Sidor

onsdag 8 mars 2017

"Fågelmannen" av Mo Hayder

Författare: Mo Hayder
Titel: Fågelmannen
Genre: Thriller
Antal sidor: 375
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Birdman
Översättare: Peter Lindforss
Serie: Jack Caffery 1
Förlag: Modernista
Utgivningsår: (original) 1999 (min) 2014
Format: Inbunden
Källa: Bokhyllan
Utläst: 17 februari 2017




Första meningen: North Greenwich.

Baksidetext
En ung och ambitiös kriminalkommissarie som Jack Caffery får inte låta sig chockeras. Men en morgon kallas han till en öde utkant av sydöstra London, där fem svårt sargade kvinnokroppar påträffats, alla märkta med samma fruktansvärda signatur: en liten fågel insydd i bröstet. Och det är bara en tidsfråga innan den här nekrofila seriemördaren slår till igen.

Jack hemsöks dessutom av en gammal familjetragedi som han aldrig kunnat lösa: mysteriet med hans egen försvunne bror. Han kämpar med sitt förflutnas demoner, samtidigt som han mer eller mindre ensam ska jaga en av decenniets värsta psykopater.

Min kommentar
Mo Hayder har stått på min nyfiken-på-lista sedan jag fick Ritual för nästan fyra år sedan. Eftersom Ritual är tredje delen i den här serien och jag är manisk med att läsa serier i ordning så var jag tvungen att försöka hitta de båda första, vilket inte var så lätt. Detta är nämligen böcker med några år på nacken. Nu har jag i alla fall lyckats och äntligen har jag läst Fågelmannen, som jag har hört så mycket om.

Trots att äcklighetsfaktorn är väldigt hög så är boken inte alls så äcklig och hårdkokt som jag hade förväntat mig efter att ha lyssnat på många andra. Förmodligen säger det mer om mig än om dem. Det är detaljerade beskrivningar av lik, både ruttnade och färska, men det som jag tyckte var allra äckligast var när en brottsplatstekniker var tvungen att sticka ner armen i en toalettholk där det var ett ordentligt stopp. Blä!

Persongalleriet är vad man kan förvänta sig, men lite mer tillskruvat. Här finns den rasistiske polisen, som gör i stort sett vad som helst för att hans "magkänsla" ska få rätt, de vackra kvinnorna, som dessutom är prostituerade och polisen med det hemliga, tragiska i bagaget. För att inte tala om hans (Cafferys) flickvän Veronica. Hon är så läskig så jag blir lite rädd och jag förstår egentligen inte vad den historien gör här. Den tillför absolut ingenting, i alla fall inte i den här boken. Förutom det att det skrämmer mig att Caffery verkar tycka att det är fullständigt normalt med psykopatiska och hämndlystna kvinnor.

Språket är lite märkligt och jag vet ju inte om det beror på översättningen eller om Hayder skriver så där. Ibland är det kort och effektfullt, ibland är det snårigt och tillkrånglat. Det blir lite jobbigt att läsa när det byter skepnad så fullständigt.

Jag hade av någon anledning genrebestämt den här som deckare, men det är det inte i egentlig mening. Redan på sida 92 får man veta vem mördaren är och efter det får man tillbringa lite tid i hans/hennes huvud också. Det är alltid... intressant och lite skrämmande också.

Det är väldigt många dödsfall och en del allvarligt skadade också, men jag tycker inte att det blir spekulativt ändå. Det finns tillräcklig bakgrund för att täcka upp för det bestialiska. Förutom kanske de två sista och speciellt det allra sista som jag kände var väldigt onödigt och jag blev nog nästan lite chockad av det.

Nåväl, min första Mo Hayder är läst och gissa om jag är glad att jag har ytterligare tre av hennes böcker i hyllan redan.

Boktipsets estimerade betyg var 4,3 och genomsnittet 3,5 (beräknat på 100 betyg).
Goodreads hade den 3,87 i genomsnitt (beräknat på 11 522 betyg).
Jag ger den 4,0
Boken är
TråkigFantasirik
RoligKlurig
TrovärdigFörutsägbar
OsannolikVälskriven
RomantiskDåligt språk
SorgligFör lång
SpännandeFör kort

Andra som bloggat om Fågelmannen: Läsa & Lyssna, Vargnatts bokhylla och Johannas deckarhörna.

Boken kan köpas på Adlibris, Bokus och cdon.

2 kommentarer:

  1. Den här (tillsammans med ett par vidriga deckare med barnövergrepp) fick mig att lägga ner deckare som genre i nästan ett år. Blev för mycket och för svart för att jag skulle stå ut med mer. Numera tar jag mina deckare i mycket mindre doser och gärna i det mysigare spektrat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu känner jag mig helt avtrubbad :) Upplevde det inte alls som att den var värre än något annat jag läst, speciellt inte det svarta. Där ser man :)

      Radera