En smakebit på søndag: Dödens plats

En smakebit på søndag är ett stående inslag på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten. Varje vecka väljer vi ett stycke i boken vi läser och delar med oss av det. Ett spännande sätt att få veta vad andra läser.

Livet har nu återgått till det normala, mer eller mindre, men det känns ändå inte som att jag läser speciellt mycket. Jag har nu kommit fram till att det är den känslan som infinner sig när jag läser böcker som inte riktigt griper tag i mig och har alltså inte alls med mängden läsning att göra. En riktigt bra bok är vad jag behöver.

Boken jag läser nu är Dödens plats (The dead place) av Stephen Booth, som är sjätte delen i serien om poliserna Ben Cooper och Diane Fry i Peak District, Derbyshire. De här böckerna är generellt sett väldigt bra, om inte annat så är miljön fantastisk, men just nu har jag lite svårt att komma in i den. Mest kanske beroende på alltför korta lässtunder.

Min smakebit kommer från sida 46-47 och är en utskrift av ett samtal till polisen.

Och ni kan se slutet själva. Ni behöver bara hitta fram till dödens plats. Här står jag mitt på den - en milsvid begravningsplats. Se, där är de sörjande i sina svarta kostymer. De svärmar som myror kring ett ruttnande lik.
     Vi fyller våra döda med gift, pumpar in syra i deras ådror. Vi förorenar luften med röken från deras kött. Vi låter dem ruttna under jord, i kistor sprickfärdiga av gaser eller genomdränkta av vatten som minestronesoppa. Men döden kan vara ren och fullkomlig. Lägg ut dem i solen, häng deras benrangel i en galge. Låt dem ruttna där asätarna samlas. De borde få ligga i det fria tills allt kött är borta och benen torra som fnöske. Eller i en sarkofag. Rent och fullkomligt och slutgiltigt.
     Ja, ni kan se det själva. Ni kan bevittna de sista ögonblicken. Följ tecknen vid galgen och stenen, så får ni möta mina köttätare.
     Det är ingen konst. Bara att hitta fram till dödens plats.