Sidor

tisdag 8 december 2015

Tisdagsutmaning: Värme och trygghet

Veckans utmaning på Kulturkollo: Värme och trygghet.

Vad värmer ditt hjärta allra bäst? Är det en speciell människa, en kram eller ett ord? En bok du väljer varje gång du behöver trygghet eller den där speciella filmen?
Jag tror egentligen inte jag har någon snuttefilt, vare sig vad gäller bok eller film. I alla fall så finns det ingen som jag återkommer till.

Faktum är att jag nog skulle behöva en snuttefilt just i dag. I natt vaknade jag till av att en bil stannade nästan utanför fönstret och när jag gick upp för att kolla så såg jag att det var en ambulans. När jag då gick till andra sidan av lägenheten för att kolla varför de inte kört in på gården så svärmade det av poliser och ambulansmän där, som gjorde hjärtkompressioner på en person som låg på marken. De höll på ett bra tag, men jag tror de fick igång hjärtat igen för de hade bråttom när de gick därifrån med båren. Poliserna var kvar ett bra tag och lyste runt med ficklampor. Sedan kom det en polis med hund också. Det här var något av det mest otäcka jag varit med om, så chockartat att titta ut genom fönstret och se detta. Vi har ingen aning om vad som har hänt för det står absolut ingenting i vare sig tidningar eller hos polisen.

Till saken hör att på knappt fyra månader har det nu varit inbrott hos grannen under och grannen ovanför har fått sina fönster beskjutna. Och nu detta alltså. Och absolut ingenting i vare sig tidningar eller hos polisen. I vilket fall känns det som att man inte vågar bo kvar här. Tyvärr finns det inte direkt något överskott av hyreslägenheter i den här stan.

Nåväl, jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite. Trygghet är något som jag saknar just nu och jag tror inte att det räcker med varken bok eller film för att få tillbaka den.

Vad som kan värma mitt hjärta är när människor gör något för någon annan, utan att vara ombedda och utan att sedan behöva berätta det för alla som orkar lyssna. Och i det sammanhanget vill jag berätta om en av väldigt få genuint snälla människor som jag har träffat på. Det var en kollega i början av 90-talet, Janne Karlsson hette han. Han ställde alltid upp, till och med utan att man bad honom, utan att förvänta sig något i gengäld och utan att stoltsera med det. För det mesta tycker jag att människor gör saker för andra för att de vill ha något eller för att det ser bra ut, men Janne var bara snäll utan baktankar. Jag önskar att det fanns fler sådana.

6 kommentarer:

  1. Men usch så läskigt och obehagligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu börjar vi bli oroliga på riktigt. Det var tydligen en hel del problem i området för fem-sex år sedan, men de lyckades vända trenden. Som ju tyvärr verkar ha vänt igen.

      Radera
  2. Men fy, det låter förfärligt. Att inte känna sig trygg i sitt hem är ju förfärligt, och det hjälper inget så futtigt som en bok emot. Hoppas det ordnar upp sig!

    Och visst behöver vi många fler som Janne!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just nu känns det lite som att hela området är dödsdömt, det har hänt lite för mycket på alldeles för kort tid. Det vi kan hoppas på för vår sinnesro är nog att hitta någon annan lägenhet.

      Jag har försökt hitta den där Janne, bara för att kolla hur han har det, men med det namnet är det ju omöjligt.

      Radera
  3. Oj, men det låter ju alldeles hemskt! Jag skulle också vara jätterädd. Jag hoppas ni hittar en lägenhet, eller att allt blir lugnt och fredligt annars.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tråkiga är att det tar så på krafterna att vara rädd och många gånger så blir jag så arg för att jag ska behöva vara rädd att jag gör ogenomtänkta saker. Som att gå genom skogen på natten :)

      Radera