En smakebit på søndag: Den hand som skälver

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Boken jag läser nu är Den hand som skälver av Kjell Eriksson, åttonde delen i serien om Uppsala-poliserna med Ann Lindell i täten. Om man gillar deckare med fokus på brottet så är detta ingen bra läsning. Om man däremot gillar politik och eldiga brandtal då är detta måste-läsning.

Jag visste inte alls vad jag skulle välja för smakebit i dag, där jag läser just nu avslöjas liksom allt och det är ju ingen bra idé att berätta det. Man så läste jag ett litet stycke nu på morgonen som fick mig att tänka på bokbloggsjerkan i fredags och vad Ms Bokbloggsjerka själv hajade till av när hon läser, nämligen hemorten Arjeplog. Så här är den, även om det bara är till namnet, från sida 230.

Efter samtalet blev Lindell sittande. Hon studerade kråkfötterna i anteckningsblocket och tänkte på fiskekonsulentens ord. Hon försökte föreställa sig honom, en telefonröst, en främmande människa i samma land, talande samma språk, om än med en annan dialekt, men ändå kändes Sorsele så fjärran. Hon provade ordet "harr" i sin mun och log för sig själv. Det främmande ordet ekade i hennes rum. Hon upprepade det ännu en gång, nu betydligt högre. Harr lät som ett löfte.
     Fiskekonsulenten hade berättat om sin kommun, där polisen hade sju mil till närmaste kollega - var det Arjeplog? - och tjugosex mil till en insatsstyrka, den dag en sådan behövdes. Jag ska aldrig mer klaga på avstånd, tänkte hon, Östhammar och Bultudden ligger ju nästgårds!