Tisdagsutmaning: Skämskudde

Veckans utmaning på Kulturkollo: Lyft på skämskudden.

Vad är din skämskuddekultur? Vilka böcker sätter du inte upp på läst-listan eller som halvt göms i bokhyllan? Vilka TV-serier kan du absolut inte missa, men som du inte direkt pratar om när andra vill ha tips? Vilka filmer kan du inte låta bli att gilla, trots att du vet att det egentligen finns så mycket "bättre"? Eller du kanske har en skämskudde-crush på en Hollywood-stjärna eller pop-idol? Ta chansen att befria er från tyngden av skämskudden!

Mitt svar är jättetrist. Jag har ingen skämskudde att lyfta. Och det är dessutom sant. Jag skäms inte för något jag läser, tittar eller lyssnar på.

Förmodligen hade jag tur när jag växte upp, jag har alltid fått vara precis den jag är och ingen har vare sig dömt eller mobbat mig (det gjordes väl i och för sig ett försök när jag började i första klass, men då gick min storasyster i sexan och hon satte stopp för det direkt). Därför har jag aldrig haft vett att skämmas för något som är jag.

Jag läste med glädje Virginia Andrews i tjugoårsåldern och alla böckerna står fortfarande så fint i bokhyllan, tillsammans med böcker av bland annat Shirley Conran, Judith Krantz och Sidney Sheldon, jag älskar pojkband som Take That, Backstreet Boys och Westlife (ja, jag vet, de är inte pojkar längre) och Gary Barlow var och är min stora favorit, jag frossar gärna i program som Idol, Melodifestivalen och Ninja Warrior, romantiska komedier (tänk Hugh Grant) är en av mina favoritgenrer och man skulle nog kunna kalla mitt förhållande till Tom Cruise, John Travolta, Harrison Ford och tidigare nämnde Hugh Grant för vuxen-crush. Jag skäms inte ens för att jag har sett varenda en av Johan Falk-filmerna. Alla tjugo.