Boktipset hade inget estimerat betyg, genomsnitt var 3.75 på de fyra som var satta. På Goodreads hade den 3.57 i genomsnitt. Jag ger den 4.5.