"Kvinnan i svart" av Susan Hill

Författare: Susan Hill
Titel: Kvinnan i svart
Genre: Skräck
Antal sidor: 140
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The woman in black
Översättare: Ola Klingberg
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1983 (min) 2013
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 12 november 2015




Första meningen: Klockan var halv tio på julaftonskvällen.

Baksidetext
Den unge Londonadvokaten Arthur Kipps får i uppdrag att bege sig till en avlägset belägen landsortsstad för att närvara vid mrs Alice Drablows begravning och ordna upp det dödsbo hon lämnat efter sig.

Väl på plats slås Kipps av ortsinvånarnas märkliga ovilja att tala om Drablow; blotta omnämnandet tycks fylla dem med rädsla - i synnerhet allt som rör familjens mytomspunna egendom, Eel Marsh House, som stolt och spöklikt höjer sig över de dimhöljda sankmarkernas förrädiska vidder.

Det dröjer inte länge förrän Kipps inser att stadens invånare har goda skäl att tala tyst om huset. Platsen han kommit till ruvar på en ondskefull hemlighet, en mörk gåta som på ett dunkelt men oavvisligt sätt utgår från den skrämmande gestalt som oväntat dyker upp på begravningen - kvinnan i svart.

Min kommentar
Det här är egentligen en gammal bok (1983), som av någon anledning återuppstod för två år sedan. Eftersom jag älskar spökhistorier så var jag väldigt sugen på den och när den blev film så kunde jag inte låta bli att se den. Jag gillade inte alls filmen, men ville fortfarande läsa boken och i år hittade jag den på bokrean. Då blev den äntligen min.

Jag blev väldigt orolig i början, milt sagt. Efter tio sidor är jag fullkomligt less på alla oändliga uppräkningar av än det ena än det andra och ingående beksrivningar av Arthur Kipps fru och barn. Jag bryr mig inte! Jag funderar på om "alla andra" möjligtvis drabbats av masspsykos och kan ha fel. Sedan börjar hans berättelse.

Jag får kraftiga 20-talsvibbar (ja, 1920-tal) och även om jag inte vet exakt hur man pratade och skrev då så känns språket autentiskt också. För att inte tala om hur människor uppför sig mot varandra. Det där lite stelbenta, respektfulla sättet. Allt beskrivs otroligt detaljerat, men nu stör det mig inte utan det sätter bara atmosfären. Jag rycks ofrånkomligen med i Arthur Kipps historia.

Arthur Kipps förändring från den karske unge mannen till räddharen och vidare till den nyfikne (och lite modige, i alla fall i dagsljus) är intressant och levande beskriven. Framför allt känns det trovärdigt. Miljön är precis så där ödslig som jag vill ha den. Faktum är att miljön nog får betraktas som en egen karaktär. I allra högsta grad.

Det här är verkligen en klassisk spökhistoria, med alla nödvändiga ingredienser. Speciellt rädd blir jag inte, men jag känner mig obekväm och illa till mods. Det är alldeles lagom krypande otäckt. Den skulle nog kunna passa även den räddhågsne, här finns inga blodiga detaljer eller avhuggna kroppsdelar. Bara en väldigt spöklik stämning. Baksidetexten förstår jag inte och tycker den stämmer dåligt med innehållet. Någon hemlighet eller gåta handlar det nämligen inte om. Alla känner till det, men ingen vill prata om det.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan förstöra den här berättelsen på det sätt som filmen gör. Samtidigt är jag lite osäker på om det kanske var min uttråkade sambo som förstörde filmen för mig. Kanske måste jag se om den.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,46 (beräknat på 173 betyg).
På Goodreads hade den 3,66 i genomsnitt (beräknat på 25 579 betyg).
Jag ger den 4,0

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Kvinnan i svart: C.R.M. Nilsson, Zellys bokblogg och Bokdetektiven.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.