"En nästan sann historia" av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Titel: En nästan sann historia
Genre: Drama
Antal sidor: 373
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: -
Översättare: -
Serie: -
Förlag: Forum
Utgivningsår: (original) 2016 (min) 2016
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 27 augusti 2016




Första meningen: Sanningen måste fram.

Baksidetext
I mitten av 1990-talet påbörjar Zackarias Levin en skrivarutbildning på Lunds universitet. Där lär han känna tre personer som kommer att påverka hans liv på oväntade sätt. De är alla på flykt från någonting och delar samma dröm om att få skriva. Men i takt med att de kommer närmare sin lärare, den framstående poeten Li Karpe, och dessutom lär känna den legendariska författarikonen Leo Stark, förändras för alltid deras bild av skrivandet - och kanske av hela livet.

Tolv år senare får Zackarias sparken från sitt mediejobb, flickvännen dumpar honom och han tvingas flytta tillbaka till sin mamma i Skåne. För att försörja sig bestämmer han sig för att skriva en bästsäljare om den där omvälvande tiden då Sveriges stora författarstjärna försvann spårlöst och en av Zackarias närmaste vänner dömdes för mord.

Men minnet är inte alltid pålitligt. Och vad är egentligen viktigast: att förhålla sig precist till sanningen eller att berätta en bra historia?

Min kommentar
Mattias Edvardsson har de senaste åren blivit en av mina favoritförfattare. En nästan sann historia är den fjärde jag läser av honom och genren är lite svår att bestämma, men han verkar bemästra alla genrer han ger sig på.

Den här boken utspelar sig i Lund, där jag bor, och det är onekligen en väldigt speciell känsla att springa runt på välkända gator. Bland annat nämns huset där Strindberg skrev Inferno, en plats jag faktiskt upptäckte i våras, och nu sitter i alla fall skylten där. En av karaktärerna bor till och med alldeles i närheten av där jag själv bor. Varje gång en känd plats nämns så hajar jag till. Det känns verkligen som att jag går omkring där, tillsammans med Zack, Betty, Adrian och Fredrik. Även småstadsmentaliet à la Veberöd avhandlas och Zacks mamma är nog urtypen för de där små orterna. Det gläder mig också att Joddla med Siv får vara med på ett hörn, ett fenomen jag inte hade hört talas om innan jag flyttade till Skåne.

Det är något med språket i Mattias Edvardssons böcker som alltid får mig att nästan hetsläsa. Alla ord kommer så naturligt, det bara flyter på och det blir aldrig jobbigt att läsa. Här finns liksom inget onödigt alls. Jag är väldigt glad för att han inte själv har följt alla Li Karpes råd om skrivande, eftersom jag är väldigt glad i hans liknelser. Vad sägs, till exempel, om hundar som är så små att de inte skiljer sig särskilt mycket från det samlade håravfallet i en offentlig duschanrättning.

Karaktärerna är inte speciellt många, i alla fall inte de viktiga. Det uppskattar jag väldigt mycket. Zack själv är en patetisk man som inte riktigt har lyckats växa upp. Han är cynisk och fäller nästan alltid ironiska kommentarer. Vilket naturligtvis till slut får mig att gilla honom. Ingen med den humorn och självinsikten kan vara en dålig människa. Jag kan ju inte låta bli att fundera över vilka förlagorna är till Leo Stark och Li Karpe. Skapar man någonsin en fantasifigur som är helt och hållet fantasi? Ibland tänker jag att Leo Stark måste ha fått en del drag av Ulf Lundell och jag blev nästan säker när jag hittade ett uttryck från en av hans låtar, men eftersom han sedan nämns vid namn i texten så kanske jag har fel.

Berättandet sker i två trådar, en är själva boken som Zack skriver och den andra är Zacks... research kan vi väl kalla det. Trådarna följs för det mesta åt så att när Zack har pratat med Betty, Adrian eller Fredrik så kommer deras historia i Zacks bok. Det är inte helt kronologiskt i varje tråd, men så nära att det eventuella hoppandet inte alls stör mig.

Jag kom flera gånger på mig att nästan skumläsa, bara för att komma till slutet och få reda på svaret/sanningen. Efter att ha läst ut boken är jag nog fortfarande lite osäker på om vi egentligen fått veta vad som hände.

Enligt Fredrik så är den perfekta längden på en bok 373 sidor (själv har jag en gång svarat 374 på just den frågan) och jag tror faktiskt att Fredrik har (nästan) rätt. Mattias, du har gjort det igen!

Boktipset hade inget estimerat betyg, men genomsnittet var 4,0 (beräknat på 3 betyg).
På Goodreads hade den 4,0 i genomsnitt (beräknat på 2 betyg).
Jag ger den 4,0.

Boken är

Tråkig		Fantasirik
Rolig		Klurig
Trovärdig		Förutsägbar
Osannolik		Välskriven
Romantisk		Dåligt språk
Sorglig		För lång
Spännande		För kort

Andra som bloggat om En nästan sann historia: Lottens bokblogg, Just här - just nu och Fru E:s böcker.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.