Bokföring enligt Monika: "Stål" av Silvia Avallone

Genre: Drama
Antal sidor: 394
Originalspråk: Italienska
Originaltitel: Acciaio
Översättare: Johanna Hedenberg
Serie: -
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: (original) 2010 (min) 2012
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 29 mars 2015

Första meningen: I linsens suddiga cirkel stod gestalten nästan stilla, utan huvud.

Baksidetext
De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toscanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig. Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli velina, att jobba på tv eller bli modell. Stål är en gripande skildring av två unga flickors vänskap och hur de tillsammans möter omgivningens krav och förväntningar. Samtidigt ger romanen en storslagen nutidsbild av livet på Italiens baksida.

Min kommentar
Det var ett tag sedan jag köpte Stål och meningen var egentligen att jag skulle ta med den på en semesterresa till Italien. Nu blev det inte så, men boken blev framröstad hos boktokarna som valet i mars-april och då tyckte jag det var lika bra att läsa den.

Jag har varit i Italien två gånger, men den bild som växer fram här är långt ifrån den jag upplevt. Stål ger inte någon positiv bild av Italien och italienarna och det är nog tur att jag har en annan bild att mana fram när det blir för tungt.

Efter att ha läst bara några sidor så tänker jag att jag inte vill läsa den här boken, det är så obehagligt och jag känner en sådan stor avsky och avsmak att det känns omöjligt att ta sig igenom. Jag fortsätter ändå och jag vet fortfarande inte om det var rätt eller fel val, den här historien är så otäck att den slår det mesta jag läst i skräckväg. Lite som att läsa en post-apokalyptisk dystopi, men framtiden är redan här i form av 2001 i Italien. Det dröjer inte speciellt länge innan jag sugits in i berättelsen och jag bara måste få veta hur det ska gå för alla.

Här härskar hopplöshet och desperation, enda hoppet som eventuellt finns är att komma bort ifrån Piombino och stålverket som både ger och tar. Det är som en helt egen värld och aldrig blir det så tydligt som när de två flygplanen flyger in i de två tornen i New York, 11/9 2001, då det första alla tänker är att de äntligen kommit med i historieskrivningen. Ingen bryr sig om något, förutom att vara snygg. Att barnen sitter och kissar i trappuppgångarna är helt naturligt. Att grannfrun och hennes dotter blir misshandlade, att en 14-årig flicka är tillsammans med en kille som är 23, att en annan 14-årig flicka dansar på strippklubb är saker man väljer att inte se. Utseende är det enda som är viktigt, om du är ful eller tjock (samma sak) så är du ingen. Männen är macho och sliter tungt och festar hårt, kvinnorna är tysta, undergivna och servar sina män. 13-åriga flickor är lovligt byte och ses bara som objekt.

Jag tycker stilen är lite rörig, flera karaktärers tankar blandas hej vilt. Vissa saker upprepas i det oändliga. Det finns inte heller alltid naturliga avbrott när POV skiftar, vilket gör det svårt att få ett sammanhang ibland. Inte heller hänger jag med på alla tankevurpor och associationer.

Karaktärerna är verkliga och jag tycker om dem allihop, utom Enrico. Han har inga försonande drag alls. Detta är en annorlunda och omtumlande bok och det finns egentligen mycket mer att säga om den. Trots mina invändningar mot stilen så är språket fantastiskt. Jag känner solens hetta och den allestädes närvarande lukten av stål, jag är helt enkelt där.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 (beräknat på 439 betyg).
På Goodreads hade den 3,36 i genomsnitt (beräknat på 1 776 betyg).
Jag ger den 4,0.