Sidor

onsdag 28 oktober 2015

"Pojke försvunnen" av Anna Jansson

Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 396
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Maria Wern 8
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: (original) 2007 (min) 2008
Format: Pocket
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 oktober 2015






Första meningen: Av jord är du kommen, till liv skall du åter varda.

Baksidetext
Charlotta Nilsson, Andreas och Amandas mamma, känner en ständig oro för sina barn, hon söker ofta läkare för deras skull, och symptomen är många. Nioårige Andreas har oförklarliga blåmärken och feber, Amanda andas inte som hon ska. Är Charlottas oro befogad eller handlar det om en sjuk hjärnas rop på hjälp? Är det rent av så att hon gör sina barn sjuka?

Kriminalinspektör Maria Wern arbetar under sommaren på Gotland för att få lugn och distans efter skilsmässan. Strax före midsommar får polisen in en anmälan om en nioårig pojke som försvunnit från en fest i Herrviks fiskeläge. Man söker efter honom bland grottorna i berget ovanför Östergarnsskola. Där gör kriminalinspektör Maria Wern en upptäckt. Två namn med ett hjärta omkring. Gammal kärlek rostar aldrig, eller är det precis det den gör?

Min kommentar
Åttonde delen om Maria Wern och för första gången funderade jag allvarligt på att lägga ner den här serien. Innan jag läst ut de tio delar jag har. Åtminstone i början av boken. Vi är verkligen inte kompatibla, Anna Jansson och jag.

Jag har inte kommit mer än runt 30 sidor när jag börjar bli riktigt irriterad. Den ena föreläsningen efter den andra dyker upp, bland annat en om gränskontroll. Det hela är så krystat att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Det känns också väldigt märkligt att alla de där poliserna extraknäcker på Gotland på somrarna. Samtidigt. Vi får också följa Andreas, pojken som försvunnit, ett bra tag (alldeles för länge) och jag klarar bara inte barn som berättarröster. Det blir så otroligt pratigt och osammanhängande.

Det märks tydligt att Anna Jansson engagerar sig mycket i sina berättelser och det är ju berömvärt, men för mig som läser så blir det bara för mycket när det sparkas åt alla håll. Det är kängor till invandrarpolitiken, jordbrukspolitiken, män, sjukvården, tullen, polisen, restaurangbranschen, människohandel, prostitution... och så vidare. Personligen tycker jag att deckare är perfekta att ta med samhällskritik i, själva genren lockar ju till det, men det får inte vara allt på en gång. Då blir jag bara trött. En ganska "rolig" detalj är att män som berättar för kvinnor vad de ska tänka och känna får sig en knäpp på näsan, men Anna Jansson gör precis samma sak själv. Jag får hela tiden veta exakt vad jag ska tycka.

Maria själv är jag också less på, hennes romantiska drömmar är bara trista och får på tok för mycket utrymme. Hon är alldeles för självupptagen och hennes självgodhet får mig nästan att vilja kräkas. Alla som inte tycker som hon, tycker fel.

I mitten någonstans tar det sig och tempot höjs. Det är en helt osannolikt sorglig historia som vecklar ut sig och en liten stund där, vid upplösningen, så blir jag berörd. Vid ett tillfälle skrattar jag rejält också och det är när det beskrivs hur det går till när man spelar kubb. Eller egentligen innan man kommer igång. Men det hjälper inte i det stora hela, det är lite för många sidohistorier, som ju så klart binds ihop, och för många sammanträffanden. Det hjälper inte ens med rundturer genom ett härligt Visby.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,6 och genomsnittet 3,41 (beräknat på 712 betyg).
Goodreads hade den 3,35 i genomsnitt (beräknat på 101 betyg).
Jag ger den 2,5.
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Pojke försvunnen: En bok om dagen, Cinnamon Books och Allt oviktigt och viktigt.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

4 kommentarer:

  1. Jag envisas med att fortsätta läsa, men jag håller med om det du skriver. Inte nog med att de vikarierade tillsammans, sen flyttade flera av dem till Gotland oxå. Trovärdigt? Nej verkligen inte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen behöver ju inte allt vara trovärdigt i en deckare, jag kan köpa ganska rejäla sammanträffanden, men när det blir för mycket av i stort sett allt, då orkar jag inte mer :)

      Radera
  2. Jag minns att jag också störde mig på den konstruerade flytten (tror det var där min make slutade läsa serien) men sen glömde man det, och på det stora hela tycker jag en del av de senare delarna är bättre. Och jag har vant mig :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker nog egentligen att de här böckerna är mer relationsdrama än deckare och det kan vara det som stör mig. Tillsammans med alla föreläsningar så blir det nästan outhärdligt för mig. Nu ska jag bara igenom två till, sedan är det färdigt :)

      Radera