En smakebit på søndag: Djävulens tonsteg

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Nu på morgonen började jag läsa Djävulens tonsteg av Hans-Olov Öberg, som är första delen i en trilogi om polisen Benny Modigh. Om jag förstått saken rätt så ska det vara mycket 70-tal och en del humor i den här boken.

Jag har kommit en bit nu, men så här börjar den.

De klara tonerna från gossopranen lyfter från läktaren och svävar framåt i domkyrkan. Färden är ryckig, som om klangerna bars över församlingen i näbben på ängsliga småfåglar. Septemberkvällens mörker har långsamt krupit ned ur de terrakottafärgade valven. Skuggorna som nyss var trösterika kontraster, hotar dovt och mosaikfönstret bakom altaret har berövats sina klara färger.
     Orgelns varma toner spinner ett musikaliskt skyddsnät som tryggt för gossens toner rätt: ned genom tegelvalven mot bänkarna och vidare in i församlingens själ. Med litet tur berör tonerna även lyssnarens sinne och bjuder henne ett ögonblicks andlighet.
     Så är solot över och hela kören – tjugosex gossar, tonårspojkar och män – sammanstrålar i ett tema vars budskap är att människan bör lita på herren gud och smaka hans gåvor med öppet sinne. Det är redan varmt på läktaren och om något skulle den största gudagåvan ha varit en tillbringare med vatten. Men här finns inget vatten, bara de tjugosex sångarna, körledaren Samuel Fratello med sin intensivt mörka blick och en domkyrkoorganist som låter rastlösa fingrar löpa över kororgelns tre klaviaturer. Hans fötter dansar över pedalerna. Verket närmar sig sitt sista crescendo och över kören vilar redan en kvav doft av tjugosju varma kroppar i mörkblå yllekåpor med tunna vita överhängen av bomull.