En smakebit på søndag: Kvinnorna på stranden

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Första advent och alla adventsljusstakar och adventsstjärnor ska äntligen plockas fram och börja lysa upp och mota bort det mörka, trista. Härligt!

Just nu läser jag Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal (hennes Låt mig ta din hand vann för övrigt priset Årets bästa svenska kriminalroman förra veckan). Jag har inte kommit så långt så att jag fattat vad det hela går ut på än, men kvinnan, Ally, i smakebiten (från sida 73) har åkt till Paris för att leta efter sin man, Patrick, en frilansjournalist, som försvunnit under ett uppdrag.

     "Min man åkte inte hem till New York", sa jag. "Han har inte hörts av sedan han checkade ut härifrån. Det är därför jag är här."
     Olivier reste sig tvärt och stirrade på mig och jag kände ångesten komma krypande. Redan imorgon skulle det vara ute över hela hotellet och sedan var det bara en tidsfråga innan det stod i tidningarna också. Och människorna i Peugoten skulle komma tillbaka.
     "Jag är glad om du inte säger det till någon. Troligen är han något stort på spåren, det är därför han inte hör av sig." Jag sänkte rösten. "Minns du ett samtal han fick, sent på natten, fredag för snart två veckor sedan? Jobbade du då?"

"Den sista utvägen" av Denise Mina

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 416
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Resolution
Översättare: Boel Unnerstad
Serie: Garnethill 3
Förlag: Minotaur
Utgivningsår: (original) 2001 (min) 2003
Format: Kartonnage
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 november 2014






Första meningen: Det var tyst i den grå korridoren.

Baksidetext
Trots att solen gassar över ett stekhett Glasgow genomgår Maureen O'Donnell en av sitt livs mörkaste perioder. Skatteskulderna är högre än inkomsterna; mannen som dödade hennes pojkvän skall ställas inför rätta och Maureen tvingas motvilligt till vittnesbåset; fadern som förgripit sig på henne har flyttat tillbaka till Glasgow för gott. Till råga på allt blir hon involverad i en tragisk familjefejd då en kvinnlig bekant plötsligt dör under oklara omständigheter.

Sakta men säkert inser Maureen att hon har dragits in i ett spel med mycket farliga aktörer, och denna gång finns det ingen som kan komma till hennes undsättning - hon måste själv finna en väg ut...

Min kommentar
Tredje och sista delen i serien om Maureen O'Donnell var jag egentligen inte alls lockad att läsa, eftersom jag inte gillat de två första speciellt mycket.

Det börjar bra, men sedan kommer det en lång och onaturlig sammanfattning av första boken, faktiskt den enda som är relevant i sammanhanget. Det blev väldigt tröttsamt, men det gick ju över hyfsat snabbt. Under läsningen kan jag inte låta bli att förundras över hur mycket som faktiskt händer denna stackars Maureen under bara ett år. Det är svårt att tro på det. Och man tycker att hon kanske borde bli lite mer försiktigt med tanke på allt som händer henne. Men nej då, hon bara klampar på.

Jag gillar inte Maureen, gillar henne inte alls. Inte heller gillar jag de val hon gör. Som till exempel det här med att allt går att lösa med en rejäl fylla. Jag får helt enkelt inte ihop personen Maureen, hon är otroligt motsägelsefull. Naiv och godtrogen, men ändå ganska paranoid och misstänksam. Smart, men korkad. Snäll och medgörlig, men ändå beredd att mörda. Stark, men full av självömkan. Jag tycker det är jättesynd att Maureen, som kändes så otroligt stark i första boken, plötsligt börjar se sig som ett offer.

Som vanligt i Denise Minas böcker så är det mörkt, dystert, fattigt och hopplöst. Desperationen hoppar ut från sidorna och slår en i ansiktet och personligen blir jag ganska less på hopplösheten. Även om någon försöker förändra, som i förbättra, sin situation, så är det alltid någon/något som förstör det. Någonstans måste det finnas en aldrig så liten ljusstrimma. Det finns det, men den kommer på tok för sent.

Allt knyts ihop på ett väldigt snyggt sätt. Alla frågor har fått svar. Förutom frågan vad i hela friden andra delen skulle vara bra för. Den tillförde absolut ingenting. Rent generellt så har nog Denise Mina aldrig varit så nära att få en fyra i betyg som den här boken, men den nådde inte riktigt ända fram.

Nu kan jag helt sanningsenligt säga att jag inte kommer att läsa en enda Denise Mina till. Alla böcker jag köpte på mig innan jag ens läst något av henne är nu utlästa och det får räcka så. De böcker jag läst tidigare har redan fått flytta hemifrån, det ska denna trilogi också få göra.

Boktipsets estimerade betyg var 4,0 (beräknat på 146 betyg).
På Goodreads hade den 4,05 i genomsnitt (beräknat på 1163 betyg).
Jag ger den 3,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den sista utvägen: Sladdertackans bokhörna, Marikas bokdagbok och Books ABC.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

Bokbloggsjerka 28 november – 1 december

Fredag igen och snart är även november slut. Nu är det i alla fall dags för Annikas bokbloggsjerka.

Veckan uppgift är: Vilka nobelpristagare kan man hitta i din bokhylla? alt. vilka nobelpristagare har du läst?

Fick faktiskt ta och kolla på Wikipedia vilka som fått Nobelpriset, den enda jag kunde komma på på rak arm som finns i min hylla var William Golding, men det finns fler.

Dessa finns i min hylla (och de är lästa också):
William Faulkner, Ernest Hemingway, Selma Lagerlöf, John Steinbeck, Gabriel García Márquez, William Golding

När det gäller de jag läst så valde jag att bara ta dem som jag läst en hel bok av, frivilligt. De som jag läste under gymnasietiden får inte vara med här, jag kommer ju ändå inte ihåg dem.
Hermann Hesse, Pär Lagerkvist, Halldór Kiljan Laxness, Albert Camus, Doris Lessing

EDIT: Upptäckte att jag måste lägga till en författare här, Henryk Sienkiewicz har jag en bok av, oläst dock.

Läsplanering december 2014

December och i stället för att ha tre veckors semester, som jag planerat och trodde att jag skulle ha så blir jag i stället utan jobb, med början på måndag. Kanske betyder det att det blir mycket läst, jag har i alla fall dragit till rejält. Tror jag.

• Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal. Hyllvärmare.
• Polis av Jo Nesbø.
• En fransk curry av Richard C. Morais.
• Vredens tid av Stefan Tegenfalk. Hyllvärmare. Boktolva.
• Sanning av Peter Temple. Hyllvärmare.
• Crimebook av Rasmus Finnhult.

"Horn" av Joe Hill

Genre: Skräck
Antal sidor: 428
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Horns
Översättare: Gabriel Setterborg
Serie: -
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 3 november 2014






Första meningen: På kvällen söp Ignatius Martin Perrish och gjorde hemska saker.

Baksidetext
Ignatius "Ig" Perrish vaknar upp en morgon med en fruktansvärd baksmälla. Vad han gjort kvällen innan minns han inte riktigt. Vill han heller inte minnas. Det senaste året har han levt i en skärseld av saknad och sorg efter att hans älskade Merrin hittats våldtagen och mördad. Ig är den som figurerat som huvudmisstänkt i mordutredningen, men har släppts i brist på bevis.

Omgivningen i det lilla samhället Gideon i New Hampshire har emellertid redan dömt honom. När han ser sig själv i spegeln den där morgonen dagen efter tror han att hans omtöcknade sinne spelar honom ett spratt, att han ser i syne: i pannan har två horn börjat växa fram. Förskräckt tar han sig ut i vardagsrummet där han möter sin flickvän. Hon tar ingen notis om hornen, men börjar uppföra sig underligt, säga saker hon normalt inte gör - alldeles för uppriktigt. Och på samma sätt uppträder nu alla som Ig "stöter på" med sina horn. De säger sitt hjärtas mening - och den avslöjar ofta de mest överraskande fula och smärtsamma saker. Denna djävulska gåva att få folk att förvandlas till sanningssägare matchar hornen, kan man säga. Man förstår snart vartåt berättelsen leder - mot den slutliga uppgörelsen mellan Ig och det monster som är flickvännens mördare. En kamp där utgången är mycket oviss.

Min kommentar
Utan minsta tvekan var jag säker på att det här var en skräckbok. Hur skulle det kunna vara något annat? Trodde jag.

Jag har ingen aning om hur jag egentligen borde kategorisera denna, men skräck är det inte. Trots djävulslik demon. Och det vansinnigt läskiga omslaget. Kanske en thriller med övernaturligt inslag? Men är det då inte, per definition, skräck? Jaja, petitesser. Det här är bra, alldeles oavsett vad det är. Men vänta dig ingen renodlad skräck.

Vi höll på att bli ovänner bara en bit in i boken, när det plötsligt, mitt i ett kapitel utan minsta förvarning, hoppades tillbaka i tiden. Jag hade ingen aning om vad det var som hände där, men plötsligt var jag i en annan tid. Möjligtvis störde jag mig på det andra gången det hände också, men sedan märkte jag det inte ens. Förmodligen vande jag mig.

Igs underliga förmåga, att få folk att säga vad de egentligen tänker, måste vara en av de mest otäcka superkrafter jag läst om. Den skulle jag verkligen inte vilja ha. Speciellt inte om jag var så illa omtyckt som Ig är, men det vet man ju inte... Det blir i alla fall ganska lustigt, på ett sorgligt sätt, när alla plötsligt börjar säga vad de tänker.

Boven, som jag naturligtvis inte vill avslöja, är en riktigt otäck typ. Att h*n kunnat dölja vem h*n är i så många år är väl något man förknippar med psykopater. Det är väl därför alla säger om grannen att "h*n var ju så snäll och trevlig" när det uppdagas att den är en mördare eller har haft sin dotter och barn/barnbarn instängda i källaren i flera år. Efter att ha läst den här boken så inser jag att det är väldigt viktigt att vara extremt tydlig när man har med psykopater att göra, det får inte finnas minsta tvivel om vad man menar. Men jag är osäker på om ens det hjälper...

När jag började läsa tyckte jag att det kändes lite jobbigt, det var liten stil och det var väldigt tätskrivet, men här kan man verkligen tala om att sidorna bara flög förbi. Det var väldigt spännande och det var svårt att lägga ifrån sig boken. Jag ville ju veta vad som hänt. Vilket jag listade ut ganska snart, eftersom jag tyckte att någon uppförde sig lite väl underligt. Men man kan ju inte vara helt säker och vad som egentligen hände visste jag ju inte heller. Vissa scener är väldigt visuella och riktigt äckliga, en del bilder är svåra att bli av med. En del saker kanske känns lite för mycket och eventuellt lite smålöjligt, men på något sätt så tror jag att det är meningen. Det här är ett gediget arbete och hela historien knyts ihop på ett väldigt bra sätt. Förutom två saker. [spoiler]Om inte Lee räddade Ig i vattnet, varför var Lee då genomblöt? Vart hade egentligen ormarna tagit vägen när Lee hittade Ig i gjuteriet?[/spoiler] Dessutom var det ett ganska oväntat slut på det hela.

Joe Hill är precis som sin far en fena på att beskriva och berätta om det svåra och spännande med att växa upp. Och att ta helt vardagliga saker och göra dem otäcka. Nu ska jag bara lura sambon att se filmen också.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 (beräknat på 89 betyg).
På Goodreads hade den 3,91 i genomsnitt (beräknat på 40092 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Horn: PocketBlogg, Vår bokvärld och Bokblomma.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

Topp Tio böcker på min läslista i vinter

Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Top Ten Books On My Winter TBR.

Till skillnad från vintern i USA, som verkar börja i januari, så börjar faktiskt min i december så det här temat passar som handen i handsken. Detta är de böcker jag tänkte läsa under december-februari.

1. Väckelse av Stephen King
2. Virus av Paul McEuen
3. Främlingen av Diana Gabaldon
4. En mörk och förvriden flod av Sharon Bolton
5. Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson
6. Saeculum av Ursula Poznanski
7. En god man av Ulf Lindström
8. Nattvandraren av Andrew Taylor
9. Möt mig i Estepona av Åke Edwardson
10. Radhusdisco av Morgan Larsson

Kommande böcker december 2014

Bara ett enda intressant boksläpp i december. Yay!

Skugga av svek I av Diana Gabaldon
Genre: Fantasy
Serie: Outlander (8)
Antal sidor: ?
Utgivningsdatum: 2014-12-02
Förlag: Albert Bonniers

Från Bokus
Året är 1778. Frankrike förklarar krig mot Storbritannien och de brittiska trupperna lämnar Amerika. Mitt i det politiska tumultet återvänder plötsligt Jamie från de döda. I tron att hennes man varit död under alla dessa år har Claire gift om sig med Jamies bäste vän Lord John Grey. Jamies återkomst vänder upp och ner på familjens värld och när Lord Johns son förstår vem som är hans riktiga pappa blir situationen alltmer katastrofal.
Claire och Jamie känner sig lugnade av att deras dotter Brianna befinner sig i trygghet på 1900-talet men i själva verket är det än mer dramatiskt i Briannas värld. Hennes son har blivit kidnappad av en man som är fast beslutad att få veta sanningen bakom familjen Randalls stora hemlighet.

Nu har jag ju ännu inte påbörjat den här serien, men första delen står och stampar ihärdigt i hyllan.

Boken kan köpas på AdLibris och Bokus.

En smakebit på søndag: Lång väg hem

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag tänker jag börja läsa Lång väg hem av Eva Dolan. Jag känner egentligen inte till något alls om boken så det ska bli väldigt spännande. Det enda jag vet, som jag såg nu när jag plockade fram den, är att den är blurbad av Denise Mina. Vilket ju gör mig lite skeptisk. Nåväl, den kanske är bra ändå. I alla fall så börjar den så här.

Det sista han kom ihåg var mönstret på heltäckningsmattan - taggiga ränder i mörkblått och ljuslila, som blåmärken efter föremål från en främmande värld - och en stålförstärkt tåhätta som kom emot ansiktet. Nu hade han blod i munnen, det sipprade men rann inte och när han kände efter med tungspetsen hittade han ett skarpkantat landskap av sönderslagna kindtänder.

"Stockholms undergång" av skrivarkollektivet Fruktan

Genre: Skräck
Antal sidor: 252
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Undrentide
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Flexpärm
Källa: Rec ex
Utläst: 29 oktober 2014






Baksidetext
Slutet är här. Gör dig redo.

Sömngångare demolerar Stockholm. Pesten bryter ut, monster samlar lik och skadedjur utrotas. Ett väderfenomen drabbar staden, demoner kommer till Kungens Kurva och en komet närmar sig Sergels Torg. Människor förfryser inifrån och Hötorgsskraporna faller som dominobrickor.

"Stockholms Undergång" är en samling skräcknoveller om hur staden möter sitt slut i nutid, dåtid och framtid. De tolv fristående berättelserna tar plats i ett Stockholm som är obehagligt välbekant. I ett Stockholm där vardagen raseras. I ett Stockholm där vad som helst kan hända.

Min kommentar
I juli damp det ner ett väldigt spännande mejl, som uppmanade mig att samla ihop olika förnödenheter inför den väntande undergången. Och ett ex av antologin Stockholms undergång vore det bra om man tog med sig också. Detta måste nog vara det bästa PR-mejl jag fått och naturligtvis föll jag som en fura. Speciellt när jag såg att Boel Bermann stod för två av novellerna.

Novellen Lönelördag (Erik Odeldahl) är en av de som inte riktigt passade mig. Den var otäck och skrämmande, men zombies... nej, jag tycker inte de är så läskiga. Öde land (Christian Enberg) och Stockholmsmodellen (Patrick Ogenstad) är ytterligare två som inte skrämde mig speciellt mycket, de handlade om zombies respektive vampyrer. Jag är övertygad om att om man gillar de här varelserna så gillar man även novellerna.

Min absoluta favorit är De vita (Boel Bermann), den var inte skräck om man med det menar läskigheter i form av blod som skvätter, monster eller andra vedertagna skrämselfaktorer. Den var otäck på ett mycket värre och närmre sätt. Sorglig, hopplös och ryslig. Den gick rätt in under huden. Även hennes andra novell, Råttorna, var en solklar favorit. Den hade en annorlunda och oväntad tvist och jag funderade länge på den. Jag gillar verkligen Boels sätt att skriva, det är så lågmält och utan stora gester, men det är så krypande skrämmande. Jag längtar efter hennes nästa bok, vad det än blir.

Andra favoriter var Allt vi byggt upp ska vi riva ner (Andreas Rosell), som i början är lite rörig, men sedan blir väldigt spännande och suggestiv och Regnbågen (Eira A. Ekre) som rätt igenom förmedlar en otäck känsla när något vackert plötsligt blir farligt.

Som vanligt, vill jag nog påstå, när det gäller olika samlingar av noveller så är de av skiftande kvalitet, men lägstanivån är förvånande hög. Eller egentligen är det kanske inte kvaliteten som är skiftande, utan skrämselnivån. Vissa saker skrämmer mig inte alls, medan andra får mig att rysa. De här novellerna passar bäst att läsa en i taget, för efter man läst några så är de ganska lika. Alla apokalypser har ju en del gemensamt... Jag läste i stort sett bara en åt gången, när jag var mellan böcker, och det tog mig en och halv månad att läsa allihop. Det kan jag nog rekommendera.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,0 (beräknat på 9 betyg).
På Goodreads hade den 3,75 i genomsnitt (beräknat på 24 betyg).
Jag ger den 3,0 (ett genomsnitt räknat på sammanlagt betyg dividerat med antal noveller därefter avrundat till närmaste "halvtal").

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Stockholms undergång: Lingonhjärta, Sagan om sagorna och C.R.M. Nilsson.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

Bokbloggsjerka 21 – 24 november

Fredag igen! Det är tur man har något som lyser upp den gråa hemska november, så nu blir det Annikas bokbloggsjerka.

Veckan uppgift är: Varför läser du egentligen böcker?

Hmm, det här är en lättare fråga än förra veckan. Men svårare.

Jag har svårt att tro att jag som sjuåring försökte fly verkligheten, när man är barn så är verkligheten (oftast) fantastisk nog med allt där finns att upptäcka. Så nej, det påståendet ger jag inte mycket för. Faktum är att när jag har en riktigt jobbig period så orkar jag inte läsa alls, då har jag nog med verkligheten.

Så varför läser jag då? Ja, förmodligen av samma anledning som jag andas, det är i alla fall lika naturligt för mig. Om jag ska nämna några andra, mer konkreta anledningar så är det för att uppleva saker ur någon annans synvinkel, "träffa" människor jag aldrig annars hade råkat på, besöka platser jag aldrig skulle kommit till, lära mig saker och så min favorit då, för att samla information, analysera, dra slutsatser och lösa problem. För det är det jag gör.

En bok kommer sällan ensam

Mina bokinköp sker ofta i små kluster och eftersom jag ett tag nu fullkomligt översvämmats av nya böcker så kunde jag inte låta bli att lägga in en liten beställning på Adlibris.

Skrivet i eld av Simon Beckett är andra delen i serien om David Hunter. Jag har inte läst något av honom, men första och tredje delen står och väntar i hyllan. Fantomsmärta av Thomas Enger är andra delen i serien om Henning Juul. Har läst och gillat första delen. Otrygg hamn av Tana French är fjärde delen i den löst sammanhängande serien om Dublin murder squad. Har läst de två första. Lyckliga gatan av Liza Marklund är tionde delen om Annika Bengtzon. Jag har läst de åtta första.

"Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman

Genre: Humor
Antal sidor: 447
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2013
Format: e-bok
Källa: Rec ex
Utläst: 29 oktober 2014






Första meningen: Alla sjuåringar förtjänar superhjältar.

Baksidetext
Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

Min kommentar
Jag älskade boken om Ove så när denna kom ut hängde jag på låset. Sedan hörde jag massor av åsikter om "sagoberättande" och andra negativa saker. Därför har stackars mormor blivit liggande på läsplattan, nästan helt bortglömd. Tills den nya boken om Britt-Marie släpptes och jag hörde att denna Britt-Marie även är med i Min mormor hälsar och säger förlåt. Då var det bara att ta tag i det där jobbiga och läsa.

Nu, med facit i hand, så kan jag inte fatta att jag kunde tro att Fredrik Backman skrivit en dålig bok. Jag älskade den från första meningen. Direkt kände jag att Elsa var min själsfrände. Riktigt så smart var jag nog inte när jag var sju, nästan åtta, men vi har definitivt många likheter. Bland annat språkpolisgenen. Jag var en pest när jag var yngre, men det mesta av det är bortarbetat nu... Elsa är i alla fall en fantastisk liten tjej, jag känner verkligen med henne och jag lider varje gång de vuxna är korkade och inte lyssnar, alternativt inte bryr sig. Tack och lov har hon en fantastisk mormor.

Denna fantastiska mormor har lärt Elsa precis hur världen fungerar och hur man överlever. Det är bara det att Elsa inte förstått det. För mig tog det inte speciellt lång tid innan jag hade det mesta klart för mig. Kanske var det namnen i kungariket Miamas som gav mig första hinten. Som gammal latinare känner jag igen tillräckligt mycket för att förstå.

Jag ska här glatt erkänna att jag är otroligt svag för Backmans liknelser, de är verkligen huvudet på spiken (exempel finns i smakebiten som nämns här nedanför) och säger allt man överhuvudtaget behöver veta. En annan sak jag tycker han är helt fenomenal på är att observera människor och verkligen sätta fingret på deras olika egenskaper. Visserligen kanske något förstärkta, men på det viset blir det ju lite tydligare. Och roligt.

Precis som med En man som heter Ove så är det inte så att jag bara läser. Jag drabbas. Fullständigt och hårt. Jag skrattar och gråter om vartannat. Ibland känns det som att jag fått en fet smäll rätt i magen. Jag känner det mesta som går att känna. De där små, korta meningarna som ofta avslutar ett riktigt jobbigt stycke går rätt in i hjärtat på mig. Kapitelrubrikerna, som man får förklaringen till i slutet, är briljanta. Karaktärerna i hyreshuset måste man bara älska. Allihop. En bit in i boken slog det mig att om man la ihop alla de där människorna till en, så skulle det vara jag.

Har jag då inga invändningar alls? Kanske har jag lite invändningar mot att Elsa bara skulle vara sju år (nästan åtta), men de är inte alltför kraftiga. De flesta sjuåringar är inte alls korkade, utan faktiskt för det mesta ganska kloka. Framför allt ser de inte alls världen som vi vuxna gör. Ett tag blir det kanske på gränsen till... äh, inte tjatigt, men lite söndertuggat och lite som att jag läst det tidigare i boken.

Om jag skulle ha en superhjältefavorit så skulle Elsa ligga bra till. Tänk. En liten tjej som älskar Harry Potter och Star Wars... mycket bättre än så blir det ju inte.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,2 (beräknat på 477 betyg).
På Goodreads hade den 4,13 i genomsnitt (beräknat på 527 betyg).
Jag ger den 5,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Min mormor hälsar och säger förlåt: En bok om dagen, Lotten och C.R.M. Nilsson.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

Topp Tio uppföljare jag längtar efter

Tisdag igen och då naturligtvis dags för en Topp Tio Tisdag (Top Ten Tuesday). Veckans uppgift är Top Ten Sequels I Can't Wait To Get.

Oj oj oj, jag som är en serieoholic... Det får bli en blandning av böcker som ännu inte finns, alternativt ännu inte är översatta.

1. Tredje och sista delen i Afrikatrilogin av Christian Unge (ännu inte skriven).
2. Andra delen om Dewey Decimal av Nathan Larson (The nervous system är ännu inte översatt).
3. Andra delen i Herkulesserien av Mons Kallentoft & Markus Lutteman (ännu inte skriven).
4. Andra delen i Isle of Lewis av Peter May (Lewismannen är nu försenad till december).
5. Femte delen om Odd Thomas av Dean Koontz (Odd apocalypse är ännu inte översatt).
6. Tredje och sista delen i Passagentrilogin (The city of mirrors beräknas släppas någon gång under 2015).
7. Sjätte och sista delen om Rebecka Martinsson av Åsa Larsson (ännu inte skriven).
8. Sjunde delen om Ruth Galloway av Elly Griffiths (The ghost fields beräknas släppas i april 2015).
9. Femte delen i Shetlandsserien av Ann Cleeves (serien har tydligen bytt namn till Jimmy Perez och Dött vatten beräknas släppas i februari 2015).
10. Andra delen i Stockholm vodou av Andreas Roman (ännu inte skriven).

Påfyllning

På tal om intressanta boksläpp i höst... här är ett par av dem.

Förra hösten läste jag Den femte vågen av Rick Yancey, som visade sig vara första delen i en trilogi(?). Nu har andra delen, Det oändliga havet, kommit. Hoppas den är lika bra som den första. Tack Rabén & Sjögren.

Jag har länge kikat på de där antologierna som går under namnet Maskinblod, så när det kom ett mejl från Affront om en tredje bok så var jag inte sen att hänga på. Bra science fiction är svår att hitta och jag hoppas på denna.

En smakebit på søndag: Hanteringen av odöda

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Igår läste jag ut en riktigt bra bok, [geim] av Anders de la Motte. Den tilltalade verkligen min tekniknördiga sida. Nu är det dock inte den boken min smakebit kommer ifrån, utan den är från boken jag ska börja läsa i dag, Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist. Så här börjar den.

Sveavägen 13 augusti 22.49
     "Salud, commendante."
     Henning höjde lådan med Gato Negro och skålade med metallplattan i stenläggningen. En enda vissnad ros låg på den plats där Olof Palme hade mördats sexton år tidigare. Henning hukade sig ner och löpte med fingret över bokstäverna i relief.
     "Fan", sa han. "Det går utför, Olof. Utför och utför."
     Huvudet sprängvärkte, och det var inte vinets fel. Människor som passerade på Sveavägen gick med blickarna i marken, några höll handflatorna pressade mot tinningarna.
     Tidigare på kvällen hade det bara känts som annalkande åska, men den elektriska spänningen i luften hade glidande, omärkligt, ökat i styrka och var nu snudd på outhärdlig. Inte ett moln på kvällshimlen, inget avlägset muller, inget hopp om en urladdning. Det formlösa fältet av elektricitet gick inte att ta på, men det kändes och märktes.
     Det var som ett omvänt strömavbrott; sedan ungefär klockan nio kunde inga lampor släckas, inga elektriska maskiner stängas av. Försökte man dra ur kontakten sprakade det otäckt och gnistor flög mellan uttaget och kontakten, hindrade kretsen från att brytas.
     Och ännu växte fältet i styrka.

"Granne med döden" av Alex Marwood

Genre: Thriller
Antal sidor: 360
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The killer next door
Översättare: Carla Wiberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 25 oktober 2014






Första meningen: Han ser på klockan och sväljer ner den sista klunken kaffe.

Baksidetext
Det gamla huset på Beulah Grove i södra London ruvar på många hemligheter. Hyresgästerna i de förfallna lägenheterna har alla mycket att dölja, för omvärlden och för varandra. När Collette flyttar in lär hon snart känna Cher, en femtonårig tjej som i likhet med henne själv befinner sig på flykt. Båda har svårt att begripa sig på den tafatt vänlige Thomas i lägenheten högst upp, och Collette dras i stället till Hossein, som flytt från Iran och nu väntar på besked angående sin asylansökan. Enstöringen Gerard Bright i lägenheten bredvid håller å sin sida på att driva henne till vansinne med sin klassiska musik. Längst ner bor den sextionioåriga Vesta, som levt i huset hela sitt liv och håller ett vakande öga på de andra. En ödesdiger sommarnatt inträffar något som tvingar dem att ingå en ostadig allians. De måste nu samarbeta för att bevara den hemlighet som knyter dem samman. Men det är bara en av dem som vet vad det egentligen är som gör att avloppsrören i huset håller på att täppas igen.

Min kommentar
I våras läste jag Marwoods Onda flickor och blev väldigt förtjust i hennes sätt att skriva. Därför blev jag glad när hennes nästa bok i stort sett redan var på väg. Nu är även den läst och jag tror jag kan ha hittat en ny favorit.

Granne med döden är en helt annan typ av bok än Onda flickor, men ändå på något konstigt sätt samma. Sättet hur spänningen byggs upp, det osagda, det mörka, krypande, hur allt portioneras ut i småbitar, det är exakt likadant. Och det är så bra gjort. Den här boken är dock mer åt det surrealistiska, absurda och groteska hållet och om man är det minsta äckelmagad bör man välja en annan bok. Äckligheterna är nämligen väldigt detaljerat beskrivna och vid ett par tillfällen mår jag faktiskt lite illa. Då betraktar jag mig ändå som ganska härdad.

Redan från de första meningarna är jag fullständigt fast och vill bara veta mer och mer. Karaktärerna är inte många, i stort sett bara de som bor i huset, men de är intressanta och de modelleras fram långsamt, hela tiden får jag veta något nytt om dem. Jag kommer dem riktigt nära. I vissa fall för nära. Alla har de sina hemligheter. Det är otroligt snyggt gjort och spänningen eskalerar för att till slut fullkomligt explodera. Slutet är fantastiskt och jag älskar att inte allt skrivs mig på näsan.

Jag vet att jag brukar gnälla på miljöbeskrivningar och, illa dold, samhällskritik, men Marwood fixar det briljant. Det blir aldrig trist och det är egentligen aldrig tal om samhällskritik, det bara konstateras att så här illa är det och så får man dra sina egna slutsatser. Det gillar jag.

Vad som imponerar på mig är att Marwood, mellan alla groteska äckligheter, beskriver Collettes relation med mamman på ett riktigt fint sätt. Det är fantastiskt hur snabbt och naturligt skiftet görs mellan äckligt och fint. Och katten som är med, den är en av mina absoluta favoriter. Beskrivningen av katten är klockren, speciellt när den känner sig lite sårad. Det är kärleksfullt och humoristiskt. Och humorn dyker upp lite varstans och alltid lika oväntat, som till exempel när mördaren jämför det jobbiga med att stycka upp lik med att deklarera.

Nu ser jag verkligen fram emot Alex Marwoods nästa bok och på hennes hemsida kan jag se att det nog tyvärr kommer att dröja ett tag. Men någon kommer i alla fall att dö i den...

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 3,53 (beräknat på 13 betyg).
På Goodreads hade den 3,94 i genomsnitt (beräknat på 336 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Granne med döden: boktok73, Skuggornas bibliotek och Boken är tankens barn.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

Bokbloggsjerka 14 – 17 november

Veckorna bara flyger iväg och som vanligt är startskottet för helgen Annikas bokbloggsjerka.

Veckan uppgift är: Kan du berätta om någon bok/några böcker som beskriver kända berättelser ur någon annan huvudpersons synvinkel? Ex: Charlotte Brontes Jane Eyre kontra Jean Rhys Wide Sargasso Sea, som har ”the Mad Woman in the Attic” som huvudperson, eller Bengt Ohlssons Gregorius, vars huvudperson är prästen i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas.

Till skillnad från de senaste veckorna, som varit väldigt lätta frågor, så är denna omöjlig att svara på för mig. Det där med att författare återanvänder andra författares karaktärer gillar jag inte och jag tror inte jag läst någon sådan bok.

Snäll som Annika är så har hon gjort ett alternativ för oss som inte kan svara på ovanstående: Om du känner att du inte kan bidra på med ett svar på just den här frågan kan du i stället berätta om någon bok/några böcker som innehåller någon form av intertextualitet.

Dessvärre blir det inte lättare här. De genrer jag brukar läsa innehåller inte så mycket sådant. Det är ju eventuellt Stephen Kings böcker då, där många har referenser till varandra och även gemensamma karaktärer, men att kalla det intertextualitet...

Dag 27: Boken med det konstigaste/mest överraskande handlingen/slutet

Det här var svårt, det finns nämligen två stycken som lyckats överraska mig ordentligt. En på ett bra sätt (Patient 67 av Dennis Lehane) och en på ett dåligt sätt (Blå gryning av Ann Cleeves). Jag tror jag tar med båda två :)

Patient 67 av Dennis Lehane

Blå gryning av Ann Cleeves

"Gideons ring" av Carin Gerhardsen

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 354
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Hammarbyserien 5
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: (original) 2012 (min) 2013
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 21 oktober 2014






Första meningen: Det var inte länge sedan solen först tittade fram bortom hustaken, men det var redan fullt dagsljus.

Baksidetext
En naken ung kvinna springer på en väg i försommarnatten. Morgonen därpå hittar Hammarbypolisen henne utanför pianoteknikern John Gideons dörr på Söder i Stockholm. Men Veronica kan inte berätta vad hon har råkat ut för och varför hon hamnat just där, och John Gideon öppnar inte dörren. Grannarna skvallrar otaliga tjejer som sprungit där genom åren.

Conny Sjöberg och hans arbetslag vet inte riktigt vad de ska tro. Och vart har John Gideon tagit vägen? När fallet får sin upplösning visar sig många av deras fördomar komma på skam. Det finns medmänsklighet där man minst anar det. Och hos dem man tror att man kan lita på ibland ett mörker, större än det går att föreställa sig.

Min kommentar
Trenden från fjärde delen fortsätter i den här femte. Nu börjar det bli riktigt bra, men vissa irritationsmoment finns tyvärr fortfarande kvar.

Det är en oerhört snygg intrig i den här boken. Trots den komplicerade handlingen så blir det en aning förutsägbart, men det gör inget. Vad som däremot gör något är alla de olika sammanträffanden som ser till att lösa det här fallet. Det är inte så mycket polisens hårda arbete som fixar det, utan mer slump. Att någon hör något av misstag. Eller den otroligt krystade sidohistorien med Sandéns dotter Jenny, som av en tillfällighet leder in polisen på ett nytt spår. Nej, det måste gå att lösa på ett snyggare sätt.

Lite annat att irritera sig på är att det tydligen inte finns några andra webbsidor på nätet än Flashback. Där finns lösningen på alla brott, verkar det. Jag tycker det är otroligt märkligt att en högt uppsatt polis inte anmäler att han sett en naken flicka springa runt på stan. En flicka som han får in i sin bil och som är uppenbart utsatt för något hemskt, men som på vägen till sjukhuset lyckas rymma från bilen. Vem skulle inte anmält det? Lite förvånad, och förskräckt, blir jag också när en polis drar väldigt snabba slutsatser när han hittar ett foto på en blåslagen flicka i en mobil. Jag tänkte helt tvärtom.

Det som ändå stör mig allra, allra mest är den där uttjatade historien med "den andre mannen". Jag är så otroligt less på det och jag hoppas innerligt att den avslutas. Snart. Gärna med en gång.

Detta är ändå en spännande historia och jag ville bara fortsätta läsa. Det är snabbt, rappt och ett högt tempo. Ganska lagom nivå på de personliga problemen, men tyvärr på tok för lite Gäddan. Mer Gäddan åt folket! Jag känner mig också lite ambivalent till den nya trenden(?) att brottslingar kommer undan. Det har varit många sådana böcker på sistone och det gillar jag inte alls.

Min personliga favorit är ändå låten med Alan Parsons Project, Old and wise, den går som en röd tråd igenom boken. En av världens bästa låtar, som jag trodde jag var ensam om att känna till.

Jag har skrivit om den här boken i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 (beräknat på 389 betyg).
På Goodreads hade den 3,74 i genomsnitt (beräknat på 103 betyg).
Jag ger den 4,5.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Gideons ring: Lotten, Bokbrus och Annika.

Boken kan köpas på Adlibris och Bokus.

Det kom ett mejl...

från Kalla kulor om en roman av Caroline L. Jensen, Demonologi för nybörjare. Jag har läst ett par av hennes noveller som jag gillat och visst kunde det vara intressant/kul att läsa en av hennes romaner också? Så nu finns den här och frågan är om jag inte ska försöka klämma in den ganska snart. Hösten är ju perfekt för skräck.

Dag 26: En bok som ändrade min åsikt om något

Om något? Nej, det kan jag faktiskt inte komma på någon bok som gjort. Däremot om någon.

Jag är Zlatan Ibrahimovic av Zlatan Ibrahimovic & David Lagercrantz

En smakebit på søndag: Kvinnorna i sjön

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Jag har läst som en galning för att hinna klart med Denise Minas Den sista utvägen, så jag inte skulle behöva ge er en smakebit ur den... Nej, det var inte helt sant, men jag har försökt skynda mig att läsa klart den så jag för alltid kan slippa fler böcker av henne. Nu är äntligen alla jag hade i hyllan utlästa.

I dag tänkte jag börja läsa Kvinnorna i sjön av Lars Rambe, en bok som beskrivs som en suggestiv skräckroman. Precis min cup of tea. Jag hoppas få mycket läst i dag för sambon ska besöka sin andra pappa, 1,5 timmes bilresa bort enkel väg, och jag vägrar att lägga hela helgen på pappor som inte ens är mina, så jag stannar hemma. Det får räcka med en av hans pappor, som vi firade igår.

Min smakebit kommer från början av boken.

Johan Åberg skakar irriterat på huvudet, som om han vill bli av med något som fastnat därinne. En skärva som skramlar och far runt, strax utom räckhåll.
     Det är en sommarkväll i Nacka och allt är stilla. Johan står på det lilla torget i Järla sjö och stirrar på en fasad. Han kisar i solljuset och lyfter händerna framför ansiktet. Sakta ställer han ut tummarna och formar en kvadrat att titta genom. En ram för de stora bokstäverna som målats där. En lämning från en tid sedan länge begravd med människorna som arbetade här. Begravda och förlorade, utom djupt inne i huvudet på de få som fortfarande minns. Så gör han ofta. Det är fotografens sätt att leta motiv, att finna fokus. Tryggheten har alltid funnits i detaljerna. I jakten på den perfekta bilden och den fulländade estetiken.