Sidor

lördag 2 juli 2016

"Lejontämjaren" av Camilla Läckberg

Författare: Camilla Läckberg
Titel: Lejontämjaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 350
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: Fjällbackaserien 9
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2014 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 20 juni 2016




Första meningen: Hästen kände lukten av skräck redan innan flickan kom ut ur skogen.

Baksidetext
Det är januari och kylan har Fjällbacka i sitt grepp. En halvnaken flicka irrar genom den snöiga skogen, ut på en väg. Bilen kommer som från ingenstans och hinner inte väja.

När Patrik Hedström och hans kolleger får larmet om olyckan är flickan redan identifierad. För fyra månader sedan försvann hon på väg hem från ortens ridskola och därefter har ingen sett henne. Det visar sig att hon utsatts för ofattbara grymheter, och risken är att hon inte är ensam om sitt öde.

Samtidigt håller Erica Falck på att gräva i ett gammalt fall, en familjetragedi som ledde till en mans död. Gång på gång besöker hon hans fru som dömdes för mordet, men utan att få reda på vad som hände. Vad är det kvinnan döljer? Erica känner på sig att något inte stämmer. Och det verkar som om det förflutna kastar sin skugga över nuet.

Min kommentar
Jag har läst alla de tidigare delarna med skiftande behållning. I det stora hela tycker jag att de gör sitt jobb och man vet precis vad man får. Men nu med denna, Lejontämjaren, och förra, Änglamakerskan, så tycker jag att böckerna har tappat lite. Och helt ärligt, är det inte dags att låta Patrik och Erica pensionera sig och skriva om några nya, fräscha karaktärer?

Direkt när jag börjar läsa känner jag att jag blir irriterad. Först stör det mig att det flera gånger refereras till vad som hände i förra boken, utan att förklara närmare. Faktum är att det är 4,5 år sedan jag läste den och jag minns absolut ingenting. Det är inte en bra början för en bok. Sedan stör det mig att jag inte får veta hur gamla de här flickorna är, för mig är det jättesvårt att relatera till speciellt yngre karaktärer om jag inte vet deras ålder. En bra bit in i boken får man den informationen.

Det här kan nog också vara Läckbergs mest förutsägbara historia. På sida 25 avslöjade jag hemlighet nummer ett. Fyrtio sidor senare avslöjade jag hemlighet nummer två. För spänningen spelar det dock ingen större roll, man vill ju gärna veta hur det gick till på vägen, så att säga. Rent generellt börjar jag ledsna lite på karaktärerna, jag känner dem så väl nu att jag ibland vet vad de ska säga innan de säger det. Annars tycker jag att Erica faktiskt höll sig ganska bra på mattan, men jag är osäker på om poliser verkligen skulle se så välvilligt på hennes inblandning.

Det är väldigt mycket privatliv och vardagsstrul, för min del är det på tok för många vardagsdetaljer. Jag bryr mig inte om att Erica blivit beroende av nässpray eller att Anna ångrar det hon har gjort. Det blir för mycket gullegull och puttenutt för att passa mig. Det är också tur att det hela tiden påpekas hur mycket barnen betyder för Erica och Patrik, för det märks inte. De sätts hela tiden på undantag.

Mitt största problem med boken är emellertid det som jag första gången reagerade på i Änglamakerskan. Nästan varenda karaktär som man får följa får veta något, som sedan undanhålls mig. Jag blir alldeles skogstokig på detta och jag avskyr det. Så får man bara inte göra.

Lite underligheter och lösa trådar fanns det också. Som till exempel hur man inte kan reagera när elen fungerar i ett hus som stått tomt i 40 år. Det skulle jag definitivt ha gjort. Vem mördade egentligen Lasse? Kommer Jonas och Marta att dyka upp igen? Och kommer jag att läsa nästa bok? Förmodligen. Då hoppas jag att Läckberg är tillbaka i sin gamla form.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipsets estimerade betyg var 3,5 och genomsnittet 3,36 (beräknat på 297 betyg).
Goodreads hade den 3,85 i genomsnitt (beräknat på 2 254 betyg).
Jag ger den 3,5
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Lejontämjaren: Lottens bokblogg, Romeo and Juliet och Läsa & Lyssna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

12 kommentarer:

  1. borde kanske läsa Läckberg - jag har en lite utmaning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är inte helt säker på att du skulle gilla :)

      Radera
  2. Jag tyckte faktiskt att Lejontämjaren var en av de bättre i serien, men precis som du säger så kan jag också irritera mig på hur Erica alltid blir inblandad i utredningarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blev nog alldeles för irriterad i början, den känslan levde kvar genom hela boken.

      Radera
  3. Hennes böcker är väl underhållande på sitt sätt, det kan vara mysigt med igenkännande också. Men samtidigt är det en balansgång, det får ju inte bli för förutsägbart. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker böckerna brukar vara lite mindre förutsägbara än denna. Allt blev så otroligt tydligt. Och allt gullegull blev bara för mycket för mig :)

      Radera
  4. Jag tyckte den var en av de bättre, men så hade jag ju också haft en paus från Erica och Patrik ett tag...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, min paus var ju 4,5 år. Det kanske var för lite :)

      Radera
  5. Tycker nog också att det börjar kännas lite nog med denna deckarserie. Lejontämjaren var en otroligt mörk berättelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker nog faktiskt att Erica och Patrik ska få pensionera sig nu. Jag vet ju att Läckberg kan bättre än så här.

      Radera
  6. Åh ja, håller med om det där gullegull och nässpray och barnen som känns åsidosatta och Ericas inblandning och allt allt allt det andra också för den delen ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nässprayen var nog dödsstöten faktiskt. Jag bara kände att det fick vara nog :)

      Radera