Sidor

onsdag 21 oktober 2015

Tisdagsutmaning: Från en annan horisont

Veckans utmaning på Kulturkollo: Berätta om en bok du läst eller resa som du gjort som på något sätt förändrade ditt sätt att se på Sverige eller världen.

Det är egentligen väldigt sällan som jag har en orubblig åsikt/syn om/på saker och ting, så det är ganska svårt att få mig att ändra mig. Det finns ju, som bekant, alltid två sidor på ett mynt, inget är svart eller vitt och det är så jag försöker se på det mesta här i livet. Nu menar jag inte att jag aldrig tycker saker och ting, för det gör jag, men det är inte speciellt ofta som jag får veta något som gör att det händer något så omvälvande att jag ändrar min syn på Sverige eller världen. Det gör ju att den här frågeställningen blir lite jobbig för mig.

För att åtminstone försöka svara på frågan så väljer jag boken Barn 44 av Tom Rob Smith. Inte för att den ändrade min syn på Stalintiden i gamla Sovjet, utan för att den fick mig att känna lite av hur det måste ha varit att leva då (jag tänker inte vara så förmäten att jag påstår att jag förstår hur det var). Det var en bok som fick mig att känna i stort sett alla känslor som finns och man kan nog säga att den rocked my world.

Hopplösheten jag kände när jag insåg att det inte spelade någon roll vad du sa eller gjorde, om staten bestämde något så var det så, var fullständigt knäckande. Vem som helst i din bekantskapskrets kan sälja dig för att klara sig själv. Du kan inte lita på någon. Det finns ingen som helst möjlighet att motbevisa några anklagelser. Det fick mig att inse att det där med t(r)yckfrihet ska man vara väldigt, väldigt rädd om. För vem vet vad som händer om man börjar förbjuda vissa tankar/åsikter. Och vem vet vilken åsikt som står på tur att förbjudas då. Kanske din.

8 kommentarer:

  1. Har sett filmen, som sågades av kritikerna och jag kan väl ha åsikter om hur vissa saker gestaltades i filmen. Men jag uppfattade iaf hur fullständigt horribelt allt var och totalt oförståeligt.

    Orubbliga åsikter om saker och ting är aldrig bra. Känns lite Stalinaktigt, om du förstår.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar att lyssna på andras åsikter, ibland händer det att jag får nya tankar. Och om jag inte får det så får jag i alla fall en stunds diskussion :)

      Filmen har jag inte sett än, men jag har köpt den :)

      Radera
  2. Mycket spännande boktips, jag måste läsa den! Jag är väl egentligen inte särskilt svart-vit i mina tankar med ibland händer det att något man ser eller gör verkligen förändrar det man tänker. Det är väl tur och väl att man har ett såpass öppet sinne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev nog lite avskräckt när jag var yngre, min kompis var en sådan som bestämde sig och sedan var det så. Hon ville inte ens lyssna på någon annan musik än den hon bestämt sig för att hon gillade :)

      Radera
  3. Jag förstår hur du tänker. Fallet som inspirerade Tom Rob Smith är nästan ännu värre. Det finns inga seriemördare i Sovjetunionen var väl grundpremissen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var inte bara seriemördare som inte fanns, "vanliga" mördare fanns inte heller. Överhuvudtaget inga brottslingar. Ja, förutom de som inte tyckte som staten då.

      Radera
  4. Det är hemskt! Jag har vänner från gamla öststatsländerna (några som bor kvar och en som flydde till väst)som har berättat hur det var och bo där och det är svårt att föreställa sig hur hopplöst allting var. Det värsta är nog en av min familjs vänner som faktiskt "försvann" och som vi fortfarande inte vet vad som hände honom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just den där hopplösheten är så otroligt jobbig. Att inget liksom spelar någon roll. Och det där att folk bara "försvann". Nej, så vill jag inte ha det.

      Radera