En smakebit på søndag: Det hemliga manifestet

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från verkligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

I dag firar sambon och jag 19 år tillsammans så igår var vi ute och åt på en av våra favoritrestauranger, en asiatisk där man äter buffé och då ingår sushi, mongolisk grill, massor av färdiga rätter som ankbröst, kycklingspett i jordnötssås, räkor i apelsin, oxfilé, mangokyckling och så efterrätt med bland annat en sagolik paj och så mycket mjukglass man orkar. Och mycket, mycket mer. Tyvärr orkar man inte alls äta så mycket som man skulle vilja, man måste prioritera det man verkligen tycker om. Gott är det och mätt blir man.

När det gäller läsningen så har jag äntligen börjat med andra delen i serien om den ryske agenten/polisen Leo Demidov, Det hemliga manifestet av Tom Rob Smith. Första delen, Barn 44, tog mig med storm och kanske är det därför jag inte vågat mig på uppföljaren. Det har tydligen kommit ut en tredje del också, Agent 6, men den verkar av någon anledning inte vara översatt till svenska. Det hemliga manifestet utspelar sig 1956.

Smakebiten kommer från sida 76.

Barnen såg ut som om de sov. Hade det varit natt så skulle stillheten känts naturlig. Men det var mitt på dagen och solskenet lyste in genom en springa i de fördragna gardinerna. Flickorna låg med ansiktena mot väggen och ryggarna vända utåt rummet, täckena uppdragna över axlarna. Den äldstas långa, glansiga hår låg över kudden. Leo svepte undan det och kände på hennes hals. Det allra svagaste spår av värme kunde förnimmas, bevarad av ejderdunet i det tjocka täcket som någon så kärleksfullt hade stoppat om henne med. Det fanns inga skador på hennes kropp. Den yngsta, inte mer än fyra, låg likadant. Hon var kall. Hennes lilla kropp hade förlorat värmen snabbare än systerns. Leo blundade. Han kunde ha räddat de här flickorna.