Sidor

lördag 13 september 2014

"Död i Garnethill" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Garnethill
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: Garnethill 1
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 1998 (min) 2003
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 september 2014






Första meningen: Maureen torkade otåligt tårarna och tände en cigarett.

Baksidetext
Maureen O'Donnell har sannerligen haft sin beskärda del av problem - sexuella övergrepp, en tids vistelse på mentalsjukhus, ett jobb som är rena återvändsgränden och ett jobbigt förhållande som hon bestämt sig för att göra slut på. Men någon hinner före. En morgon då hon bakfull vacklar ut i vardagsrummet hittar hon sin gifte älskare fastbunden i en köksstol med halsen avskuren.

Polisen i Glasgow misstänker Maureen för mordet - och det gör även hennes familj. I panik börjar hon kartlägga den dödes sista dagar och kommer en fasansfull härva av lögner och våld på spåren. Då ytterligare ett lemlästat lik upphittas inser hon att hon måste hitta mördaren innan hon själv blir nästa offer...

Min kommentar
Tyvärr har jag en dålig vana att köpa på mig många böcker av en författare innan jag vet om jag gillar och, ännu mer tyvärr så går det inte alltid särskilt bra. Jag har läst fyra böcker av Denise Mina tidigare och inte varit speciellt glad i dem. Garnethill-trilogin kommer att bli hennes sista chans att övertyga mig och jag har nu läst första delen.

Den här boken liknar inte alls böckerna om Paddy Meehan eller Alex Morrow, i alla fall inte när det gäller karaktärerna. I den här boken ser inte kvinnorna sig som offer och de är verkligen inga mähä-iga varelser som bara går runt och oroar sig för vad andra kan tycka och tänka om dem. De är starka, envisa och självständiga. De försöker hela tiden göra något åt sin situation. Otroligt uppfriskande. Jag gillar det.

Här är det verkligen mörkt och dystert, det känns lite som en svart-vit film där det bara regnar. Ungefär allt elände som finns i världen finns i Glasgow; mord, våld, sprit, knark, incest... och så vidare. Men trots detta så genomsyras hela berättelsen av hopp, att man faktiskt kan förändra sitt liv. Bara man kämpar på. Jag gillar verkligen de där små detaljerna om gemenskapen mitt i allt det mörka, hur de hjälper och stöttar varandra.

Maureen är en karaktär som jag inte riktigt vet vad jag känner för. I början gillar jag henne och jag förstår hennes drivkraft, hon måste helt enkelt rentvå sig. Men sedan? Det är inte speciellt länge som polisen misstänker henne och då kan jag inte längre förstå varför hon är så vresig och samarbetsovillig. Förutom kanske en generell misstro mot polisen. Språket är lite pratigt och faktiskt en aning barnsligt, men jag har förstått det som att detta är Denise Minas debut så det kanske är förståeligt. Det är inte heller speciellt spännande, det mesta lunkar på i ett ganska långsamt tempo. Ibland blir det till och med lite tråkigt.

Bokens allra största stötesten är att Maureen får veta vem mördaren är en bit från slutet, genom att någon viskar namnet till henne, men läsaren får inte veta. Det blir faktiskt bara fjantigt och i stället för att bli några spännande sista sidor så är jag mest irriterad över detta.

Nåväl, även om jag inte är helt övertygad så ska det ändå bli intressant att läsa nästa del och få veta vart romansen som anas tar vägen.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,7 (beräknat på 274 betyg).
Goodreads hade den 3,89 i genomsnitt (beräknat på 3611 betyg).
Jag ger den 3,5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Död i Garnethill: Boktimmen, Återkomsten och The book pond.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

8 kommentarer:

  1. Allt som allt är den över 1000 sidor och då får den vara himla bra för att man ska läsa den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utgåvan jag har, med alla tre i en, är på över 1200 sidor, men jag läser ju inte alla på en gång :)

      Radera
  2. Ja det är ju som sagt var bra att den är bättre än den andra serien... Men den får vara bättre än 3,5 för att jag ska göra ett försök ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, minst en fyra får det allt vara :)

      Radera
  3. Jag minns aldrig handlingen i böcker jag läst (jo, lite, vagt, suddigt) men jag minns min känsla. Och jag älskade Garnethilltrilogin och har slukat Mina efter det. De böckerna passar mig perfekt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känslan är det jag brukar komma ihåg också, speciellt när det har gått ett tag. Denise Minas böcker lämnar ingen bra känsla efter sig hos mig, jag är rädd för att hon aldrig blir någon av mina favoriter.

      Radera
  4. Det var ett tag sen jag läste Garneth- trilogin, minns att jag gillade den då. Och jag minns nog mest känslan för/av den, har ju läst en massa böcker sen dess ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det händer ofta att det enda jag minns av en bok är känslan jag hade när den var utläst. Egentligen det viktigaste :)

      Radera