"Små svarta lögner" av Sharon Bolton

Författare: Sharon Bolton
Titel: Små svarta lögner
Genre: Thriller
Antal sidor: 408
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Little black lies
Översättare: Lilian Fredriksson, Karl G Fredriksson
Serie: -
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 2015 (min) 2015
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 8 april 2016




Första meningen: Jag tror att i stort sett varenda människa kan döda ifall omständigheterna är de rätta och tillräckliga drivkrafter finns.

Baksidetext
Vad är det värsta din bästa vän skulle kunna göra mot dig?

Det var visserligen inte mord. Ett ögonblicks ouppmärksamhet, en tragisk olycka och två barn är döda. Dina barn.

Du bor i ett litet ö-samhälle och kan därför inte undkomma kvinnan som har förstört ditt liv. Varje slumpartat möte blir en plågsam påminnelse om vad du har förlorat - din familj, din framtid, din psykiska hälsa. Hur länge dröjer det innan hämndbegäret blir för svårt att motstå? Om du saknar skäl att leva vidare, varför då inte låta dina mörkaste tankar bli till handling?

Så: Vad är det värsta du skulle kunna göra mot din bästa vän?

Min kommentar
Jag har läst alla böcker i serien om Lacey Flint, av samma författare, och tyckt ganska bra om dem. Små svarta lögner hör inte till den serien och är dessutom något helt annat. Personligen är jag ganska nöjd med att slippa Lacey Flint och den turkosögda Mark Joesbury.

Boken har tre berättarröster; Catrin, Callum och Rachel, något som jag inte brukar uppskatta speciellt mycket. Skillnaden i den här boken är att alla berättar sin historia en i taget, inte samtidigt. Det är dessutom väldigt korta överlappningar mellan de tre olika (ja, de är olika) berättelserna. Det är inte bara själva olyckan som är huvudhandlingen utan det tillkommer ett mysterium med små pojkar som försvinner.

Catrin är den som börjar, det är hennes två barn som dödats i en olycka. Kärnordet här är olycka. Något som Catrin inte alls verkar bry sig om eller i alla fall tycka är av underordnad betydelse. Visst förstår jag att det är hemskt att förlora sina barn, men Catrin är faktiskt inte riktigt frisk och jag undrar lite över hur mycket hjälp hon fick efter olyckan. Det är ganska långsamt där i början och ibland känns det mer som en turistbroschyr än en thriller. Vi får också veta en del om Falklandsöarnas historia och ett tag känns det som om jag sitter i skolbänken igen. Missförstå mig inte, det är intressant, men väldigt långsamt. Sidospåret med valarna förstår jag inte, kanske är det för att etablera Catrins personlighet. Catrins berättelse får mig också att fundera över varför Callum är så speciell.

Callum är näste man till rakning och nu får vi veta vad som är speciellt med honom. Inget som gör mig särskilt förvånad. Här blir det lite väl många utvikningar, speciellt till Falklandskriget tio år tidigare. Jag gillar inte Callum alls. En del kanske charmas av hans envishet, själv tycker jag att han är ett kräk. Faktum är att jag tappar intresset lite under Callums del.

När Rachel tar över stafettpinnen så blir det intressant igen och hennes historia är gripande på många sätt. Hon gör mig mest ledsen när hon nästan aldrig kallar sin yngsta son vid namn (sorgligt nog så känner jag faktiskt en sådan mamma), hon i stort sett avpersonifierar honom. Jag ser nog Rachel som ännu ett offer.

Detta är en berättelse om tre personers otroliga lidande, på tre helt olika sätt. Miljön är fantastisk och den där kargheten tilltalar mig, i både natur och människor. Men jag hoppas verkligen att öbefolkningen inte är så inskränkt i verkligheten. De beter sig på ett helt osannolikt korkat sätt och i själva verket borde de agera precis tvärtom. Jag vet vilka jag tycker är de ondaste människorna i den här historien. Jag har generellt väldigt svårt att ta till mig detta med att skydda sina nära och kära till varje pris och nu vill jag inte läsa fler böcker om hämndlystna människor.

Innan slutet kommer har jag kanske inte anklagat alla öbor för barnens försvinnande, men några av dem har jag allt pekat ut. Slutet gör mig nästan andlös och det får mig att fundera över om Rachel visste sanningen hela tiden. Ja. Det tror jag.

Boktipsets estimerade betyg var 4,7 och genomsnittet 3,54 (beräknat på 61 betyg).
På Goodreads hade den 4,01 i genomsnitt (beräknat på 4 225 betyg).
Jag ger den 4,5

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Små svarta lögner: Johannas deckarhörna, Läsa och lyssna och enligt O.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.