Tisdagsutmaning: Vad är det som är så himla roligt med det, då?

Den här veckan handlar det om humor på Kulturkollo.

Det här tycker jag är vansinnigt kul, till exempel.

Berätta om en bok, film eller något på tv som skulle vara så vansinnigt rolig enligt alla andra – men som inte fick dig att skratta det minsta.

och

Berätta om en bok, film eller något på tv som du verkligen skrattade åt så att du höll på att gå sönder.

Första punkten är jätteenkel. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson skulle vara, enligt andra, hysteriskt rolig. Jag var länge tveksam, eftersom det stod någonstans att det var en skröna och så var den dessutom blurbad av Lasse Berghagen. Mot bättre vetande läste jag den ändå och det visade sig att jag hade rätt. Jag tyckte inte den var ett dugg rolig. Jag är till och med tveksam till om jag någonsin vill se filmen, trots att jag brukar gilla allt som Mia Skäringer är med i.

Andra punkten kan jag nog ge ett par exempel på, men den jag tänkte ta först har anknytning till första punkten. Jag höll nämligen på att missa en av de bästa (roligaste, sorgligaste, bästaste) böcker jag läst på grund av att den sas vara en ny Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Eftersom jag inte alls gillade den så ville jag ju definitivt inte läsa ytterligare en. Återigen läste jag en bok mot bättre vetande, men den här gången hade jag fel och alla de som jämförde En man som heter Ove med Hundraåringen... var helt ute och cyklade.

Förmodligen har min humor finjusterats lite med åren, men den film som jag skrattat mest åt (faktiskt låg jag ner i biofåtöljen, vridande mig av skratt med tårarna sprutande i 1,5 timme) var Tjejen som visste för mycket. Det här var ju i slutet av 70-talet, men jag har än i dag inte skrattat så mycket åt vare sig film eller bok.

Dock har jag skrattat och fnissat en del åt böcker, en av dem är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Jag kommer ihåg att jag låg och läste på nätterna och försökte fnissa så lågt jag kunde för att inte väcka mina föräldrar.

Radio, som i och för sig inte nämns, har jag också skrattat en del åt. Som Nattcréme med Ulf Dexenius och Hans Edvinsson (Lex och Paris), vilket gick väldigt sent på nätterna, men herregud var roligt det var. Speciellt sagan om Raffen. Men den som fick mig att återigen börja skratta högt när jag var helt ensam (hade ju slutat med det när jag blev "vuxen") var Stefan Livh, när han hade Morgonpasset i början av 90-talet. Jag hade ofantligt kul varje morgon när jag körde till skolan.

På Radiogodis hittade jag lite gamla radioprogram, där finns några Nattcréme för den som vill lyssna. Ungefär 25:05 in på den här ljudfilen kommer ett avsnitt av Raffen (och ännu ett kapitel kommer ca 31:30).