En smakebit på søndag: Väckelse

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag har vi en vikarie för Mari är upptagen och smakebitarna finns i stället hos Astrid Terese på bloggen Betraktninger.

Boken jag läser just nu är Stephen Kings Väckelse och jag tror att jag kanske kommer att läsa ut den i dag. Den är bra...

Det är svårt att välja ut en vettig smakebit, men jag gör ett försök och den kommer från sida 243.

     "Det var ett regnbågsskimmer. Det första på väldigt, väldigt länge. Jag kände att det var på väg när han helade den sista - han som sa att han var förlamad från midjan och neråt efter en bilolycka. När han reste sig ur stolen blev allting skarpt. Allting blev tydligt. Du fattar?"
     Det gjorde jag inte men nickade som om jag gjorde det. Bakom oss klappade församlingen glatt händerna och sjöng "How I Love My Jesus" för full hals.
     "Sen... när pastorn förrättade bön... färgerna." Han såg på mig, munnen darrade. Han såg tjugo år äldre ut. "De var så enormt mycket skarpare. De sprängde sönder allting."
     Han grep tag i min skjorta, så hårt att ett par knappar nästan slets av. Det var en drunknandes grepp. Hans ögon var uppspärrade och skräckslagna.
     "Sen... sen gled alla fragment ihop igen men färgerna försvann inte. De dansade och vred sig som norrsken en vinternatt. Och människorna... var inte människor längre."
     "Vad var de, Hugh?".