"Den osynlige väktaren" av Dolores Redondo

Författare: Dolores Redondo
Titel: Den osynlige väktaren
Genre: Kriminalroman
Antal sidor: 432
Originalspråk: Spanska
Originaltitel: El guardián invisible
Översättare: Manni Kössler
Serie: Baztán 1
Förlag: Bucket List Books
Utgivningsår: (original) 2013 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 1 september 2016




Första meningen: Ainhoa Elizasu blev det andra offret för el basajaun, även om pressen ännu inte kallade den så.

Baksidetext
När en tonårsflickas nakna kropp flyter i land vid Baztánfloden kopplas den snabbt till ett liknande mord som begåtts en månad tidigare. Snart florerar ryktena i den närbelägna byn Elizondo. Är det en ritualmördares verk eller är förövaren basajaun, den osynlige väktaren? Kriminalinspektör Amaia Salazar leder utredningen som tar henne tillbaka till den baskiska landsbygden där hon föddes. Platsen är insvept i dimma och omgiven av ogenomträngliga skogar. Här göms olösta konflikter, och under utredningens gång hemsöks Amaia av en fruktansvärd barndomshemlighet.

Min kommentar
Jag kommer faktiskt inte ihåg när och var jag såg den här boken första gången, men jag minns att jag genast blev intresserad. Kanske mest beroende på miljön. Hur ofta är det man läser en bok som utspelar sig i den baskiska delen av Spanien?

Miljön spelar nog faktiskt en av huvudrollerna i den här boken och trots att jag aldrig har besökt den delen av Spanien så har jag en tydlig bild av hur det ser ut där nu. Naturen är väldigt viktig, det är den slutsats jag måste dra. Och vacker. I de djupa otillgängliga skogarna springer allehanda mytologiska varelser omkring och det fullkomligt osar folktro runt alltihop.

Jag märker ju direkt från början att detta inte skulle bli likt en vanlig svensk/brittisk/amerikansk deckare och den spanska stilen kommer kanske inte helt överens med mig. Det gnisslar en del. Det är väldigt ordrikt och detaljerat. Mitt största problem, som alltid, är alla dessa föreläsningar om allt möjligt, oftast har det inte alls med historien att göra. Här finns verkligen föreläsningar om ALLT, från renovering av gamla motorcyklar till psykologi och en tre sidors genomgång av kända seriemördare. Ibland kändes det som att författaren absolut skulle ha med precis allt hon researchat fram. Det är inte alls nödvändigt för min del.

Huvudpersonen Amaia möter vi inte bara i nutid, utan även i en tråd som utspelar sig 1989. Den historien är något av det mest tragiska jag har läst och den förklarar ganska väl hur Amaia blev som hon blev. Jag vet inte om hon är alltigenom sympatisk, men jag tycker om henne. Systrarna däremot är inte så lätta att gilla. Speciellt Flora är en historia för sig själv. Hon älskar att vara martyr och just den människotypen får mig att se rött. Fastern är en klok gammal(?) gumma och hon kommer med en hel del visa kommentarer. Amaias man är, enligt Amaia, den bästa man som går omkring på två ben och ett tag kände jag att om jag får läsa en gång till om hur underbar, fantastisk och kärleksfull James är så kräks jag.

De baskiska människorna är inte direkt sådana som jag själv brukar träffa på, de känns dock väldigt autentiska. Men är det verkligen möjligt att spanska/baskiska män överhuvudtaget inte är bekanta med konceptet smink? Interaktionen mellan karaktärerna känns inte heller som något jag brukar råka på. Här formligen spyr folk ur sig sin levnadshistoria och ångest. Gärna till vilt främmande personer. Ibland känns det lite som någon spansk såpa jag har sett, där alla bara står och skriker åt varandra. Det hela är faktiskt ganska intressant.

Själva brottet, eller brotten, är råa och brutala, men inte alls osannolika på något sätt. Att det handlar så mycket om folktro och mytologi är jätteintressant, men jag har ett litet problem med det. Jag har inget emot övernaturligt, men när i övrigt sansade personer inte bara ser utan även pratar med mytologiska varelser så går det över min gräns. Åtminstone när jag läser en bok som inte gör anspråk på att vara fantasy eller liknande.

Slutet känns lite abrupt, speciellt med tanke på att allt annat har varit så extremt detaljerat. Det blir nästan som eftertexterna på en film, de där som förklarar allt om vad som hände sedan.

Det här är ju första delen i en trilogi och jag måste erkänna att jag väldigt gärna träffar på Amaia igen. Jag måste bara tänka på att ta på mig mina spanska glasögon först.

Den här boken har varit med i En smakebit på søndag.

Boktipset hade inget estimerat betyg och inga betyg var satta.
På Goodreads hade den 3,71 i genomsnitt (beräknat på 2 752 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om Den osynlige väktaren: Nydahls occident.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.